29 november 2011

Är Håkan Juholt antirasist?

"Juholt in - invandrarna ut".

Det är rubriken när Devrim Mavi i senaste numret av tidskriften Arena granskar den socialdemokratiska integrationspolitiken under Juholt. Mavi är mycket kritisk och hävdar att den nya socialdemokratiska ledningen saknar "riktning i frågor om integration och i tanken om allas lika värde". Anklagelseakten är lång: Juholt har i sina tal ägnat för lite tid åt mångkultur, islamofobi och främlingsfientlighet; personerna runt Juholt har fel namn (för få med "annorlunda namn"), fel hudfärg (för få icke-vita) och pratar fel (för få talar med bruten svenska); Juholt själv reser för sällan till "invandrartäta områden" och partiet har inte längre ens en särskild talesperson i integrationspolitiska frågor. Mavi skräder inte direkt orden utan anser sig bevittna en vänster som "rensat ut invandrade personer" och satt "antirasistisk politik på undantag".

Vilka politiska förslag som Juholt borde presentera har Mavi dock inga idéer om (bortsett från att hon, naturligtvis, avvisar Ilmar Reepalus förslag om temporära medborgarskap - som jag skrivit om här). Viktigare tycks vara att det pratas mycket, att det är rätt personer som pratar och att det låter bra.

Det är helt uppenbart att det är Mona Sahlin som alltjämt utgör facit när Arena ska rätta Juholts hittills genomförda arbete. Och då blir det förstås betyget underkänt.

För egen del är jag inte lika missnöjd. Symbolpolitik har vi haft nog av. Ju mindre integrationspolitiken handlar om att räkna huvuden, desto bättre. Det finns både inom Socialdemokraterna och inom regeringen en betydligt större skepsis mot identitetspolitik idag jämfört med för bara några år sedan. Det är en positiv utveckling.

Arvet från Sahlin-åren lever dock kvar. Det finns en mall för hur svenska politiker förväntas låta för att vi ska uppfatta dem som övertygade antirasister. Ett exempel: när Niklas Orrenius skriver om Reepalus förslag beskrivs Eric Sundström, chefredaktör på Dagens Arena och en av de hårdaste kritikerna av Reepalu, som en "S-märkt glödande antirasist". Men på vilka grunder är Sundström mer antirasist än Reepalu? Enligt vilka kriterier förväntas vi misstänkliggöra Reepalu (och Morgan Johansson och Håkan Juholt och före dem till exempel ett gäng språktestförespråkande folkpartister) för grumliga motiv medan vi rakt av förväntas svälja retoriken från självutnämnda antirasister?

Vänder man sig till forskningen finner man inget entydigt stöd för att en "antirasistisk" mångkulturalistisk politik skulle vara bättre eller sämre än assimileringspolitik, när det gäller att förbättra integrationen. Men i Orrenius reportage ges istället kriminologen Jerzy Sarnecki utrymme att avfärda Reepalus argument som ovetenskapligt genom en i sammanhanget inte uppenbart relevant hänvisning till forskning som avfärdat teorin om dödsstraffets avskräckande effekt.

En professor som avfärdar argumentet som ovetenskapligt och en glödande antirasist som är upprörd; klart Reepalu varit ute och fiskat i fel vatten igen!

Min enkla poäng med detta exempel är att även i de bästa reportagen av de bästa journalisterna smyger sig in föreställningar om gott och ont och rätt och fel som enbart är ett resultat av att vi under ett antal år från politiskt håll övertygats om att det bara finns ett rätt sätt att bedriva integrationspolitik.

För integrationsdebatten har detta varit förödande. Om integrationsfrågor publiceras återkommande texter - även på de största ledar- och debattsidorna - som är så undermåliga att de aldrig skulle accepterats om ämnet istället varit exempelvis skatte-, miljö- eller försvarspolitik. Vad vi nu behöver är en integrationsdebatt där vi nyfiket lär av andra länders erfarenheter, där vi tar till oss av den vetenskapliga kunskap som finns och där vi inser att det, precis som på alla andra områden, finns mer än ett legitimt svar på svåra frågorna. Det vill säga, vi behöver mer av allt det som saknades helt under de förlorade åren i början av 2000-talet när Mona Sahlin mer än någon annan symboliserade svensk integrationsdebatt.

Håkan Juholt må ha brister men han har ännu inte delat ut något uppdrag till Masoud Kamali. Det är, jämfört med företrädaren, ett viktigt steg i rätt riktning.

