Isobel Hadley-Kamptz gör i dagens Expressen en intressant jämförelse mellan Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna. Medan vi nu ser en ”otäckt snabb anpassning till SD” skedde inte motsvarande till det tidigare femprocentiga extremistpartiet. Hadley-Kamptz skriver att det var ett
”marginellt problem för landet att VPK på 50-talet gillade Sovjet eftersom ingen utgick ifrån att partiets fem procent av väljarkåren borde få hela det övriga politiska fältet att diskutera behovet av kolchoser.”
Jag tycker jämförelsen mellan SD och VPK är rimlig men vill ändå hävda att Hadley-Kamptz drar tveksamma slutsatser. För det första: att det var få som tog VPK:s lösningar på allvar hindrade ju inte Socialdemokraterna från att tämligen ogenerat räkna in dem som ett parlamentariskt underlag under flera decennier av minoritetsregerande. Tendenser till någon motsvarande öppning i dagens politiska klimat finns faktiskt inte och det är inte svårt att föreställa sig hur reaktionen skulle bli om den borgerliga alliansen började behandla SD som Erlander och Palme behandlade VPK (H-K:s exempel är något långsökt: att Bengt Westerberg och Bert Karlsson, som, kanske man ska påminna om, inte är Sverigedemokrat, delade TV-soffa några minuter under valvakan).
För det andra: VPK profilerade sig i den inrikespolitiska debatten kanske inte främst genom att förespråka proletariatets diktatur utan genom att lyfta fram sociala och ekonomiska orättvisor. Sällan misstänkliggjordes Socialdemokraterna för att gå kommunisternas ärenden när de diskuterade behovet av att minska klyftorna i samhället och man får gissningsvis leta länge innan man hittar någon motsvarighet till dagens debatt gällande huruvida man ska diskutera extremisternas frågor eller ej.
Min bild är snarare att Sverigedemokraterna alltjämt är ensamma om det som gör dem unika: nämligen sin radikala nationalism och sina (som jag ser det) verklighetsfrånvända lösningar på reella samhällsproblem. Integrationsproblemen däremot – vare sig vi definierar dem i termer av diskriminering, segregation eller utanförskap – har man länge kunnat diskutera, och kommer med all sannolikhet fortsätta kunna diskutera, utan anpassning sig till SD:s ideologi eller verklighetsbeskrivning. Här har både de som ropar om tabun och de som tror att debatten kantrat i främlingsfientlig riktning mycket kvar att bevisa.
När jag tänker på Vänstern, så försvinner det (goda) humanistiska , bakom stödet och ursprunget i Stalinism och röd terro utomlands,
SvaraRaderadet är två ansikten ett nationellt och ett globalt. Svensk media har också detta dubbla ansikte, inhemskt , måna om varje individ, globalt fasinerade av det röda väldet.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera”Faran” som Isobel Hadley-Kamptz ser och de ”tabun” som avses är ju ifrågasättandet av själva förutsättningarna för den debatt som förs. Hittills har ju debatten utgått från HUR man skall hantera omfattande invandring och nå det ”mångkulturella samhället”, däremot har det ju sällan ifrågasatts OM man över huvud taget skall ha omfattande invandring eller sträva efter ett ”mångkulturellt” samhälle. Det kan ju jämföras med den debatt som fördes i de gamla kommunistdiktaturerna, visst kunde man i ganska stor omfattning diskutera hur planekonomin skulle organiseras och hur man skulle nå det ”klasslösa samhället”. Däremot var det naturligtvis omöjligt att debattera om man över huvud taget skulle ha planekonomi eller om man skulle sträva efter ett ”klasslöst samhälle”.
SvaraRadera"Min bild är snarare att Sverigedemokraterna alltjämt är ensamma om det som gör dem unika: nämligen sin radikala nationalism och sina (som jag ser det) verklighetsfrånvända lösningar på reella samhällsproblem."
SvaraRaderaVad är det som är verklighetsfrånvänt med SD:s linje om att ta efter regeringspolitiken i Danmark? Danmark är ett demokratiskt föredöme och har lyckats vända på den negativa utvecklingen där på invandringsområdet. Och varför hänga upp sig vid nationalismen? Det är inte någon "nationell väckelse" som ligger bakom SD:s framgångar. SD har en enda stark fråga; invandringsfrågan. Utan det stora folkliga missnöjet där hade SD fortfarande varit en marginaliserad sekt. Det är just partiets normalisering och rörelse bort från radikal nationalism (vilket bl a resulterat i utbrytare som säger sig stå fast vid "nationalismen") som gjort partiet valbart för en större del av befolkningen.
