Ta Sverigedemokraternas socialkonservatism på allvar!

Idag inleder Sverigedemokraterna sina landsdagar i Göteborg. För ovanlighetens skull i svensk politik är det den här gången ideologiska frågor som har hamnat i centrum. Det beror naturligtvis i första hand på att delegaterna ska ta ställningen till ett nytt och omdiskuterat principprogram, men är också en konsekvens av Jimmie Åkessons ohotade ställning (som gör personfrågor irrelevanta) och av partiets isolering i svensk politik (vilken innebär att det är mindre intressant vilka sakpolitiska ställningstaganden som SD gör).

Enligt förslaget till nytt principprogram ska SD numera beskrivas som ”ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn”. Nationalismen har fortfarande en central plats i partiets ideologi, men socialkonservatism blir hädanefter den primära ideologiska beteckningen.

Lyssnar man till partiets företrädare är inte syftet att partiet i och med detta ska utvecklas i en ny riktning, inte heller att partiet ska ompröva sin politik. Istället är det uppenbart att socialkonservatism uppfattas vara en mer lämplig övergripande beteckning till den ideologiska och politiska inriktning som partiet redan har. Samma vin, samma flaska, men en delvis ny etikett, således.

I ett jämförande europeiskt perspektiv är SD:s ansträngningar att klassificera sig både ovanlig och ambitiös. Få av de partier som brukar räknas in i kategorin ”anti-invandringspartier” (vilket är den beteckning jag själv föredrar) eller ”radikala högerpopulister” (vilket är den alltjämt vanligaste beteckningen inom partiforskningen) är särskilt utförliga eller tydliga med sin ideologi. Somliga är direkt avvisande (ett exempel är BZÖ i Österrike, som beskriver sig som ”ideologifritt”) medan andra lyfter fram betydelsen av nationella och konservativa värden utan att direkt ta steget fullt ut och placera in sig i en ideologisk kategori (t ex Dansk Folkeparti). En del partier placerar sig tydligt till höger (Schweiziska Folkpartiet beskriver sig som nationalkonservativt, även Vlaams Belang och Nationella Fronten är uttalade högerpartier) medan många andra har valt att på traditionellt populistiskt vis avvisa uppdelningen i vänster och höger (Jobbik i Ungern, LAOS i Grekland, Lega Nord i Italien, Sannfinländarna). Gemensamt för de flesta av partierna är emellertid att de anser sig företräda ”folket” mot en elit som egentligen är densamma oavsett om den kallar sig vänster eller höger.

Detta är ju också en återkommande strategi från Sverigedemokraternas sida, men det anmärkningsvärda med SD:s principprogram är ändå att man är jämförelsevis återhållsamma. Istället för att avvisa vänsterns och högerns arv anser man sig med socialkonservatismen hämta det bästa ur båda blockens traditioner: vänsterns solidariska folkhemstanke och högerns värdekonservativa försvar av familjen och nationen.

Medan det är svårt att hitta partier som uttryckligen klassificerar sig som socialkonservativa är det desto lättare att finna exempel på partier som av andra tillskrivs den etiketten. Ett exempel är Wikipedias sammanställning av socialkonservativa partier: hit räknas en lång rad mycket olika partier upp: det amerikanska Republikanska partiet, Putins Förenade Ryssland, tyska, norska och svenska kristdemokrater liksom fascistiska partier som British National Party. För en statsvetare med intresse för politiska partier är det en helt hopplös sammanställning (i Sverige anses socialkonservatismen till exempel representeras av KD, SD och Nationaldemokraterna).

För egen del tror jag att SD kommer få det svårt med socialkonservatismen, mot bakgrund av att begreppet är så ovanligt i den svenska politiska diskursen. Det kommer bli en ständig pedagogisk uppförsbacke för partiets företrädare att alltid behöva förklara vad man menar med socialkonservatismen. I synnerhet blir det nu svårare att upprätthålla bilden av ett mittenparti samtidigt som man tydligare än tidigare lyfter fram konservatismen (i jämförelse är nationalismen en ideologisk beteckning som mycket tydligare hör hemma till såväl vänster som höger).

Läser man vad som skrivits på ledar- och debattsidorna inför helgens landsdagar är den diskussion jag här för dock att likna vid en akademisk överkurs. Expressen skriver på ledarplats, under rubriken ”samma gamla huligangossar” att Jimmie Åkesson är en teaterföreställning, att Sverigedemokraterna är paranoida och antidemokratiska samt att den riktiga benämningen av partiet är kulturrasism. Aftonbladets Anders Lindberg resonerar på ungefär samma sätt och menar att under de ytliga ideologiska beteckningarna gömmer sig en oföränderlig rasistisk människosyn. På DN Debatt idag skriver statsvetaren Mats Lindberg att det nya förslaget är ”endast ett nytt försök att skapa en smaklig och sammanhållande ideologi”. Lindberg hävdar också att det finns ett ”dubbelt tänkande” och ett ”dubbelt språk” i SD där den inre ideologin är ”högerextremt ultranationalistisk” medan den yttre är ”populistiskt insmickrande”.

Hela Lindbergs utgångspunkt, som är gemensam även för ledarskribenterna i Expressen, Aftonbladet och på många andra ställen, är att SD ”egentligen” består av självcensurerande rasister som försöker uppfinna rumsrena argument för att motivera en politik vars enda syfte är att bekämpa invandrare. Rasismen är det som antas förklara invandringsmotståndet. Tal om kulturkonflikter, andra kulturers kvinnosyn, djurskydd, invandrares brottslighet etc är bara ett sätt att i efterhand motivera en rasistisk politik.

Men tänk om det är tvärtom? Tänk om det är en genuin oro över etniska motsättningar, över en kvinnosyn som upplevs främmande, över en ökande brottslighet eller över ett försämrat djurskydd som driver såväl väljare som aktiva Sverigedemokrater att vilja minska invandringen? Att invandringsmotståndet förklaras av andra värden – jämställdhet, demokrati, djurs rättigheter, lag och ordning – och att rasism inte har något med det att göra?

Vi behöver dock inte gissa. Väljarforskningen av anti-invandringspartiernas framgångar i Europa har hittills gett mer stöd till den sistnämnda förklaringen än till den första. Vill man på allvar inte bara förstå Sverigedemokraternas och deras väljares drivkrafter, utan också ha goda förutsättningar att möta dem i en debatt, vore det betydligt bättre att faktiskt ta idéerna på allvar.