Bekämpa etnisk diskriminering, inte religiösa friskolor

Statsvetaren Bo Rothstein dammar i Expressen idag av sin gamla käpphäst att religiösa friskolor byter mot grundlagen. Den här gången är det rapporter om missförhållanden på den muslimska friskolan Römosseskolan i Göteborg som triggat igång debatten.

Den kritik som riktas mot Römosseskolan, där Moderaternas riksdagsledamot Abderizak Waberi var rektor fram tills nyligen, är mycket allvarlig. Om den stämmer och ledningen inte snabbt åstadkommer en kraftig förbättring vore det i förlängningen rimligt att skolan stängs.

Jag är också helt enig med Rothstein när han skriver att "friskolor som när det gäller att anta, undervisa och tillrättavisa elever bygger sina beslut på elevernas etniska, religiösa eller kulturella härstamning kommer i direkt konflikt med vår gällande grundlag". Precis som Rothstein anser jag att grundlagens ställning behöver stärkas och att det är ur denna som normer för offentlig verksamhet bör härledas (snarare än i flummigt snack om "värdegrunder".

Rothstein tar dock ett steg till. Han vill att alla konfessionella friskolor ska stoppas. Med hänvisning till grundlagens bestämmelser om saklighet, opartiskhet och likabehandling hävdar Rothstein att "denna och alla andra friskolor som drivs på religiösa eller etniska grunder måste avvecklas".

Men varför ska andra religiösa friskolor som fungerar väl avvecklas på grund av missförhållanden på Römosseskolan? Låt mig formulera en alternativ slutsats: alla skolor i Sverige där systematisk diskriminering på etnisk eller religiös grund förekommer bör avvecklas.

För var finns evidensen för att just konfessionella skolor skulle vara mer diskriminerande? Varifrån kommer föreställningen om att den svenska kommunala skolan är fri från korruption och diskriminering på etnisk och religiös grund? (Läs gärna Anna Ekströms berättelse om sin egen skolgång för en påminnelse om hur det kan se ut)

Vi ska komma ihåg att utbildningsväsendet under lång tid har använts av staten som ett verktyg för att åstadkomma en homogen befolkning. Enhetstanken går som en röd tråd genom svensk skolpolitik - från 1800-talets religiösa fostran, via nationell fostran under 1900-talets första halva, till "demokratisk fostran" från 1980-talet och framåt. Det har varit en begränsad mångfald som accepterats; samtidigt som den judiska skolan etablerades i Stockholm redan 1954 fortsatte praktiken med kulturell assimilering av minoritetselever inom ramen för den statliga skolan (t ex nomadskolan för samiska barn).

De senaste decenniernas framsteg vilar därför på bräcklig grund. Idag går tolv procent av grundskoleeleverna och 24 procent av förskole- och gymnasieeleverna i någon av landets drygt 1000 friskolor. Av dessa har cirka 10 procent en konfessionell inriktning och 6 procent en språklig/etnisk profil (enligt siffror på www.friskola.se) Av dem med konfessionell inriktning är majoriteten kristna, medan endast ett dussintal skolor har islamsk inriktning.

Religiösa och kulturella friskolor bidrar till en ökad kulturell pluralism i samhället. De fungerar som en motvikt mot det assimileringstryck som ständigt utgår från majoritetskulturen. Skolor med hög kvalitet i undervisningen får också en bredare rekryteringsbas och lockar barn till föräldrar som inte i första hand är ute efter den religiösa/kulturella profilen, detta är inte minst fallet med katolska skolor i många länder.

Det nuvarande systemet är ett utmärkt exempel på hur universella principer kan förenas med en långtgående kulturell pluralism. Förutsättningen är att det finns ett fungerande system för sanktioner mot skolor som missköter sig. Men här måste fokus vara på etnisk och religiös diskriminering, oavsett i vilken skola den förekommer.

Avslutningsvis vill jag tipsa om Mattias Svenssons försvar av hemskolning i sommarnumret av Neo. En viktig text, inte minst med tanke på hur många liberaler som i skolfrågorna gör gemensam sak med nationalister och vänster i kampen mot valfrihet och mångfald.