Svenska värderingar - finns dom?

Tidigare idag sände P1 Morgon ett reportage om Sverigedemokraternas kritik av den moderate riksdagsledamoten Abdirizak Waberi. Enligt ledande Sverigedemokrater är Waberi inte svensk eftersom han inte har svenska värderingar.

P1 Morgon har efter reportaget fått kritik för att ha frågat Waberi om han har svenska värderingar. Det är en relevant kritik som jag till fullo instämmer i. Journalister bör vara mycket försiktiga med att okritiskt överta ett politiskt laddat språkbruk. ”Svenska värderingar” hör hemma i samma fack som ”utanförskap”, ”stupstock” och ”könsmaktsordning”, det vill säga politiskt färgade verklighetsbeskrivningar.

Men det gäller att inte slänga ut barnet med badvattnet. Ulf Bjereld, vars kritik mot radioreportaget jag till fullo instämmer i, skriver även på sin blogg att svenska värderingar är ett ”märkligt begrepp” och att värderingar är ”individuella och inte knutna till en specifik nationalitet”. På Twitter har jag sett många uttrycka ungefär samma åsikter.

Visst är värderingar individuella. Det är förmodligen omöjligt att hitta två individer som har en identisk uppsättning värderingar. Lika sällsynt är det att värderingar är unika för en viss kultur eller etnisk grupp. De idéer som kommer till uttryck i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har exempelvis motsvarigheter i samtliga världsreligioner.

Ändå menar jag att det är relevant att tala om nationella värderingar. För det första visar den empiriska forskningen att det finns ett starkt samband mellan kultur och specifika värdeuppsättningar. De globala skillnaderna vad gäller synen på grundläggande frågor i livet (arbete, familj, religion) är stora, relativt stabila över tid och förklaras i hög utsträckning av religion och nationell kultur.

För det andra är ”svenska värderingar” något annat än en empirisk generalisering. Alla i Sverige utbredda värderingar är inte svenska värderingar. För att en värdering ska vara svensk krävs att det finns en diskurs där den specifika värderingen knyts ihop med en idé om svenskhet (enligt samma logik som att det finns normer kring manligt och kvinnligt, som åtminstone delvis är frikopplade från hur gruppen män och gruppen kvinnor faktiskt agerar).

Jag har skrivit en del om det här i min avhandling. Där lyfter jag fram ett antal värderingar som jag påstår är svenska i den meningen att de föreställs som svenska. När makthavare, opinionsbildare och journalister beskriver något som svenskt tillräckligt ofta är det också i någon mening relevant att betrakta detta som svenskt (detta är vad som brukar avses när forskare säger att de studerar ”den sociala konstruktionen” av diverse fenomen). Listan är inte heltäckande men de viktigaste svenska värderingarna enligt mig är (utan rangordning):

1. Individualiserad jämlikhet
2. Jämställdhet
3. Sexuell frigjordhet
4. Låg religiositet
5. Anti-nationalism (/anti-patriotism/anti-rasism).

När jag påstår att sexuell frigjordhet är en svensk värdering betyder inte det att jag påstår att svenskar verkligen är mer sexuellt frigjorda än andra grupper. Däremot påstår jag att svenskar, av sig själva och av andra, föreställs vara mer sexuellt frigjorda på samma sätt som de föreställs vara mer jämlika, mer jämställda, mindre religiösa och mindre nationalistiska än andra folk. 

Det är sällan någon refererar explicit till något som en typiskt svensk värdering. Ofta är det istället mellan raderna man får läsa in svenskhetsnormen: i implicita antaganden om att alla förväntas dela en viss värdering eller i framställandet av motsatta värderingar som främmande för en svensk kontext.

Föreställningen om svenska värderingar går långt utanför Sverigedemokraternas räckvidd. Negligerar man den betydelse som dessa förställningar har innebär det samtidigt att man missar ett av de allra mest framträdande hinder som många invandrare till Sverige möter. Den invandrare som tycker att kollektivet bör vara överordnat individen, att män och kvinnor har olika livsuppgifter, att familjens heder är avhängig dotterns sexualitet och att religionen bör begränsa politiken upplever nog ”svenska värderingar” som något både reellt och begränsande. Ingenstans hittar han eller hon en offentlig arena där det är legitimt att uttrycka dessa åsikter. 

Frågan är vilken myt som är farligast: föreställningen att vissa värderingar faktiskt är svenska, eller föreställningen att det inte finns svenska värderingar?