14 kommentarer:

  1. Mycket bra inlägg. Tänk om det faktiskt blir så att den seriösa forskningen får påverka integrationspolitiken, istället för att det ska vara som nu: positionering på det "antirasistiska" medelklassfältet.

    Vad gäller Eric Sundström så skulle man ju kunna parafrasera Bourdieu: Antirasist är en som menar sig vara det och som minst en person håller med om att han/hon är.

    SvaraRadera
  2. Intressant text, som så ofta på denna blogg!

    Man kan tycka vad man vill om det. Men så länge som Sverige är ett land där kvinnor med slöja eller judar med davidstjärnor runt halsen får räkna med att trakasseras, där flyktingförläggningar attackeras, där romer diskrimineras, där företrädare för riksdagspartier på allvar hävdar att ordet "neger" inte är nedsättande - så länge tror jag att alla utspel som rör invandrings- eller integrationspolitik till viss del kommer att tolkas som symbolpolitik.

    Jag tror att du har rätt i att Mona Sahlin inom socialdemokratin ses som ett "facit" för hur antirasismen ska se ut. Det handlar då inte så mycket om den konkreta politik som hon förde, utan det engagemang mot främlingsfientlighet som hon förmedlade och den känsla av att vara välkommen till Sverige som hon ingjöt i många nyanlända invandrare.

    Jag hade inte som mål att man skulle läsa mitt reportage och tänka, som du skriver, "klart Reepalu varit ute och fiskat i fel vatten". Jag ville att man skulle förstå hur olika hans förslag uppfattades av olika socialdemokrater. En del sossar gillar ju hans förslag, även om de enligt Reepalu "viskar fram sitt stöd".

    Jag satte etiketten "glödande antirasist" på Eric Sundström för att jag vet att han haft ett långt engagemang i kampen mot rasismen, och att han ofta och med viss glöd lyft fram dessa frågor. I efterhand kan jag tycka att det var onödigt, jag föredrar ju egentligen att inte sätta etiketter på politiker (som exempelvis "främlingsfientlig" om sverigedemokrater), utan istället låta läsaren själv komma fram till en bild.

    Ilmar Reepalu är ett bra exempel på hur viktig en politikers framtoning - och inte bara dennes politik - är i frågor om rasism. Det finns en djup skepsis mot honom från judiska församlingen i Malmö, eftersom judar i Malmö utsatts för omfattande trakasserier och Reepalu har uppfattats som ointresserad och bagatelliserande kring detta. Jag spekulerar nu, men tror att om Reepalu tidigare och mer kraftfullt gjort starka uttalanden om att antisemitism är oacceptabel i hans stad, så skulle han mer uppfattas som en "glödande antirasist". Återigen: det går inte att bortse från att symbolpolitik spelar stor roll här.

    Självklart har vi journalister ett ansvar att granska sakpolitiken, och att göra det bättre än idag - jag tar till mig det från ditt blogginlägg - men när man som politisk reporter ska spegla efterdyningarna av ett förslag som Reepalus är det svårt att bortse från hur det uppfattas av hans partikamrater.

    SvaraRadera
  3. De två avslutande meningarna är helt enkelt lysande (tänker då in den typ av teoretiska antaganden och teoretisk verklighetsuppfattning som Kamali och Co bygger sina analyser på). Helt enkelt ett slags faktum som får alldeles för lite utrymme i diskussionen. Tack! //Tobias

    SvaraRadera
  4. De flesta så kallade antirasister tenderar dock att vara implicita rasister eftersom de inte bara räknar huvuden med avseende på namn och hudfärg, utan också söker förklaringar i rasism/främlingsfientlighet när den Andre gör något dumt. Man nedvärderar alltså den andre, som vore den på grund av sin etniska och/eller religiösa identitet fri från ansvar, i avsaknad av moralisk agens.

    Sedan har jag en stilla undran till inte minst Johansson Heinö: Hur känns det att hela tiden behöva anpassa sina förklaringsmodeller till det legitima åsiktsspektrumet när detta näppeligen är tillräckligt för att förklara svårigheter beträffande integration? Jag har all förståelse för att du inte tar upp sådant som etniskt ressentiment (dvs. frustration som medlemmar av minoritetsgrupper med lägre genomsnittsintelligens känner när andra folkgrupper, t.ex. Nordostasien- och europeiskättade, presterar bättre i samhället) - jag skriver själv under pseudonym - men det slår mig som en aning frustrerande att aldrig kunna göra en fullständig analys när det ju faktiskt är lite av ens jobb.