"Integrationsproblemen däremot – vare sig vi definierar dem i termer av diskriminering, segregation eller utanförskap – har man länge kunnat diskutera, och kommer med all sannolikhet fortsätta kunna diskutera, utan anpassning sig till SD:s ideologi eller verklighetsbeskrivning."
Visst, men då bortser du från att debatten i stort skett på etablissemangets premisser (även invandringspolitiken har ju ofta kunnat kritiserats OM man haft utgångspunkten att den är för ogenerös). Någon öppen och allsidig debatt på det här området, som i Danmark, har inte funnits. Betänk bara vilket ramaskri det blev när Åkesson tilläts komma fram på Aftonbladets debattsida...
Som vanligt håller jag med dig i stora drag Andreas, men nog finns det väl faktiskt tabun i invandringsdebatten?
SvaraRaderaDels, som Roger påpekar ovan, så tillåts i praktiken bara debatt som utgår ifrån att invandringen i grunden är god och berikande. (Att Åkesson fick en debattartikel publicerad i AB är undantaget som bekräftar regeln, och bemött med direkt lögnaktiga motangrepp - på nyhetsplats!)
Dels finns det fortfarande problem inom området som inte alls diskuteras, trots att det vore oerhört angeläget. Jag tänker givetvis i första hand på det faktum att etniska svenskar med stor sannolikhet kommer att vara i minoritet om ungefär 40-50 år (åtminstone om politikernas tal om ökad arbetskraftsinvandring leder till något). Det är den största förändringsprocessen i svensk historia åtminstone sedan den industriella revolutionen. Men tydligen ska vi bara blunda och hoppas på det bästa...
Slutligen har vi så också det faktum att den som vågar kritisera invandringspolitiken, om så bara det minsta lilla, måste var beredd på att beskyllas för "högerextremism" eller åtminstone för att "spela de högerextrema i händerna". Alla pallar inte för att få sådant kastat i ansiktet, utan håller hellre tyst med vad de egentligen tycker. (Verklig yttrandefrihet kräver att argument bemöts med argument och inget annat.)
Slutligen kan man förstås också avgöra om det i dagens Sverige finns ett tabu på området genom att jämföra med danska och norska medier. Ett par exempel från Norge på hur man tar upp ett ämne som saknas i svensk debatt:
http://www.klassekampen.no/57468/article/item/null/mobbet-fordi-hun-er-hvit
http://www.youtube.com/watch?gl=SE&v=bE8kmJlJWRs
"Ett bra referat av @ulfbjereld av en intressant artikel om SD:s ideologi"
SvaraRaderaVad är intressant med att för miljonte gången kleta ner SD med nazism på det mest intellektuellt ohederliga och ohållbara sätt? Att SD står för raka motsatsen till allt som utmärker nazismen skulle alltså vara belägg för att SD står för en "nytänkt nationalsocialistisk ideologi"? De enda som gör detta är väl rimligen nynazisterna. SD har lånat tankegods från den gamla högern och sossarna och tänkt nytt utifrån det.
"Integrationsproblemen däremot – vare sig vi definierar dem i termer av diskriminering, segregation eller utanförskap – har man länge kunnat diskutera, och kommer med all sannolikhet fortsätta kunna diskutera, utan anpassning sig till SD:s ideologi eller verklighetsbeskrivning."
SvaraRaderaDetta var Aftonbladet-luddigt. Varför är diskrimiering ett problem? Är inte en av dina slutsatser i din avhandling att diskrimiering är nödvändigt i en demokrati? Trots allt väljer vi ju olika partier? Om vår policy (sedan 1975) är multikulturalism, innebär inte det då att segregering måste accepteras? Trots allt måste ju varje grupp (för multikulturalister erkänner inte individer precis som etnopluralister) kunna segregera sig från andra grupper. Tex. kan ju inte Hillelskolan säga "ja" till icke-judar, eller hur. Vad utanförskap betyder. Ja, det är ju också väldigt luddigt. Utanförskap från vaddå?
