Diskriminering eller kulturkrock?

Jag har läst igenom Jenny von Bahrs Timbrorapport ”Varför är det så svårt för utrikesfödda att få jobb i Sverige?” som presenterades tidigare idag. Det är en intressant läsning. Von Bahrs utgångspunkt är att utrikes födda har lägre sysselsättning än i många andra OECD-länder. För att undersöka vad detta beror på jämför hon Sverige med Danmark, Norge, Kanada och Tyskland.

Von Bahr argumenterar överlag hederligt och nyfiket. Två mindre invändningar är att hon dock ofta alltför förhastad i att förkasta förklaringsmodeller som inte stämmer vid en snabb överblick, och att rapporten är åtminstone ett dussintal sidor för lång med en del onödiga upprepningar.

Men läsningen väcker också större frågor. Von Bahr hävdar att den lägre sysselsättningsgraden i Sverige inte kan förklaras av att svenska arbetsgivare diskriminerar invandrare i högre utsträckning än arbetsgivarna i de länder hon jämför med. I sak är jag övertygad om att hon har rätt. Men jag är inte övertygad av hennes argumentation.

Påståendet om svenskars och svenska arbetsgivares tolerans bygger helt på World Value Survey, som bland annat ställt frågor om inrikes födda borde prioriteras vid anställningar. I dessa undersökningar avviker Sverige påtagligt från Norge, Tyskland och Kanada, där det är tre gånger så vanligt att svara ja. Men vad är detta uttryck för? Att svenska chefer diskriminerar mindre än norska och tyska? Det vet vi inte. 

Von Bahr faller här ner i en parallell grop till den som Masoud Kamali och hans kumpaner för länge sedan fastnade i, när de påstod att diskrimineringen var utbredd i Sverige genom att hänvisa till studier av USA, postkoloniala teorier, anekdotiska exempel och andra texter som handlade om allt annat än det de faktiskt påstod något om.

Att undersöka verklig diskriminering är svårt. Antingen får man mäta upplevelser, antingen hos dem som anser sig vara eller inte vara diskriminerad, eller hos dem som anser sig diskriminera eller inte diskriminera. Alternativet är att genomföra experiment, vilket är en allt vanligare men alltjämt mycket vansklig metod i samhällsvetenskapen. Även gedigna experimentstudier, som kan påvisa skillnader som följd av olika stimuli (t ex olika namn eller olika utseende på den arbetssökande) har en lång väg att vandra från sina empiriska resultat till att ge en rimlig teoretisk förklaring om vad skillnaden egentligen beror på.

Arbetsgivare existerar nämligen inte i en egen frizon, utan i ett samhälle vars reaktioner de har betalt för att kunna förutse. Den arbetsgivare som sorterar bort någon på grund av frisyr, huvudbonad, bruten svenska, tatueringar eller kroppsodör är inte själv nödvändigtvis intolerant mot fula frisyrer, främmande religioner, dåliga språkkunskaper, kinesiska visdomsord eller svett, utan kanske bara gör sitt jobb. I vilket ingår att bedöma vad som är bra på företaget och vilken av de sökande som har störst möjligheter att bli en framgångsrik säljare. Hur ska vi då rubricera arbetsgivarens agerande?

 

Hellre än att jämföra arbetsgivares grad av tolerans – ett hopplöst projekt – bör vi koncentrera oss på att förstå de krockar som uppstår när invandrare möter det svenska samhället, både dess institutioner och dess invånare. Von Bahr använder den försiktiga termen ”flyttfaktorn”, själv har jag inga problem att kalla detta för kulturkrockar. Bristande språkkunskaper är en viktig del av detta, och det är bra att von Bahr lyfter fram den faktorn, men det handlar också om mer grundläggande normer och föreställningar. Parallellt med att förändra exempelvis välfärdssystemen, för att kunna hantera en ökad rörlighet och kulturell mångfald, behöver vi också bli mer medvetna om de ovälkomnande inslagen i samhället, redan plågsamt tydliga för många invandrare som kommer hit.

På den tiden som vänstern formulerade problembeskrivningarna på integrationsområdet stod diskrimineringsbegreppet helt i centrum. Det var förlorade år då för mycket kraft satsades på att formulera fina ord och för lite kraft på att identifiera problemlösningar. Det mesta går nu i rätt riktning, vad integrationspolitiken beträffar: mer individfokus, mer fokus på sysselsättning och språkkunskaper, tydligare universella principer. Men vi får inte riskera att tappa bort att normer, värderingar och kultur också spelar roll, alldeles oavsett hur vi utformar vår arbetsmarknad och våra offentliga institutioner.