Missriktad kampanj mot myter om invandringen

Integrationsminister Erik Ullenhag lanserar idag en ny hemsida med syftet att motbevisa de myter om invandringen som sprids på nätet. Hemsidan presenteras även av Ullenhag på DN Debatt där han skriver att "extremismen har funnit ett nytt forum som dessutom är mycket effektivt när det gäller att sprida myter och fördomar".


Som motvikt presenterar regeringen istället fakta om 13 utvalda myter om invandringen.

Jag misstror inte regeringens goda vilja att motverka främlingsfientlighet och jag ser också väldigt gärna att invandrings- och integrationsdebatten blir mer faktabaserad. Trots det är jag skeptisk till initiativet.

En första invändning är att det är en väldigt tunn kampanj. "Svaren" på de utvalda myterna är extremt kortfattade och inbjuder till fler ifrågasättanden än de bemöter. Givet syftet att motverka spridning av myter vore det bättre att på ett lättillgängligt sätt presentera fakta om migrationen till och från Sverige, om utrikes föddas över- och underrepresentation i statistiken inom ett antal områden samt en del jämförelser mellan politiken i Sverige och andra länder etc (istället för att bara länka till några rapporter). Den som här läser svaret 110,000 på frågan om hur många muslimer som finns i Sverige lär inte ha glömt Fredrik Reinfeldts uttalande, i ett annat sammanhang, om 400,000 muslimer och intrycket blir då snarare att regeringen väljer den siffra som är lämpligast givet vem det är som frågar.

En andra invändning är att inramningen är olämpligt vald. Adressen till hemsidan är "www.regeringen.se/tolerans". Vadå tolerans? Vad har tolerans med fakta om invandring att göra? Texten på hemsidan inleds med ett citat av Reinfeldt som anknyter till terrorattentaten i Norge i somras. Vad har det med saken att göra? En seriös diskussion om invandring och integration måste kunna föras med utgångspunkten att den som är kritisk mot den förda politiken inte per definition är intolerant och främlingsfientlig. När avsändaren dessutom är samma regering som är ytterst ansvarig för att bland andra dementa 91-åringar utvisas ur Sverige vore det än mer önskvärt om somliga kunde kliva ner från de höga hästarna.

En tredje invändning är att det är en väsentlig skillnad mellan att bygga sin argumentation på fakta och att hävda att fakta i sig leder fram till vissa slutsatser. Fakta kan vara korrekta eller felaktiga men kan aldrig ersätta ideologiska principer eller moraliska värderingar.

Tydligast kan detta illustreras med frågan om invandringens kostnader. Om det nu överhuvudtaget är meningsfullt att försöka räkna ut vad invandringen kostar (vilket är tveksamt eftersom "invandringen" är ett samlingsnamn för ett stort antal väldigt olika migrationsrörelser), vad ska vi i så fall ha den kunskapen till? Den som är övertygad om att invandring är nödvändigt av moraliska skäl lär förändra sin uppfattning lika lite som den som är övertygad om att invandring är negativt av kulturella skäl.

Ett dråpligt, men inte alls ovanligt, exempel hämtar jag från en riksdagsdebatt förra hösten. Centerpartisten Abir Al-Sahlani håller ett anförande där hon pratar om hur invandringen skapar fler företag, fler arbetstillfällen och ökade skatteintäkter. I en replik hävdar Sverigedemokraternas Kent Ekeroth att "alla undersökningar i Sverige visar att invandringen kostar enorma mängder pengar". Al-Sahlani replikerar då att att hon inte delar en människosyn enligt vilken man betraktar människor som pengar varpå Ekeroth tacksamt kan konstatera att "det var du som pratade om vilken fantastisk ekonomisk tillgång [invandringen] är... det var du som började prata om pengar, inte jag!". Replikskiftet avslutas av Al-Sahlani: "Fru talman! Jag vet inte om det var jag som började prata om att det kostar pengar. Det var du - men okej."

Ullenhag har dock rätt när han skriver att det är trams att påstå att invandringspolitiken inte får ifrågasättas. Det är heller inte så att detta är något nytt. Vi glömmer fort men även under 1980- och 1990-talen skrevs ett antal kritiska debattartiklar som ifrågasatte både invandringspolitiken och idén om det mångkulturella samhället, många med en argumentation som idag skulle uppfattas som mer rasistisk än vad den gjorde då.

Däremot har invandrings- och integrationsfrågorna från politiskt håll behandlats med en onödig försiktighet. Missförhållanden har skönmålats och det har saknats en opposition som tvingat fram en kritisk granskning av den förda politiken. Samtidigt har få varit beredda att erkänna att integrationsproblem endast i begränsad utsträckning kan lösas politiskt, få integrationsministrar vill öppet erkänna att de faktiskt saknar resurser att göra särskilt mycket mer än att tycka, prata och, tja, lansera hemsidor.