Om Sverigedemokraterna, vardagsrasismen och integrationsdebatten

Sverigedemokraterna har haft en gynnsam opinionsutveckling senaste tiden och slog igår nytt Sifo-rekord, med 7,7 procent. Jag kommenterar utvecklingen för TT (finns bland annat i Svenska Dagbladet):

"De väljare som stöder SD gör det i första hand för att de vill ha en mer restriktiv invandringspolitik. Det är överordnat alla andra förklaringar. Därför gynnas SD kortsiktigt när invandrings- och integrationsfrågorna uppmärksammas. 

Jag är också skeptisk till påståenden om att SD skulle ha drivit opinionen i en mer invandringsrestriktiv riktning:

"Snarare är det SD som har blivit bättre på att fånga upp en opinion som redan finns. Få väljare är attraherade av främlingsfientlig retorik, än mindre av öppen rasism. Däremot finns hos många väljare en oro över att invandring leder till ökade kostnader, brottslighet och social oro. Det är dessa väljare som Sverigedemokraterna har blivit bättre på att fånga upp."

Jag skriver idag också på SVT Debatt om vad som krävs för att SD ska nå en nivå jämförbar med den som anti-invandringspartier i resten av Norden har uppnått. I debattartikeln lyfter jag fram två hinder: dels att partiet fortfarande uppfattas som främlingsfientligt vilket skrämmer även många av de väljare som instämmer i partiets kritik av invandringspolitiken, dels att partiet så småningom kommer tvingas att visa upp konkreta politiska resultat för att inte framstå som en bortkastad röst.

Jag avslutar min text med en reflektion kring hur höstens olika debatter om rasism kan påverka SD: 

"Oväntad hjälp har eventuellt dykt upp genom de senaste veckornas debatter om rasism: Tintin på Kulturhuset, Bo Hanssons kommentar om ”svarting”, debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat, avslöjandet om Statoils diskriminering av romer. Ett resultat av dessa debatter är nämligen att skillnaderna mellan Sverigedemokraterna och övriga partier suddas ut. När fokus riktas mot den vardagsrasism som påstås finnas i hela samhället framstår inte längre Sverigedemokraterna som lika avvikande. Om alla är rasister kan det ju inte vara så farligt.

Eftersom alla inte reservationslöst har godtagit den här analysen - "obehagligaste debattartikeln på länge", likvärdig med att hålla "feministerna skyldiga till kvinnomisshandeln" - kan det vara motiverat att utveckla resonemanget lite.

De exempel jag tar upp är inte jämbördiga men har en sak gemensamt: de identifierar rasistiska attityder i breda lager av det svenska samhället. När fokus riktas mot vardagsrasismen förvandlas rasismen från något som andra ägnar sig åt - den lilla fula minoriteten Sverigedemokrater - och istället tvingas majoriteten ifrågasätta sin självbild: Bemöter jag romer utan fördomar? Är jag tillräckligt uppmärksam på rasistiska stereotyper?  

Det här får i förlängningen två effekter, av relevans för SD, som jag ville belysa. För det första finns en uppenbar risk att rasismbegreppet i mångas ögon blir relativiserat. Då blir det också trubbigare vapen att använda mot till exempel Sverigedemokrater. Det här är ett pris vi får betala, tycker jag. Det finns en svensk naivitet inför kraften i symboler och rasism bör uppmärksammas och bekämpas, både i det stora och det lilla. Även om jag tyckte att Behrang Miris argumentation i Tintin-fallet var obehaglig, tillhörde jag inte dem som tyckte frågan var löjlig. Jag har också stor förståelse för den kritik som riktas mot Stina Wirséns Lilla Hjärtat. 

För det andra, och detta är förmodligen en  svårare insikt, har jag svårt att se att en rannsakning av den svenska vardagsrasismen på allvar skulle kunna leda till någon annan slutsats än att skillnaderna mellan Sverigedemokraterna och andra partier urholkas. Det finns väldigt få ideologiskt övertygade rasister i Sverige. Andelen är förmodligen högre i SD än i andra partier, men min bild är att de ideologiska rasisterna är i kraftig minoritet även inom SD (jag har tidigare skrivit om detta här). 

De rasistiska inslagen i svensk kultur känner däremot inga partigränser. Sverige är ett ungt invandrarland med dåliga kunskaper om andra kulturer och en uppskruvad självbild av tolerans och godhet som inte matchar praktiken i den mångkulturella verkligheten. Romer diskrimineras av såväl vänster- som högermänniskor. I min nya bok Gillar vi olika? skriver jag om den likhetsnorm som hindrar invandrares integration. 

Inget av detta är nytt. Inget av detta beror på Sverigedemokraterna. Partiet må vara ett resultat av strukturer i det svenska samhället men det har inte skapat dem. Inte heller är jag övertygad av alla påståenden om att det har skett en anpassning till en Sverigedemokratisk agenda. Minnet är kort, men vi har haft de här debatterna förr. Jag inleder min bok med en påminnelse om hur det lät när "zigenarnas brottslighet" diskuterades i TV i mitten av 1980-talet. Jag tar också upp hur det lät när medierna varnade för massinvandring och "hungerinvasion" från Öst när kommunismen föll i Öst. Jag påminner också om prominenta svenska intellektuella som ifrågasatt invandringen från "väsensfrämmande kulturer" både på 1980- och 1990-talen.

Det finns hundra argument varför Sverigedemokraterna är ett dåligt parti. Men det största problemet idag är snarare att partiet fortfarande tillåts stå i vägen för en vettig debatt om viktiga frågor: integrationen, vardagsrasismen, invandringen. (Lyssna gärna på Mediernas reportage om hur integrationsdebatten hanteras, jag medverkar med några synpunkter).

Mitt bland alla dumheterna finns ett avslöjande inslag i Aftonbladets läsning av min artikel. Den handlingsrekommendation som de läser in i min debattartikel - finns ingen, texten har inga sådana ambitioner - är nämligen att jag skulle förespråka att vi slutar uppmärksamma vardagsrasismen: "Det skulle ju kunna leda till att Sverigedemokraterna går framåt i opinionen."

Som om det vore viktigare att bekämpa Sverigedemokraterna än att motarbeta rasismen i samhället. Det är en djupt sorglig tanke att någon skulle göra den prioriteringen.