22 november 2012

And the winner is...

Ett av de budskap jag envist upprepat så länge har jag deltagit i den offentliga debatten är att vi ofta säger integration men menar assimilation. I Göteborgs-Posten igår formulerade Cecilia Verdinelli kärnfullt  vad detta ofta innebär:

[Den välintegrerade invandraren skall] "helst vara sekulariserad, i brist därpå kristen, i brist därpå vadsomhelst så länge det inte märks utåt och inte på något sätt påverkar kosthållning, klädsel, familjebildningsmönster, åsikter eller vanor". 

I min bok Gillar vi olika ger jag många exempel på hur det här tänkandet är etablerat i opinionen, i integrationsdebatten och i politiken. Jag ger en rad exempel på hur ett långtgående assimilationsideal framträder under täckmantel av en mångkulturalistisk integrationsretorik till både vänster och höger. Jag belyser även paradoxen att de som säger sig försvara mångkulturen ofta gör det med argument som bygger på en förväntad tilltro till invandrarkulturernas modernisering och därigenom invandrarnas assimilering. Jag skriver:

"Ett återkommande argument mot dem som oroas över muslimsk invandring och islamisk radikalisering är nämligen att de är som vi. Eller åtminstone snart kommer att bli som vi. Med andra ord, man lutar sig mot en förväntad kulturell assimilation. Mångkulturen är inte så farlig, tycks dessa debattörer säga, eftersom de stora skillnaderna kommer att försvinna".

Jag är således helt enig med Cecilia Verdinelli både om att detta synsätt är vanligt och att det är förkastligt. Det står i vägen för förverkligandet av ett samhälle som är mångkulturellt på riktigt.

Det finns bara en lite märklig skruv* i Verdinellis resonemang: hon hävdar att jag** är förespråkare för det här synsättet. Och hon gör det i en text som är en recension av min bok. En bok där redan undertiteln - "Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen" - skvallrar om vilket budskap jag vill förmedla.

2012 års Annual Anders Lindberg Award For Bad Reading tilldelas härmed Cecilia Verdinelli.



* Det var inte riktigt sant. Det finns ytterligare ett antal punkter där Verdinelli inte ger en helt rimlig bild. Här ett urval::

1. "Heinö försvarar bland annat begreppet massinvandring". Nej, jag har påpekat att det inte är lämpligt att avfärda en term som är vanligt förekommande i den internationella forskningen som uttryck för en främlingsfientlig mytbildning. Däremot har jag aldrig själv använt termen.

2. "Heinö vill se mer assimilationspolitik". Ur boken: "Ska assimilation uppmuntras eller motarbetas? Frågan är felställd. Debatten bör inte handla om för eller emot assimilation. Assimilation är något som ständigt pågår. Frågan är när och inom vilka områden assimilation är önskvärd och när och inom vilka områden den bör motverkas." Jag ger också mitt eget svar: "Staten bör uppmuntra invandrares assimilation in i en svensk medborgerlig och språklig gemenskap. Staten bör ställa sig neutral inför allt som rör värderingar, religion och sedvänjor. Staten bör motverka assimilation som försvårar för invandrare och minoriteter att utöva sina religioner, bevara sina traditioner, och behålla sina språk".

3. Heinö "menar att det går att urskilja tydligt svenska värderingar, och specificerar dem med en ganska komisk lista på ädla egenskaper som han anser vara särskilt svenska". Vad hon syftar på är en lista där jag räknar upp ett antal värderingar, inte egenskaper, som ofta påstås vara utmärkande för svenskar. Jag skriver uttryckligen att detta inte är någon beskrivning av hur svenskar är.

4. Heinö skriver att invandrare "i stor utsträckning väljer enklavisering och isolering från majoritetssamhället". Ur boken: "de allra flesta som, oavsett orsak, flyttar till ett nytt land är förstås beredda att inte bara följa det nya landets lagar, utan också att lära sig traditioner och sociala system för att åtminstone i någon utsträckning bli en del av gemenskapen".

