Invandring som liberalt dilemma

Min bedömning är att regeringen efter valet 2010 har blivit mer aktiv i integrationspolitiken.  Under perioden 2006-10 upplevde jag, tyvärr, att integrationsfrågorna behandlades på ungefär samma sätt som under den föregående Socialdemokratiska regeringen, det vill säga främst med prat, om än av bättre sort. Men med skiftet på ministerposten från Nyamko Sabuni till Erik Ullenhag har ansatsen blivit bredare, samtidigt som fokus på arbetsmarknadsfrågor blivit tydligare.

Mer är också att vänta. Tidigt i år tillsatte Ullenhag Gunnar Strömmer att leda en medborgarskapsutredning och i förra veckan skrev tre av de Folkpartistiska ministrarna en debattartikel där de presenterade en rad, mer eller mindre nya, förslag. Jag är positiv till en stor del av innehållet, inte minst eftersom mycket av det ligger helt i linje med vad jag och flera andra från framförallt Timbro har föreslagit i diverse rapporter.

När jag så igår såg att Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg skrev på DN Debatt under rubriken ”Sluta generalisera om invandrarna” såg jag framemot en spännande liberal kritik av denna satsning nu när det finns konkreta politiska förslag att diskutera (Norberg tillhör ju de liberaler som varit förvånansvärt tysta i integrationsdebatten, varför här kanske kunde komma något nytt och fräscht).

Men Demirbag-Sten och Norberg var inte intresserade av en sådan debatt. Deras artikel handlade istället om ordval och formuleringar i tre debattartiklar, publicerade i september 2010, i juni 2011 och i april i år. Samtliga artiklar har redan debatterats till utmattningens gräns, alla tre som nu återigen tillskrivs obehagliga åsikter har för länge sedan förklarat vad de menade.

Det vore enkelt att avfärda Demirbag-Sten och Norberg för att de generaliserar utifrån ett par enstaka artiklar, eller snarare vantolkningar av budskapen i tre artiklar. Det vore enkelt att kritisera dem för att de upprepar ett budskap som redan formulerats med större pregnans på andra debatt- och ledarsidor. Det vore väldigt enkelt att avfärda dem för att de gör påståenden om en förändring över tid utan att ha några som helst belägg eller ens indikationer på att det skulle ha varit annorlunda tidigare.

Framförallt vore det enkelt att avfärda deras huvudbudskap – om en glidning inom borgerligheten – genom att påpeka enkla fakta som att Sverige idag, med en borgerlig regering, har den mest öppna invandringspolitiken sedan 1960-talet och att utgångspunkten för såväl Timbro som Axess och Svenska Dagbladets ledarsida, uttryckt mängder av gånger, är att värna en öppen invandringspolitk och ett mångkulturellt samhälle.

Men det finns ett också ett annat, större problem här. Det slående när jag läser denna artikel av två av Sveriges självutnämnda ledande liberaler, och en artikel som i sociala medier länkas runt med uppmaningen ”viktigt!”, är nämligen att den visar en totalt brist på insikt om vilket dilemma migrationsfrågorna oundvikligen utgör för liberaler (och för socialdemokrater och konservativa också, för den delen).

För den som likt åtminstone Norberg, vill rasera välfärdsstaten och förespråkar en radikal sänkning av skatter och bidrag, är ”fria gränser” visserligen en ideologiskt renlärig ståndpunkt (däremot borde den förstås vara obekväm för den som har minsta realpolitisk insikt: det kommer aldrig att uppstå ett politiskt utrymme i Sverige för att helt öppna gränserna varför det borde vara viktigare att sträva efter att öka legitimiteten för en relativt öppen invandring snarare än att posera med moraliskt oantastliga ungdomsförbundsåsikter från 1990-talet).

Men för oss andra, socialdemokrater som vill behålla välfärdsstaten som den är eller borgerliga som, mig själv inkluderad,  vill ha mer begränsade reformer, kräver invandringsfrågan större eftertanke. Hur hitta den optimala balansen mellan relativt öppna gränser och en relativt generös välfärdsstat? Få politiska frågor äger en sådan sprängkraft som den som gäller förändringen av ett samhälles grundläggande institutioner, för att kunna ta emot nya invånare.

Likaså är integrationsfrågorna enkla för den som enbart svarar ”individen” på alla frågor som ställs. Dilsa Demirbag-Sten har skrivit oräkneliga artiklar på temat att det är dumt att kollektivisera. Gott så, det tycker de flesta i Sverige. Vi hör till de länder i Europa som särbehandlar våra medborgare allra minst. Men räcker det? Är det verkligen möjligt att skapa jämlikhet i ett mångkulturellt samhälle om man helt bortser från gruppgemenskapernas dynamik och kulturella och etniska faktorers betydelse för de liv som människor lever? Hur bäst hitta en avvägning mellan en politik som möter individer som jämbördiga medborgare och en politik som erkänner medborgarnas alltmer diversifierade kulturella identiteter?

Insikten om dessa dilemman har i snart tio år varit vägledande för debatten om invandring och integration i de andra stora invandrarländerna i Västeuropa. Det handlar inte om att göra invandring eller invandrare till ett problem, det handlar inte  om att skuldbelägga. Invandrare är ingen grupp, invandring är ett komplext socialt fenomen som omöjligen kan reduceras till en fråga om "bra eller dåligt". Invandring skapar möjligheter och problem, samtidigt. För individen i varje enskilt fall. För samhället när den sker i stor skala, vilket är fallet i dagens Västeuropa.

Jag vet inte om det stämmer, som Norberg och Demirbag-Sten påstår, att invandringen problematiseras mer idag än tidigare. Men vore det så är det positivt. Det finns nämligen ingen motsättningen mellan att värna migration och att samtidigt se de problem som migrationen medför. Tvärtom: förutsättningen för att upprätthålla en liberal invandringspolitik är att vi förmår hantera just de problem som är sammanhängande med invandring.

Men kunskapsbristerna är överlag stora. Inom forskarvärlden är man oense det mesta: om ekonomiska konsekvenser av invandring, om effekter för social sammanhållning, för mellanmänskligt förtroende, för kriminalitet och hälsa. Man är också oenig om vilken politik som är bäst för att hantera de utmaningar som migrationen ställer, exempelvis valet mellan assimilation, integration eller mångkulturalism. 

Istället för en fruktlös pajkastning där vi ifrågasätter varandras motiv behöver en nyfiken och frimodig debatt, grundad i strävan efter ökad kunskap, om hur vi bäst hanterar de samhällsproblem som vi lever med idag. Jag ser gärna att Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg deltar i den debatten.