15 juni 2012

Invandring som liberalt dilemma


Min bedömning är att regeringen efter valet 2010 har blivit mer aktiv i integrationspolitiken.  Under perioden 2006-10 upplevde jag, tyvärr, att integrationsfrågorna behandlades på ungefär samma sätt som under den föregående Socialdemokratiska regeringen, det vill säga främst med prat, om än av bättre sort. Men med skiftet på ministerposten från Nyamko Sabuni till Erik Ullenhag har ansatsen blivit bredare, samtidigt som fokus på arbetsmarknadsfrågor blivit tydligare.

Mer är också att vänta. Tidigt i år tillsatte Ullenhag Gunnar Strömmer att leda en medborgarskapsutredning och i förra veckan skrev tre av de Folkpartistiska ministrarna en debattartikel där de presenterade en rad, mer eller mindre nya, förslag. Jag är positiv till en stor del av innehållet, inte minst eftersom mycket av det ligger helt i linje med vad jag och flera andra från framförallt Timbro har föreslagit i diverse rapporter.

När jag så igår såg att Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg skrev på DN Debatt under rubriken ”Sluta generalisera om invandrarna” såg jag framemot en spännande liberal kritik av denna satsning nu när det finns konkreta politiska förslag att diskutera (Norberg tillhör ju de liberaler som varit förvånansvärt tysta i integrationsdebatten, varför här kanske kunde komma något nytt och fräscht).

Men Demirbag-Sten och Norberg var inte intresserade av en sådan debatt. Deras artikel handlade istället om ordval och formuleringar i tre debattartiklar, publicerade i september 2010, i juni 2011 och i april i år. Samtliga artiklar har redan debatterats till utmattningens gräns, alla tre som nu återigen tillskrivs obehagliga åsikter har för länge sedan förklarat vad de menade.

Det vore enkelt att avfärda Demirbag-Sten och Norberg för att de generaliserar utifrån ett par enstaka artiklar, eller snarare vantolkningar av budskapen i tre artiklar. Det vore enkelt att kritisera dem för att de upprepar ett budskap som redan formulerats med större pregnans på andra debatt- och ledarsidor. Det vore väldigt enkelt att avfärda dem för att de gör påståenden om en förändring över tid utan att ha några som helst belägg eller ens indikationer på att det skulle ha varit annorlunda tidigare.

Framförallt vore det enkelt att avfärda deras huvudbudskap – om en glidning inom borgerligheten – genom att påpeka enkla fakta som att Sverige idag, med en borgerlig regering, har den mest öppna invandringspolitiken sedan 1960-talet och att utgångspunkten för såväl Timbro som Axess och Svenska Dagbladets ledarsida, uttryckt mängder av gånger, är att värna en öppen invandringspolitk och ett mångkulturellt samhälle.

Men det finns ett också ett annat, större problem här. Det slående när jag läser denna artikel av två av Sveriges självutnämnda ledande liberaler, och en artikel som i sociala medier länkas runt med uppmaningen ”viktigt!”, är nämligen att den visar en totalt brist på insikt om vilket dilemma migrationsfrågorna oundvikligen utgör för liberaler (och för socialdemokrater och konservativa också, för den delen).

För den som likt åtminstone Norberg, vill rasera välfärdsstaten och förespråkar en radikal sänkning av skatter och bidrag, är ”fria gränser” visserligen en ideologiskt renlärig ståndpunkt (däremot borde den förstås vara obekväm för den som har minsta realpolitisk insikt: det kommer aldrig att uppstå ett politiskt utrymme i Sverige för att helt öppna gränserna varför det borde vara viktigare att sträva efter att öka legitimiteten för en relativt öppen invandring snarare än att posera med moraliskt oantastliga ungdomsförbundsåsikter från 1990-talet).

Men för oss andra, socialdemokrater som vill behålla välfärdsstaten som den är eller borgerliga som, mig själv inkluderad,  vill ha mer begränsade reformer, kräver invandringsfrågan större eftertanke. Hur hitta den optimala balansen mellan relativt öppna gränser och en relativt generös välfärdsstat? Få politiska frågor äger en sådan sprängkraft som den som gäller förändringen av ett samhälles grundläggande institutioner, för att kunna ta emot nya invånare.

Likaså är integrationsfrågorna enkla för den som enbart svarar ”individen” på alla frågor som ställs. Dilsa Demirbag-Sten har skrivit oräkneliga artiklar på temat att det är dumt att kollektivisera. Gott så, det tycker de flesta i Sverige. Vi hör till de länder i Europa som särbehandlar våra medborgare allra minst. Men räcker det? Är det verkligen möjligt att skapa jämlikhet i ett mångkulturellt samhälle om man helt bortser från gruppgemenskapernas dynamik och kulturella och etniska faktorers betydelse för de liv som människor lever? Hur bäst hitta en avvägning mellan en politik som möter individer som jämbördiga medborgare och en politik som erkänner medborgarnas alltmer diversifierade kulturella identiteter?

