Detta väcker fler frågor än enbart hur regeringsbildandet ska gå till efter 19 september. Hur länge är det realistiskt att förvänta sig att övriga partier kommer att fortsätta upprätthålla en gemensam front av totalt avståndstagande?
Erfarenheten från andra länder är att, initialt avståndstagande till trots, partier av Sverigedemokratisk sort till sist bjuds in till samarbete alternativt räknas in som pålitligt parlamentariskt underlag. Det finns vad jag vet bara ett undantag och det är Belgien där de etablerade partierna under två decennier lyckats upprätthålla ett gemensamt avståndstagande mot Vlaams Belang. Men i Danmark, Norge, Italien, Österrike, Slovakien, Polen, Ungern, Rumänien och Nederländerna har invandringskritiska och/eller extremnationalistiska partier bjudits in i regeringskoalitioner, haft organiserat parlamentariskt samarbete eller tillåtits avgöra vilka som ska få bilda regering.
Även den svenska nutidshistorien erbjuder paralleller:
Det är här jämförelsen med Vänsterpartiet blir relevant, nu senast i form av Göran Hägglunds ovilja att välja mellan Lars Ohly och Jimmie Åkesson. Lika självklart som det var för Socialdemokraterna att inte släppa in Vänsterpartiet Kommunisterna i en regering, eller ens i några sammanhang där viktiga frågor diskuterades, lika självklart var det samtidigt att man utan skrupler kunde räkna in kommunisternas stödröster i riksdagen.
Jag tror inte att något av de etablerade partierna kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna de närmsta åren. Men på sikt är det, trots det extremt höga tonläget i dagsläget, faktiskt inte alls otänkbart att såväl bilden av Sverigedemokraterna som av ett samarbete med dem mjukas upp.
Frågan är inte minst om borgerliga valstrateger kan motstå frestelsen att se de uppenbara långsiktiga fördelar som en avdramatisering av Sverigedemokraterna skulle innebära:
Även om båda blocken skulle förlora lika många väljare är förlusten för de rödgröna partierna relativt sett betydligt större eftersom det är helt osannolikt att man under några omständigheter skulle kunna räkna in Sverigedemokraternas stöd. För de borgerliga partierna är detta däremot inte alls lika orimligt. Därför är Sverigedemokraternas, ännu eventuella, framgång något som långsiktigt förändrar maktbalansen i det svenska partisystemet i borgerlig favör.
Fan vad bra du är! Och snygg är du också!
SvaraRaderaDu, liksom alla andra i media, utgår ifrån att SD måste motarbetas, men ingen specificerar exakt varför. Varför ska man som du skriver: ”...bemöta partiet” på enad front? Varför blir man smutsig av kontakt med SD? Varför krävs det en ”cordon sanitaire” ? Det är en så given startpunkt att man inte ens behöver motivera varför.
SvaraRaderaDu skriver också att partiet för att ”normaliseras” måste tona ner nationalism och främlingsfientlighet för att locka väljare som kritiska mot den förda invandrings- och integrationspolitiken. Det du inte vill medge/inse är att all kritik av den förda politiken stämplas som nationalistisk och främlingsfientlig – per automatik.
Jag är ingen nationalistisk folkhemsnostalgiker. Jag är en väletablerad och välutbildad akademiker, men jag har röstat på SD och min röst är en protest mot att politikerna experimenterar med vårt land genom att föra en extrem (jämfört med andra länder) invandringspolitik samtidigt som de försöker vidmakthålla föreställningen att det går att bevara välfärdssystemen i ett land med så gott som öppna gränser.
Jag vill ge etablissemanget en spark i ändan, men framförallt vill jag att integration, välfärdssystem och mångkultur ska analyseras och ventileras på riktigt.
Svenskarna har inte fått svara på frågan om de vill ha ett mångkulturellt samhälle. Och innan de kan svara på den frågan måste de få veta vad ett mångkulturellt samhälle är. Finns det överhuvudtaget – annat än under korta perioder eller i handelscentra? Svenskarna borde få chansen att välja om de vill behålla välfärdsstaten eller om de vill satsa på en nattväktarstat. Men för att de ska kunna svara på den frågan måste de först få veta att det faktiskt är det som är frågan.
Jag ser den förda invandringspolitiken som en ohelig allians mellan vänstern som vill fylla på sin väljarbas med en ny arbetarklass och kapitalintressen som vill få ett nytt låglöneproletariat och sänkta löner generellt.
Bra artikel, Andreas. Jag hoppas verkligen att den opinion som ligger till grund för SD:s framgångar på sikt kan kanaliseras genom att SD blir stödparti åt något av blocken (mest troligt det borgerliga). Då har demokratin fungerat och det demokratiska underskottet i den kanske viktigaste frågan för vårt lands framtid åtgärdats. Alternativet med att vägra SD inflytande kommer bara leda till parlamentarisk instabilitet och att SD kan växa till ett av de största partierna. Någon lätt resa kommer det dock antagligen inte att bli med tanke på att det politiska etablissemanget i Sverige är så avvikande och extremt i jämförelse med övriga Europa vad gäller invandringspolitiken. Det är väl främst där "normaliseringen" måste ske och det kommer förhoppningsvis att ske genom att SD etablerar sig som en politisk kraft att räkna med i svensk politik.
SvaraRadera"Om valet och SD på Al-Jazeera, med kommentarer av bl a undertecknad"
SvaraRaderahttp://english.aljazeera.net/indepth/2010/09/201091691137186652.html
Kan bara inte låta bli att rätta några de många felaktigheterna i artikeln:
"It describes Muslim immigration as the "biggest foreign threat to Sweden since Second World War".
Det var anpassningen av det svenska samhället efter islamisternas agenda Åkesson avsåg.
"SD says a multicultural society is doomed to fail and that those coming here have to adapt, unconditionally, in issues ranging from gender equality to food habits," Pontus Mattsson, a Swedish journalist who has been following the party closely, says."
Några krav om att invandrarna måste anpassa sig t ex vad gäller matvanor har partiet givetvis inte. SD ser assimilation som en naturlig process som kan ta generationer att fullborda.
"The smartly-dressed men leading SD today stand in stark contrast to the image the party had when it emerged from the neo-Nazi movement Keep Sweden Swedish in 1988."
BSS var inte någon nynazistisk organisation (av motståndare har den stämplats som rasistisk). SD bildades för övrigt två år efter att BSS upplösts, som ett resultat av att Sverigepartiet splittrades.
"SD has gone through a gradual make-over, trading bomber jackets and marching boots for sharp suits and ties. In the late 1990s, party leaders repeatedly urged members not to display Nazi symbols at rallies so as not to deter potential supporters."
SD:s företrädare har aldrig klätt sig i bomberjackor och marschkängor. Inte heller hade partiet problem med att medlemmar visade upp nazistsymboler på möten. Skinnskallar dök däremot upp under partiets demonstrationer, därav det famösa "uniformsförbudet".
"If the battle between the blocs was even, many of those who would consider voting for the Sweden Democrats would vote for one of the blocs instead."
Finns inga belägg för det. SD mer än fördubblade sitt stöd i det rekordjämna valet 2006.
"If they get into parliament but without getting any influence, and sit as a 'lame duck' for four years - that could be the worst-case scenario for the Sweden Democrats and they could disappear as a party."
Finns heller inget stöd för detta. T ex DF i Danmark hade inget inflytande under den första mandatperioden i parlamentet. Det resulterade i att partiet växte kraftigt i det följande valet med en vågmästarroll och inflytande som stödparti till den borgerliga regeringen som resultat. Efter det har partiet bara gått fram högst marginellt i valen till folketinget.