    SvaraRadera
  5. @Orrenius. Har du någon gång funderat över symbol- och identitetspolitikens roll till rasismen du ser? Om du till äventyrs skulle ha gjort det. Vad är dina tankar om det?

    Du kan ta frågan som "oh..ännu en rasist som vill skylla ifrån sig" eller så kan du ta den sk "debatten" och svara seriöst.

    SvaraRadera
  6. @Varg i Veum Först: jag är politisk reporter och förordar eller förespråkar ingen särskild politik.

    Med det sagt så funderar jag förstås gärna kring politik och kring rasismens orsaker. Och ja, jag tror att det finns exempel på att symbol- och identitetspolitik kan göda rasism. Samtidigt tror jag att det är svårt för dagens politiker att helt komma runt att deras förslag om invandring och integration i viss mån tolkas symboliskt. Detta på grund av att västerlandets rika historia av rasistiskt och kolonialt förtryck. För att ta ett spetsigt exempel: jag tror att det hade varit svårt att lansera en vit president i Sydafrika efter apartheidregimens fall. Sydafrika före 1994 var ett rasistiskt land med en regim som förtryckte människor med svart hudfärg. Mandelas hudfärg spelade roll, eftersom han blev en representant för de som så länge förtryckts. Att han även lyckades bli en representant även för många vita sydafrikaner visar vilken skicklig politiker han var.

    På samma sätt är det svårt att låtsas som att president Obamas hudfärg inte spelar roll, i ett land med en så rasistisk historia som USA.

    Sverige har inte någon apartheid- eller slavhandelshistoria - nåja http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=4819021 - men här har funnits och finns mycket intolerans. När jag var tonåring i Östergötland runt 1990 brändes flyktingförläggningen i Kimstad ner, efter en kampanj mot förläggningen där ortsbor i lokaltidningen frågade var flyktingarna skulle "utfodras". På bandyläktaren i Motala skanderade folk "En ko, en svan, en kosovoalban!" Campingplatser vägrade att ta emot romer.

    Idag då, från min vardag i Malmö: När jag öppnade ett skåp på badhuset Aq-va-kul i Malmö förra året möttes jag av klottret "Gasa Mohammed!". Kvinnor berättar för mig om hur folk på stan rycker i deras slöjor och kallar dem saker som "muslimfitta". När jag träffar rabbinen i judiska församlingen berättar han om spottloskor och rop om att han är en "fucking jude".

    Svenskar som utsätts för rasism kommer att söka efter trygghet och skydd från sina politiker. Många av dem kommer att läsa in symbolik, både i konkreta förslag och i politikers tonläge när de talar om invandring.

    SvaraRadera
  7. Bra text av AJH som inte minst visar hur språk- och uttrycksfixerad den "sahlinistiska" multikulturismen är, till skillnad från resultatorienterad, såvida inte kvantitet i längden anses automatiskt leda till kvalitet. Hedervärt också av Orrenius att han svarar inte bara på AJH:s text utan också på frågor från andra läsare.

    Vad AJH inte tar upp just här, och Orrenius heller inte berör i sina kommentarer är att det bakom symbolpolitikens språk och uttryck finns materiella intressen. Att sahlinismen inte är resultatsorienterad spelar då ingen roll efter vägen blir målet, d.v.s en stor mängd intressen tillgodoses även om integrationsmålen misslyckas.

    Politiskt handlar det om representation, d.v.s. positioner i olika sammanhang. Samma sak kan åtminstone i princip sägas finnas på akademisk och medial nivå (vad behöver sägas för att - vid uppfyllande av formella kriterier i övrigt - stärka ens anspråk på att hamna på vilken plats).

    Det finns en stor mängd statsfinansierade organisationer som företräder olika grupper och bekämpar intolerans och rasism. Här är symbolpolitik ett organisationsmässigt egenintresse. Och inte minst finns det numera gott om företag som tjänar pengar både på invandring och "integration", från ensamkommandeboenden till arbetsmarknadslotsar. Dessa ekonomiska intressen trivs utmärkt under Ullenhags lite utspädda och lätt liberaliserade fortsättning av multikulturalismen, där den starkt normativa och mot kritiker repressiva symbolpolitiken bibehålls samtidigt som privata företag cashar in på skattemedlen.

    Ingen av dessa intressen har något att vinna på att symbolpolitiken överges, även om vissa av dem hade kunnat få utkomst även med en assimileringspolitik (så länge densamma inte kombineras med kraftigt minskad invandring).

