Principdebatten saknas efter Brunnes predikan

I debatten efter Sverigedemokraternas uttåg från Storkyrkan i tisdags, i protest mot Eva Brunnes predikan, har principfrågorna fått oväntat litet utrymme. Många har åsikter om Sverigedemokraternas protest och/eller om Brunnes predikan men få har lyft frågan om vilken funktion en gudstjänst fyller i samband med riksmötets öppnande. Vart har alla de som brukar kritisera varje sammanblandning av kyrka och stat tagit vägen? 

Jag har nu själv inga större problem med den rådande ordningen (gudstjänst i Storkyrkan, tal av statschefen) vilken jag tycker kan försvaras med två argument: i) det bidrar till en stämning av högtidlighet och värdighet vilket i sig enbart kan vara positivt (jämför med hur det gick till när riksdagsledamöterna på egen hand skulle välja talman i måndags) och ii) det sätter in den svenska demokratin i sin historiska kontext genom att bevara, förvisso kraftigt modifierade, traditioner från en äldre tid. Demokratin är inget vi har här och nu utan något som vuxit fram långsamt, genom kompromisser och förhandlingar. På detta sätt fyller biskopens och konungens symboliska närvaro en legitim funktion. 

Men för att detta ska fungera krävs förstås att såväl biskopen i Stockholms Stift som Hans Majestät Konungen förmår balansera de skilda intressen som här helt uppenbart kan kollidera. Kungen måste som bekant vara opolitisk medan det för kyrkans företrädare handlar om att hantera samma grundläggande problematik som även aktualiseras vid exempelvis skolavslutningar: kyrkorummet är inte vilken lokal som helst och en präst kan inte medverka utan att samtidigt förmedla det kristna budskapet, samtidigt som alltför stort fokus på det religiösa riskerar att stöta bort icke-religiösa deltagare.

Att detta ändå oftast i praktiken fungerar relativt väl beror på att de demokratiska värden som speglas i den svenska grundlagen och den trosuppfattning som är Svenska Kyrkans till stor del är överlappande (vilket i sin tur naturligtvis inte är en slump utan har historiska orsaker). Jag skulle också vilja säga att Eva Brunnes predikan från i tisdags i allt väsentligt är ett bra exempel på detta. Även den gissningsvis ganska stora andel riksdagsledamöter som inte är medlemmar i Svenska Kyrkan kunde nog känna sig inkluderad i det mesta som sades, inklusive de bibelord som hänvisades till.

Men så var det de där orden om måndagens demonstrationer.

"Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. […] Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar."

Här tvingas jag hålla med dem som menar att det faktiskt var en olämplig formulering, av två skäl. För det första för att det helt uppenbart pekar ut ett av åtta riksdagspartier som mindre lämpliga. Öppnandet av riksmötet, vare sig det sker i sakrala eller profana former, är inte rätt tillfälle att markera mot enskilda partier eller ledamöter, oavsett vad vi tycker i sakfrågan.

För det andra tog Brunne genom sitt omnämnande av demonstrationerna inte bara ställning mot Sverigedemokraterna (och mot rasism) utan också för ett antal organisationer som faktiskt inte alls delar den värdegrund som är gemensam både för den svenska grundlagen och Svenska Kyrkan.

Nu är det förstås fullt möjligt att Brunne gjorde detta i god tro, vilket hon hävdat i efterhand. Givetvis är en stor andel av de som demonstrerat mot Sverigedemokraterna fredliga demokrater som ogillar rasism och det finns ingen anledning att köpa Sverigedemokraternas retorik att alla demonstranter skulle vara vänsterextremister. Men det är heller ingen hemlighet att ett antal extremistiska antidemokratiska och/eller militanta organisationer medverkat, ibland som arrangörer, av dessa demonstrationer. Likaså är det väl belagt att dessa demonstrationer inte alltid varit helt fredliga.

Med detta sagt var det en kraftig överreaktion av de Sverigedemokratiska riksdagsledamöterna att lämna kyrkan under gudstjänsten. Man valde att tolka Brunne så ovilligt som möjligt och ställde till med en politisk markering, starkare än den Brunne – eventuellt omedvetet – stod för.  Hellre borde man ha väntat tills efteråt och lyft den mer principiella frågan om gränsdragningen för kyrka och stat, religion och politik.

Igår debatterades händelsen i ett flertal medier. Överallt gick Sverigedemokraterna därifrån som klara segrare. I Studio Ett fick Erik Almqvist den tacksamma uppgiften att försvara demokratiska principer mot Rättvisepartiet Socialisternas företrädare Arne Johansson och i TV4:s Kvällsöppet fick Jimmie Åkesson möta sin favoritmotståndare Nalin Pekgul. Det gick väl som vanligt, kan man säga. Inte blev det bättre av att Pekgul hade ”hjälp” av vänsterpartiets Rosanna Dinamarca och prästen Lars Gårdfeldt. Den sistnämnde hävdade till exempel att vi inte bör sluta fira Nationaldagen för att nazister också firar den (apropå närvaron av vänsterextremister i antirasistdemonstrationer)! Mot slutet enades den av Pekgul ledda trojkan i analysen att Åkesson gick ur kyrkan eftersom han är rasist och nu försöker hitta svepskäl till sitt agerande eftersom han vill dölja att han är rasist… 

Med sådana motståndare kan Jimmie Åkesson skratta hela vägen till nästa riksdagsval.