Bara för att du har skrivit en kontroversiell avhandling och försvarat liberala värden mot multikulturalism, behöver du inte skriva dessa intetsägande kommentarer. Det stora problemet är inte SD, det stora problemet är dem som anser att rättigheter och skyldigheter skall baseras på vilken religion, kultur, kön eller ras du tillhör. Dessa är betydligt fler och har betydligt mer makt än SD, någonsin kommer få.
Det är i alla fall vad jag som liberal är orolig för.
Undertecknad
Erik
Magnus J: självklart finns det tabun, det gör det i alla "debatter". Min poäng här var mest att båda "sidor" överdriver och att det inte är så illa som någon av dem påstår.
SvaraRaderaLars: har tänkt att skriva om Lindbergs text, men har inte hunnit. Hoppas återkomma inom kort.
Erik: beklagar luddigheten: vad jag ville ha sagt var att det faktiskt under en längre tid har funnits en debatt om integrationens problem. Diskriminering, segregation och utanförskap är politiskt laddade begrepp som förekommer i den debatten, och syftet med att nämna dem i sammanhanget var bara för att visa att denna debatt förs utifrån olika utgångspunkter.
Det stämmer att jag argumenterar för att en viss diskriminering är både oundviklig och önskvärd, men det innebär förstås inte att jag menar att all diskriminering är oundviklig eller önskvärd. i avhandlingen ägnar jag en del utrymme åt att försöka diskutera gränserna för vad som betraktas som diskriminering.
För övrigt kommer jag inom en ganska snar framtid återkomma med en längre text kring integrationen, där jag tar upp de andra frågor du lyfter.
"har tänkt att skriva om Lindbergs text, men har inte hunnit. Hoppas återkomma inom kort."
SvaraRaderaVarför ge sådant trams uppmärksamhet? Han har ju helt fel om varifrån SD hämtat ideologiskt tankegods (inte från någon gammal fascist; Kjellén och AVF tycks vara de främsta källorna). Ännu mer pinsamt att han inte tycks känna till begrepp som socialkonservatism. SD:s ledande företrädare beskriver partiets ideologi som just socialkonservatism och kulturnationalism.
Just den här ”luddigheten” är signifikant för hela den politiska diskursen rörande multikulturalism. Multikulturalism kan förstås dels normativt och dels deskriptivt.
SvaraRaderaDen normativa brukar ju dels handla om grupprättigheter, där varje grupp har självbestämmande och dels att t.ex. etnisk identitet ger dig rätt till få statliga ”goodies”, även om du inte har rätt att skapa egen lagstiftning med din grupp. Det finns såklart fler definitioner.
En av de mer spännande tolkningarna av multikulturalism, är då man inkluderar ”Blood and soil” i Multikulturalismen och förvandlar den till Etnopluralism. Jag ser det hela tiden då det kommer till landrättigheter för t.ex. ursprungsbefolkningar, men även då det talas om Israel, Kurdistan, Palestina osv.
Naturligtvis är inte all diskrimminering ”moraliskt rätt”, eller snarare är det beroende på vilka glasögon man har på sig. Det framför ju du i din avhandling.
För att återgå till det första om den politiska diskursen om multikulturalism, så är den starkt förknippad med kosmopolitism. Detta är naturligtvis helt sanslöst eftersom det är två skilda ”ideologier”, i alla fall schematiskt talat.
Kosmopolitismen är helig i västvärlden, vilket är litet konstigt eftersom väldigt många västerländska debattörer inte gillar ”kosmopolitism” i världen utanför väst (Israel ej inkluderat). Då kallas kosmopolitismen ”exploatering” (av Vänstern) eller terrorism (av högern).
När allt kommer omkring. Varför är ”alla” så rädda för SD, de har ju inga problem med Sverigedemokratiska policies i många länder, oavsett om de är ”höger” eller ”vänster”.
Jo, kanske det beror på att västerländsk kulturell ”emancipation” betraktas som supremacism. Det kan ju förklara varför så många säger ”Jag är inte rasist, min fru är från Mexiko”. Således verkar det som om bara ”etniska västerlänningar” kan vara rasister.
Nu har jag hårddragit debatten litet – men jag tycker ändå att jag har en poäng, och så länge ingen vågar dra gränser eller åtminstånde förra ett ärligt och konsekvent resonemang lär ju liberalismen dö ut i Sverige, (antingen av västerländsk kulturnationalism från Sd) eller av "eliternas" förvirrade multikulturalism.
Undertecknad
Erik