Insikten om dessa dilemman har i snart tio år varit vägledande för debatten om invandring och integration i de andra stora invandrarländerna i Västeuropa. Det handlar inte om att göra invandring eller invandrare till ett problem, det handlar inte  om att skuldbelägga. Invandrare är ingen grupp, invandring är ett komplext socialt fenomen som omöjligen kan reduceras till en fråga om "bra eller dåligt". Invandring skapar möjligheter och problem, samtidigt. För individen i varje enskilt fall. För samhället när den sker i stor skala, vilket är fallet i dagens Västeuropa.

Jag vet inte om det stämmer, som Norberg och Demirbag-Sten påstår, att invandringen problematiseras mer idag än tidigare. Men vore det så är det positivt. Det finns nämligen ingen motsättningen mellan att värna migration och att samtidigt se de problem som migrationen medför. Tvärtom: förutsättningen för att upprätthålla en liberal invandringspolitik är att vi förmår hantera just de problem som är sammanhängande med invandring.

Men kunskapsbristerna är överlag stora. Inom forskarvärlden är man oense det mesta: om ekonomiska konsekvenser av invandring, om effekter för social sammanhållning, för mellanmänskligt förtroende, för kriminalitet och hälsa. Man är också oenig om vilken politik som är bäst för att hantera de utmaningar som migrationen ställer, exempelvis valet mellan assimilation, integration eller mångkulturalism. 

Istället för en fruktlös pajkastning där vi ifrågasätter varandras motiv behöver en nyfiken och frimodig debatt, grundad i strävan efter ökad kunskap, om hur vi bäst hanterar de samhällsproblem som vi lever med idag. Jag ser gärna att Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg deltar i den debatten.

10 kommentarer:

  1. Bra att du står upp för sunt förnuft och vågar kritisera även dina "kompisar".

    SvaraRadera
  2. Mycket, mycket bra skrivet!

    SvaraRadera
  3. Demirbag-Stens och Norbergs artikel var feg och tycks bara ha varit till för att visa "vi hör till de goda".
    Liberalerna måste börja ta ansvar för sina åsikter. Vill de ha öppna gränser och skrotad generell välfärd? I så fall, hur ska det realiseras? Ska folk tillfrågas först, eller ska vi fortsätta nuvarande politik tills systemen rasar och vi ställs inför fullbordat faktum?
    Andreas tycks, likt alla inom den politiska och mediala eliten, utgå ifrån att vi ska "...värna en öppen invandringspolitk och ett mångkulturellt samhälle."
    Min fråga är varför? Ingen har hittills övertygande kunnat bevisa, eller ens framföra rimliga skäl för, att det verkligen är eftersträvansvärt och positivt för Sverige.

    SvaraRadera
  4. "Men för oss andra, socialdemokrater som vill behålla välfärdsstaten som den är eller borgerliga som, mig själv inkluderad, vill ha mer begränsade reformer, kräver invandringsfrågan större eftertanke. Hur hitta den optimala balansen mellan relativt öppna gränser och en relativt generös välfärdsstat?"

    Ja, och då borde du förstå att dagens invandringspolitik är ohållbar i längden. En omläggning av politiken, likt Danmark, är nödvändig, men det är just det som (ännu så länge) är så otänkbart i Sverige. I stället skyller vänstern på svenskarna (strukturell diskriminering) och högern på det svenska samhället (bidragssystem, lägstalöner, arbetsrätt etc.) när deras generositet och godhet på skattebetalarnas bekostnad, genom en vidlyftig asylsökar- och anhöriginvandring, har slagit så fel och skapar allt större problem i samhället.

    "Inom forskarvärlden är man oense det mesta: om ekonomiska konsekvenser av invandring, om effekter för social sammanhållning, för mellanmänskligt förtroende, för kriminalitet och hälsa."

    När det gäller Sverige talar ändå den seriösa forskning som görs sitt tydliga språk; de negativa konsekvenserna är omfattande och allvarliga.

    SvaraRadera
  5. Vill Norberg rasera välfärdsstaten? Hoppsan!

    SvaraRadera
  6. Patrik, vill man ha helt fri rörlighet över gränserna måste man (om man har nåt innanför pannbenet) inse att det inte går att förena med en välfärdsstat.

    SvaraRadera
  7. Tänker lite i samma banor, och kan bara instämma! Är sorgligt att se Norberg drivas av debatten i sig och att "vinna den" genom att demonisera och avfärda Neuding och Gudmundson som en sorts "kättare". Han använder i ett följdinlägg i Newsmill knepet att nämna ett hypotetiskt alternativ Gudmundson nämnde som något Gudmundson förordar. Inget gott tänker man kan komma ur sådant, utan torde befästa regimen där ingen vågar yttra sig i ämnet utan att uttala att invandringen är rosenrött bra på alla tänkbara (och otänkbara) vis.

