Min rapport Integration eller assimilation har rönt en del uppmärksamhet de senaste dagarna. Bland andra Sanna Rayman, Göteborgs-Posten, Dick Erixon och Adam Cwejman har skrivit gillande om rapporten.
Desto mer kritisk är Lisa Bjurwald i Dagens Nyheter. Bjurwalds kritik är inte helt lätt att sammanfatta men hon är bland annat negativ till att rapporten bidrar till ett icke önskvärt ”tabubrytande av termen assimilation”. Kritiken kommer lite oväntat eftersom hon inleder sin text med att raljera över dem som påstår att det är lågt i tak i integrationsdebatten (fast vid närmare eftertanke slår det mig att hon gjorde exakt samma kullerbytta tidigare i höstas då hon avfärdade förekomsten av tabun i debatten i samma text som hon försökte brännmärka en rad liberala debattörer just för deras övertramp i integrationsdebatten).
I övrigt tycks Bjurwald, liksom Peter Wolodarski som på Twitter idag ihärdigt försvarat hennes text, ha svårt att förstå skillnaden mellan att å ena sidan förespråka assimilering och å andra sidan att förespråka att förslag som handlar om invandrares anpassning bör benämnas assimilering. Men om vilken invandrarpolitik som är önskvärd uttalar jag mig inte alls i rapporten.
Den som vill veta vad jag tycker om detta hänvisas istället till min bok för en utförlig argumentation. Men, nej tyvärr, det räcker inte att läsa förordet.
Se även Johan Lundberg som förtjänstfullt bemöter ett av Bjurwalds märkligare argument.
Jag såg att du fick kritik av någon okunnig anti-SD:are för att du tog upp en årlig invandring om ca 100 000 personer. Det är en helt korrekt siffra som ligger väl i linje med antalet utfärdade uppehållstillstånd per år. För 2010 handlade det om ca 91 000 (mot 99 000 för 2009). Observera att detta handlar om personer som får uppehållstillstånd; det handlar alltså inte om "svenskar som flyttar tillbaka från Norge" eller liknande.
SvaraRaderahttp://www.migrationsverket.se/info/3345.html
Bra att du verkligen beskriver detta unika skeende på ett korrekt sätt i artikeln:
"På några få decennier har Sverige förvandlats från en av Europas mest homogena nationalstater till ett samhälle präglat av en anmärkningsvärd etnisk och kulturell mångfald.
Få samhällsförändringar har varit lika omfattande eller lika hastiga."
Här finner vi också anledningen till att ett så belastat parti som SD har kunnat nå betydande framgångar. Befolkningen har inte varit med på noterna när politikerna över huvudet på folket öppnat upp Sverige för denna genomgripande förändring. I en fungerande demokrati kan det dessbättre kanaliseras folkliga reaktioner mot detta.