Yttrandefrihetens kollektiva värde

Vad har yttrandefriheten för värde? Det uppenbara svaret torde vara att det finns ett värde i att varje enskild individ utan risk för repressalier kan yttra sina åsikter i såväl privata som offentliga sammanhang. Yttrandefriheten är en del av de universella mänskliga rättigheter som varje demokratisk stat bör garantera och varje demokratisk individ bör vara beredd att ta strid för.

På principiell nivå upplever jag att det råder förhållandevis stor enighet i den svenska debatten om detta värde. De enda reella begränsningar av yttrandefriheten som försvaras gäller hotfulla och/eller kränkande yttranden som utan restriktioner skulle begränsa andra individers frihet. Även om jag själv gärna skulle se en revidering av de juridiska begränsningar av yttrandefriheten som gäller – utformningen av lagen om hets mot folkgrupp är exempelvis problematisk – uppfattar jag inte att yttrandefrihetens individuella värde är ifrågasatt i Sverige.

Däremot vill jag lyfta fram att det även finns ett annat värde med yttrandefriheten som skulle kunna beskrivas som ett kollektivt värde. Ibland görs påpekandet att yttrandefriheten faktiskt också inbegriper rätten att säga till någon annan att ”det där borde du inte ha sagt”. Inte minst Lars Vilks har ofta använts för att symbolisera distinktionen mellan att det man har rätt att säga och det som är lämpligt att säga (även om Vilks är ett synnerligt dåligt exempel eftersom han inte alls lever upp till bilden av en innehållslös provokatör; ett betydligt bättre exempel är Theo van Gogh, som för drygt sju år sedan mötte döden på en gata i Amsterdam). Enligt denna logik står yttrandefriheten inte på spel bara för att personer som Vilks blir ifrågasatta. 

Detta är sant. Givetvis finns det många enskilda exempel på yttranden där det kan vara berättigat att påpeka att tystnad hade varit ett bättre alternativ. Problemet uppstår när många säger samma sak och det bildas starka informella begränsningar av vilka åsikter som bör uttryckas i debatten. Det är naturligtvis ett högst mänskligt fenomen, men ändå med påtagliga kulturella variationer. Om svensk konsensuskultur har det skrivits mycket. En av dem som uttrycker vår rädsla för det avvikande yttrandet allra bäst är låtskrivaren Stefan Sundström:

för så går det till här uppe i kalla Nord, att man håller med den som för tillfället för ord

I ett tidigare inlägg på den här bloggen gjorde jag påpekandet att yttrandefriheten inte är för hjältar. Det är inte för att skydda de åsikter vi vill höra mer av som vi ska värna yttrandefriheten.  

Snarare ser jag yttrandefriheten som en modern institutionalisering av ett klassiskt demokratisk ideal: toleransen. Istället för att slå ihjäl, tortera eller fängsla dem som uttrycker åsikter som vi ogillar ska vi lyssna på vad de har att säga, för att sedan med våra bästa argument bemöta dem. Demokratin hotas inte av avvikande åsikter, tvärtom är det förekomsten av kraftigt disparata åsikter i ett samhälle som gör demokratin nödvändig. 

För att inte den demokratiska debatten ska stagnera är vi, som ett demokratiskt kollektiv, beroende av avvikarna som trotsar dessa informella lagar. Därför är det inte bara för avvikarnas egen skull som vi ska tolerera deras yttranden. Det är minst lika mycket för vår egen skull.

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj "Skriv för frihet". Mer information om bloggstafetten, "Skriv för frihet" och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till skribenten Ivar Arpi som bloggar på adressen http://suspensoarg.wordpress.com/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.