Integrationsdebattens förändrade förutsättningar

Som de flesta som följer den här bloggen säkert känner till har det i
efterdyningarna av terrorattentaten i Norge i juli förts en diskussion
gällande inte bara hur vi ska förhålla oss till terroristen, Anders
Behring Breiviks, utan också vilket ansvar som kan utkrävas från dem
som tycks ha influerat Breiviks världsbild och eventuellt inspirerat
till bomben i Oslo och skotten på Utöya.

Jag har själv inte deltagit i den debatten (förutom en kortare
kommentar till Göteborgs-Posten, ej på nätet). Det betyder inte att
jag inte finner den relevant, tvärtom. Inte minst frågorna om huruvida
vi bedömer en terrorist annorlunda om han heter Anders och inte
Taimour och om vi tenderar att bedöma västerländska terrorister i
termer av rationalitet/galenskap medan muslimska terrorister bedöms i
termer av religion/kultur, tangerar det övergripande tema som inramar
min pågående forskning, det vill säga relationerna mellan religion,
kultur och hälsa. Jag hoppas få tid att återkomma i det här ämnet.

Betydligt mindre intresserad är jag däremot av att delta i en debatt där
terrorattentat utnyttjas för att smutsa ner meningsmotståndare. Gång
på gång upprepas ogrundade påståenden som att Axess driver samma linje
som Breivik (Lisa Bjurwald, Expressen 24 juli),
att det finns kopplingar mellan "den pikanta kulturhögern runt
tidskrifter som Neo och Axess" och parlamentarisk och autonom
högerextremism" och att en del av borgerligheten har "ägnat de senaste
åren åt att förlöjliga kulturell tolerans och mångfald" (Cecilia
Verdinelli, Göteborgs-Posten 11 augusti,)
eller att Breivik är en produkt av idéer i den politiska mittfåran och
att det finns "tankesmedjor och tidskrifter" [gissa vilka...] som
hävdar att SD har rätt (Petter Larsson, Aftonbladet 25 augusti,).

I senaste numret av Arena (ännu ej på nätet) presenterar Devrim Mavi ett litet potpurri av de här idéerna. Hon hävdar att Angela Merkel har högerextrema åsikter, att Timbro, Axess och Svenska Dagbladets ledarsida har visat en "besatthet av islam, muslimer och mångkultur" och, mest fantastiskt av allt, att det är Axess som har hittat på uppdelningen mellan mångkultur och multikulturalism.

Men det finns också en del i Mavis text som förtjänar att tas på allvar. Hon påpekar att det är avgörande hur det "vi" som ska skapas i Sverige formuleras. Hon markerar tydligt avstånd från den rörelse bort från identitetspolitiken som hon befarar att Socialdemokraterna kommer att göra under Håkan Juholt. Hon avvisar fokus på "jämlikhetspolitik, omfördelning och samhörighet" och vill hellre "uppmärksamma erfarenheter som särskiljer grupper". Hon skriver vidare att "ett enat samhälle skapas den dag då vi vågar lyssna på alla olika erfarenheter av förtryck och politisera dessa". Konkret vill hon att det ska bli enklare att bli medborgare i Sverige.

Med anledning av detta har jag två enkla frågor:

1. Sverige är det land i Europa som det redan nu är enklast att bli medborgare i. Det är också ett av de länder där skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare är minst. Vilka problem menar Mavi att vi löser genom att göra det ännu enklare att bli medborgare?

2. Menar Mavi allvar med att den som kommer till Sverige på flykt från politiskt, religiöst eller kulturellt förtryck, från stat, familj eller klan, ska bli en del av den svenska gemenskapen genom att manifestera det förtryck (diskriminering, rasism) han eller hon upplever i Sverige? Eller vad betyder orden om det enade samhället som jag citerar ovan?

För att undanröja eventuella missförstånd ska jag upprepa ett par självklarheter. Multikulturalism är ett samlingsnamn för att i första hand beskriva en rad olika politiska åtgärder (som genomförts i en ganska begränsad utsträckning i ett ganska litet antal länder de senaste 40 åren), i andra hand för att fånga de ideologiska grundvalar som denna politik vilar på. Multikulturalismen kan alltså ses som ett av flera tänkbara svar på frågan hur nationellt homogena demokratiska välfärdsstater ska hantera en omfattande och permanent invandring. Som ideologi kan multikulturalismen granskas idékritiskt, som policy kan den utvärderas med avseende på dess effekter.

Själv är jag kritisk mot multikulturalismen som ideologi på ungefär samma grunder som jag är kritisk mot nationalismen, det vill säga jag anser att det är en kollektivistisk ideologi som gör politik av något som för mig hör det civila samhället till.

Vad gäller effekterna av multikulturalismen är jag mer ambivalent. Kunskapsläget är begränsat. Det finns för få länder att jämföra, för många tänkbara förklaringsfaktorer och alltför stor variation inom den policy som kallas multikulturalistisk. Trots det vågar jag hävda att det inte finns något som helst stöd för att en multikulturalistisk politik generellt sett skulle samvariera med en bättre integration (enligt de indikatorer som vanligen används). Ruud Koopmanns (Journal of Ethnic and Migration Studies, 36:1, 2010) har exempelvis jämfört de länder i Europa som har haft mest multikulturalism (Sverige, Nederländerna, Belgien och Storbritannien) med tre länder som haft en tydlig assimilationspolitik (Tyskland, Frankrike och Österrike) och konstaterar att det är de förstnämnda som har en högre grad av boendesegregation, en lägre grad av språklig integration, en högre andel invandrare från icke-EU-länder som saknar sysselsättning och en högre andel invandrare från icke-EU-länder bland populationen i fängelserna. Koopmanns visar inte att assimilationspolitik nödvändigtvis är bättre, men hans (och andras) studier bör tas på allvar av dem som, likt Devrim Mavi, likställer motstånd mot multikulturalism med motstånd mot invandring eller mångkultur. Det är två från varandra helt fristående saker.

Den integrationspolitiska debatten håller långsamt på att förändras. Med stöd hos forskare som Koopmanns drar nu alltfler liberaler och konservativa slutsatsen att en omfattande invandring inte är förenlig med de nuvarande välfärdssystemen. Åtminstone i Sverige tycks de flesta på den borgerliga sidan då välja att värna invandring och mångkultur vilket på sikt kommer att leda till fler krav på ökad lönespridning, förändrade spelregler på arbetsmarknaden och i förlängningen även förändringar i bidragssystemen.


Det är också självklart att anti-invandringspartier likt Sverigedemokraterna gör en motsvarande analys men drar den omvända slutsatsen: välfärden hotas av invandrarna, varför invandringen måste stoppas. 

Där tidigare den Sverigedemokratiska världsbilden bekräftades från vänsterkanten (multikulturalistisk och nationalistisk identitetspolitik bygger på samma grundläggande logik) är vi nu alltså på väg mot en utveckling där det är borgerliga invandringsförespråkare och Sverigedemokratiska invandringsmotståndare som bekräftar varandras verklighetsbeskrivningar, vad gäller effekterna av migration, globalisering och minskad nationell sammanhållning. Utmaningen för socialdemokratin och vänstern är att bryta den utvecklingen. Väljer man, som Arena förespråkar, att avvisa en generell jämlikhetspolitik till förmån för identitetspolitisk förtrycksfetishism, tror jag det blir väldigt svårt.