5. Heinö "ansluter sig till idén om 'Hotet från islamiseringen"': Jag har ett avsnitt i boken med den rubriken, där jag tydligt kritiserar denna hotbild och visar att den till stora delar är falsk alternativt överdriven.

6. Heinö "bekräftar bilden av ett snällt och demokratiskt Sverige som tyngs av massinvandring". Bokens huvudbudskap är att självbilden av Sverige som ett mångkulturellt land med en tolerant och olika-gillande befolkning är falsk. Däremot slår jag inte över åt andra hållet, jag hävdar heller inte att Sverige är ett genomrasistiskt samhälle.

** Tillsammans med Markus Uvell, Per Gudmundson och Paulina Neuding. Ingen av de nämnda har så vitt jag känner till i något sammanhang gett uttryck för någon av de ståndpunkter som Verdinelli tillskriver oss.


3 kommentarer:

  1. Jag har inte hunnit läsa din bok, men har hört och läst en försvarlig mängd annat material som du producerat. När jag läste Verdinellis recension drabbades jag först av en känsla av overklighet, sedan en sorg att ett viktigt ämne kan behandlas på en så låg intellektuell nivå av en tidning som åtminstone i teorin skall vara seriös. Ett land får den politiska debatt den förtjänar, men dina ansträngningar att höja kvaliteten hedrar dig. Ett tack för det. Johan.

    SvaraRadera
  2. Häpnadsväckande läsning! Jag har endast läst Verdinellis rec, inte din bok. Recensionen ger ju helt motsatt bild än den du ger här. V tycks ju ha begått ett magplask av oerhörda dimensioner.

    Undrar: varför finns din kommentar inte publicerad på GP (för det har den väl inte gjort)? Har V kommenterat din kommentar?

    SvaraRadera
  3. Jag har läst Heinös bok såväl som avhandling. Båda verken, men speciellt det sistnämnda, är bland det bästa som finns att läsa i svensk integrationsdebatt. Verdinelli efterfrågar en större redovisning av Heinös ståndpunkter i invandringsfrågan, jag föreslår henne att börja där. Många av de resonemang som förs i "Hur mycket mångfald tål demokratin" återkommer i "Gillar vi olika" , dock i en förenklad form. Dessa tycks tyvärr fortfarande vara för komplicerade för Verdinelli. Artikeln blir därefter. Därmed bekräftar recensenten en av Heinös teser i boken, nämligen den att debattnivån i integrationsfrågan är alldeles för låg.

    En annan tolkning är att Verdinelli snarare är den som är den starkast drivande opinionsbildaren. Istället för att bemöta det perspektiv Heinö framför och diskutera sakfrågorna, väljer hon att utmåla honom som en del av en intolerant, fördomsfull högerkonspiration. Hon vet att detta är det politiskt mest gynnsamma. Genom sina minst sagt tveksamma tolkningar av texten, kan hon driva agendan att:
    1) Det stora problemet med invandringen till Sverige är rasismen, som främst tar sig uttryck i diskriminering på bostads- och arbetsmarknad.
    2) De som motsäger punkt 1 är inte genuint intresserade av att diskutera invandringsfrågor med målet att skapa ett bättre samhälle, utan har en bakomliggande agenda som drivs av fördomsfulla eller irrationella värderingar.
    3) Merparten av de högerdebattörer som diskuterar invandringsfrågor är en del av denna rörelse.

    Verdinellis taktik är säkerligen till viss del effektiv i opinionssyfte, det räcker att tillräckligt många påstår att Timbro, Heinö, Neuding m fl hyser ljusskygga åsikter för att göra det till en sanning.

    Det största problemet är emellertid att det drabbar de människor som är i stort behov av en öppen debatt. Jag tänker dels på Sveriges nuvarande och kommande invandrare, dels på det stora antal medborgare som känner att de är helt bortkopplade, ignorerade, i skapandet av berättelsen om Sverige som ett invandrarland. Frågan är om Verdinelli bryr sig? Människor får ofta göra avkall för ideologins skull inom vänstern, så ock i denna viktiga fråga.

    SvaraRadera