Tidigare idag presenterade jag en rapport om den svenska integrationsdebatten som jag har skrivit för Timbro. Rapporten i sin helhet kan laddas ner här. Seminariet, där Timbros VD Markus Uvell och Miljöpartiets riksdagsledamot Maria Ferm också deltog, kan ses här. (UPPDATERING: Rapporten kommenteras gillande på ledarplats i Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten.)
Ur rapporten:
Den här rapporten har velat belysa den svenska integrationsdebatten genom att problematisera hur
begreppet integration används och vad det säger om vilka normer och ideal som gäller i Sverige. Jag har ställt integration mot assimilation, jämlikhet och identitet för att se vad som blir kvar av
integrationen när man skalar bort det som ryms under de tre andra begreppen. Svaret är: inte mycket.
Jag har för det första argumenterat för att integration i praktiken ofta betyder assimilation. Termen
assimilation är visserligen starkt normativt belastad men det hindrar inte att ett assimilationsideal
alldeles uppenbart lever kvar, både i den svenska opinionen men också i den politiska debatten. Men den svenska debatten är mindre tydligt strukturerad än debatterna i jämförbara länder som Tyskland och Storbritannien, där integration framställs som ett tydligt alternativ till mångkulturalism, eller i Frankrike och USA, där idealet fortfarande formuleras i termer av just assimilation. Fördelen med assimilationsbegreppet, som jag har försökt påvisa, är att det öppnar för en diskussion om hur mycket enhet som behövs i ett samhälle, och inom vilka områden som en invandrare kan och bör anpassa sig till majoritetskulturen.
För det andra har jag argumenterat för att den svenska integrationsdebatten domineras av ett
jämlikhetsideal, på bekostnad av ett frihetsideal. Integration mäts i termer av jämlikhet mellan
grupper, på aggregerad nivå. Olika utfall mellan svenskar och invandrare tolkas samtidigt som såväl integrations- som jämlikhetsproblem och konsekvensen är att integration i praktiken blir svårt att skilja från jämlikhet. Medan detta är helt i sin ordning ur ett vänsterideologiskt perspektiv är det
anmärkningsvärt att svenska borgerliga politiker och debattörer har tenderat att prioritera krav på
förbud, sanktioner och normbildning gällande symbolpolitiska frågor utan ideologisk förankring
(språkkrav, burkaförbud, samhällskontrakt) istället för att formulera en liberal integrationspolitik som prioriterar individen och det civila samhället, snarare än kollektivet och staten. Den
integrationspolitiska debatten skulle lyftas om vänster och höger blev mer synliga alternativ och
frågor om individ kontra kollektiv och civilsamhälle kontra stat uppmärksammades mer.
För det tredje har jag argumenterat för att integration är mycket svårt att särskilja från identitet. I
praktiken glider ”svensk” och integrerad ihop: den som är integrerad är svensk och den som inte är
svensk är inte integrerad. Samtidigt lyfts svensk identitet ofta fram som ett hinder för integrationen.
Detta har sin bakgrund i att 1970- och 1980-talens mångkulturalism idémässigt förknippades med
anti-nationalism; tolerans och öppenhet inför andra kulturer associerades med avståndstagande från den egna kulturen. Men det är inte förekomsten av en svensk majoritetskultur i sig som utgör ett
integrationsproblem. Nationella symboler och myter kan vara såväl inkluderande som exkluderande. Problemet är att den dominerande synen på svenskhet gör den svår att kombinera med andra identiteter. Man är svensk eller någonting annat, inte svensk och någonting annat (muslim, invandrare, kurd).
"Problemet är att den dominerande synen på svenskhet gör den svår att kombinera med andra identiteter. Man är svensk eller någonting annat, inte svensk och någonting annat (muslim, invandrare, kurd)."
SvaraRaderaDet är bara ett problem om man tillhör den lilla, men tyvärr i samhället väletablerade, skara som ser nationalstaten och assimilationstanken som ett problem och hinder för det "mångkulturella samhälle" dessa strävar efter. För det svenska folket är det inget problem då stödet för assimilationstanken är starkt och något jätteproblem för invandrare har det knappast heller varit. Det stora problemet under de senaste decennierna har varit invandringspolitiken, inte synen på svenskhet, systemfel i det svenska samhället, strukturell rasism eller liknande bortförklaringar som kommer från etablerat håll.
Ni som är experter, vad menar Angela Merkel när hon säger att multi-kulti ist kaputt? Det är väl inte så att Merkel går så mycket längre än kravet att invandrare ska lära sig tyska och följa landets lagar att de också måste ge upp alla sina värderingar, identiter och börja leva helt och hållet enligt en föreställning om hur tyskar lever och tänker!? Om en turk lär sig tyska bra, arbetar och följer landets lagar - räcker det för tyskar som pratar i termer av integration? Om turken flyttade till USA och lärde sig engelska, arbetar och följer lagarna - räcker det för amerikaner som talar i termer av assimilering?
SvaraRaderaNu tar jag bort dig från de bloggar jag prenumererar på. Skriver man för Timbro mister man mitt förtroende. Vad man än skriver för dem!
SvaraRadera