    Nu är detta gudbevars ingen monokausal historia, och självklart kan inte ett fenomen som Aftonbladets Anders Lindberg förstås utifrån krassa intressen. Men kanske, Orrenius, beror symbolpolitiken inte bara på västerlandets koloniala historia eller det svenska rasistiska arvet? Kollektivskuld är ju ingenting som bara finns och automatiskt genererar en viss slags politik, det är något som aktivt reproduceras och frågan är då varför. Eller vad tycker du?

    /tras

    SvaraRadera
  8. Men vänta nu, finns det verkligen fortfarande människor vilka tolkar ordet "antirasist" som "en människa kämpande mot rasismen" och inte som "vänsterextremist"???

    Faktum är ju dels att man inom vänstern medvetet tycks ha strävat efter att koppla begreppet till den egna ideologin, dels att det de flesta "antirasister" menar med begreppet rasism är en bra bit ifrån ordboksdefinitionen.


    Orrenius: "företrädare för riksdagspartier på allvar hävdar att ordet 'neger' inte är nedsättande".

    Nej, det är per definition INTE nedsättande. Ordet är i själva verket BESKRIVANDE (det betyder helt enkelt "svart"), vilket är en helt annan typ av ord än de nedsättande. Däremot uppfattas det förstås av många som nedsättande (av helt ologiska skäl, men i alla fall), varför jag personligen aldrig använder det.

    SvaraRadera
  9. Till alla som tvivlar på att Håkan Juholt är antirasist,
    titta på senaste partiledardebatt mellan honom och Jimmie Åkesson.

    //Jens

    SvaraRadera
  10. "Sverige har inte någon apartheid- eller slavhandelshistoria - men här har funnits och finns mycket intolerans."

    Ska man tro den forskning som görs är inte intolerans något stort problem. Det riktigt stora problemet är det demokratiska underskott som uppstått när det gäller invandring och integration, då det förs en helt urspårad och extrem politik som aldrig haft något folkligt stöd (som ett resultat av det sitter nu SD i riksdagen). Där har ni journalister något att gräva i och konfrontera politikerna med. Hur kunde det gå så snett med invandringen (från liten tillgång till stor belastning) och hur har denna icke-folkligt förankrade politik kunnat upprätthållas under alla dessa år? Viktiga frågor i vår nutidshistoria, och för vårt lands framtid, som kräver ett svar, men som tragiskt nog hittills mest har lämnats i händerna på diverse knäppgökar och antisemiter.

    SvaraRadera
  11. Bra blogginlägg - som vanligt. Särskilt om den förödande okunniga och sloganifierade integrationsdebatten. Jag saknar fakta och forskning - dock inte postmodern nykolonial sådan - om invandring och intergration. Hur många invandrar, varifrån kommer de, andel flyktingar/arbetskraftsinvandring, vilka får jobb, vilka får aldrig jobb, var finns de goda exemplen, hur ser det ut i våra grannländer osv osv? Varför får vi aldrig läsa om dessa frågor, eller har jag bara missat det? Alltså - mer av förutsättningslös och öppen debatt om en av vår tids viktigaste frågor, där vi medborgare fakstiskt inte vet så mycket. Tack för en bra blogg!

    SvaraRadera
  12. Kropotkins skägg4 december 2011 22:23

    @ Niklas Orrenius - Man får inte utgå från slutsatsen att endast etniska svenskar kan vara rasister. När det gäller judar i Malmö som trakasserats så är det troligtvis i de flesta fallen av män som ursprungligen kommer från mellanöstern.
    I Södertälje har muslimer trakasserats av syrianska ungdomsgäng.

    Rasismen klistras på ett riksdagsparti som verkar för en begränsad invandring, och alla som är för dylik politik klumpas ihop med sådana som Svenskarnas parti eller andra etnonationalistiska grupperingar.

    Du och dina kollegor inom dagspressen har bidragit till denna SSSR-liknande förföljelse genom er osaklighet.

    SvaraRadera
  13. Man kan inte vinna mot antirasisterna. Juholt och Reepalu gör vad de kan för att hänga med i svängarna men är chanslösa. Det är radikalism, det är den extremism som råder i officiell politik idag: endast den vitglödande radikalen har rätt, alla andra är förrädare.

    SvaraRadera
  14. Eftersom jag ovan skrev korthugget om ordet "neger" kanske någon är intresserad av en längre utläggning kring saken på min blogg:

    http://kapitel109.blogspot.com/2011/12/lat-oss-tala-allvar-om-n-ordet.html

    SvaraRadera