    Men själva motorn i demokrati är väl att bjäbba om problem (Lipset?), och berör debatten problemet att möjligheten att debattera ämnet är begränsad, även om Demirbag-Sten och Norberg ifrågasätter att just en sådan begränsning finns, så kanske något got kan komma ur detta. (Att begränsningen finns visas väl i det Gunnar Sandelin råkade ut för, i otaliga andras erfarenheter och kanske i att många när de uttalar sig anonymt nämner att de undviker att beröra ämnet i rädsla för att riskera att förlora jobb eller familjefrid).

    En svag start på denna omgång demokratiskt bjäbbvar kanske artikeln, men fortlever osämjan kanske det ger nåt? ;)

    SvaraRadera
  8. Bra artikel Andreas, men åter till huvudfrågan - vilka är fördelarna med ett mångkulturellt samhälle? Malmö, Landskrona, Södertälje osv är inga lockande exempel. Och inga svenskar vill ju bo i invandrartäta förorter. De som talar väl om invandrare vill inte ha dem som sina grannar.

    SvaraRadera
  9. FRAMTIDSSCENARIO: VARNING, DANMARK!

    Sverige har på några få decennier tagit emot – mer eller mindre villkorslöst – mer än en miljon utlänningar, av vilka flertalet försörjs med bidrag och förmåner. Vissa problem har uppstått på sina håll. Antalet s.k. utanförskapsområden ökar lavinartat (Rosengård, Bergsjön, Fisksätra, Tensta, Rinkeby, Borlänge, Södertälje, Skärholmen, Seved, Jordbro, Husby, Botkyrka…) – från 3 stycken 1990 till 156 stycken 2006.

    http://11misslyckande.wordpress.com/2012/04/06/6/

    Efter trettio års integrationsmisslyckanden och oräkneliga, bortkastade miljarder i meningslösa ”nybyggarprojekt” tror sig enpartistaten Sverige nu ha funnit den formel, som till sist skall få en evig lycka att som ett väldoftande moln sänka sig över det lilla landet.

    Receptet heter: Öka invandringstakten!

    Till att börja med välkomnas 2012–2013 ca 175.000 nya utlänningar av olika kategorier (de flesta från Somalia, Afghanistan och Irak, varav många analfabeter):

    http://avpixlat.info/2012/06/14/174-500-asyl-och-anhoriginvandrare-till-sverige-under-tva-ar/

    Men nyligen har ännu en möjlighet att snabba på autogenociden öppnat sig: inbördeskriget i Syrien. I och med detta avlägsna krig anser sig enpartistaten Sverige skyldig att utan vidare ge uppehållstillstånd åt alla syrianer, libaneser m.fl. som lyckas ta sig hit. En miljon, tio miljoner – spelar ingen roll: ”Sverige är öppet och välkomnande”; Centerpartiets ledarinna, Annie Lööf, 28 år, önskar sig 30 miljoner till att börja med:

    http://avpixlat.info/2012/06/16/nu-kommer-syrierna/

    http://rssthlm.wordpress.com/2011/10/28/asylrorelsen-i-stockholm-bildad-over-hundra-pa-stormote/



    KORT EXTRAPOLERING (TANKEFIGUR)

    • Den inhemska befolkningen minskar snabbt i befolkade trakter, dels genom låg nativitet, dels genom utflyttning (flykt). I städer som Malmö finns snart bara invandrare från alla världens hörn kvar med egna poliskårer, domstolar osv.

    • Inga bidrag inflyter längre, men Malmös befolkning lever ändå gott en tid på vad som lämnats kvar. Matbutikerna töms långsamt, lös egendom säljs till utlandet, för pengarna köps förnödenheter, bl.a. vapen.

    • När allt är tömt, är det bara att dra vidare och att förena sig med liknande styrkor från andra utanförskapsområden. Något motstånd finns inte. Resterna av det gamla Sverige saknar försvar så när som på en uppsjö av kvinnliga överstar och majorer, rekryterade från universitetens genusvetenskapliga institutioner.

    • Ännu räcker förråden en tid. Men snart är allt uppätet och sålt. Nu vänds blickarna söderut. I Danmark finns mycket att hämta. Öresundsbron är lätt att ta sig över. Miljonhären är oövervinnlig, där den drar fram.

    / Info

    SvaraRadera
  10. Ja, det är ett tveeggat svärd, det där: "Liberaler har alltid kämpat för att individer ska bedömas utifrån sina handlingar och inte reduceras till endast bärare av ett arv."

    Och vi vet ju hur just dessa två debattörer tolkar det i praktiken:

    "It doesn't matter if you're black or white" - as long as you're sucessful!

    SvaraRadera