Den invandrarpolitiska debatten 1976

Inför valet 1976 intervjuade David Schwarz för sin tidning Invandrare och Minoriteter (Nr 2, 1976) samtliga fem partiledare om deras syn på de centrala invandrarpolitiska frågorna, som det då kallades. Såväl frågor som svar är mycket intressant läsning, i ljuset av den svenska debatten på 2010-talet. De nuförtiden mest aktuella ämnena - segregation, arbetslöshet bland invandrare, rasism, religionsfrihet - berördes inte alls. Istället kretsade intervjuerna kring teman som statligt stöd till invandrarföreningar, förutsättningar för jämlikt deltagande på arbetsmarknaden, skydd för invandrare som trakasserades av sina hemländers ambassader samt, framför allt, hemspråksundervisningen.

Tydliga skiljelinjer mellan de fem partiledarna är förvånansvärt svåra att urskilja. Per Ahlmark är den som är mest positiv till att öka bidrag till invandrarföreningar och invandrarkyrkor. Ahlmark är tillsammans med Gösta Bohman också den som helt utan reservationer betonar invandrarnas valfrihet, oavsett vad frågan gäller. Ingen av partiledarna förespråkar egentligen något som liknar identitetspolitik eller särlagstiftning, men Olof Palme är den som uttryckligen betonar att den generella politiken också är den som gagnar invandrarna. Lars Werner avviker visserligen konsekvent från de andra genom sin klasskampsretorik - det handlar mycket om att invandrarna exploateras av det kapitalistiska systemet - samtidigt som VPK:s konkreta förslag inte ligger särskilt långt från de övrigas.

Mest intressant är samsynen mellan de fem partierna när det gäller språkundervisningen. På frågan om de är för eller emot "att det inrättas homogena språkgrupper av finska barn, grekiska barn etc i den svenska förskolan, om föräldrar så önskar och barnunderlaget är tillräckligt" ställer sig alla fem positiva. Bohman är "absolut för". Palme hänvisar till forskning och menar att denna modell "sannolikt är bättre än andra". Även Fälldin menar att "en ordning med särskilda nationalitetsgrupper [kan] vara nödvändig för att brytningen mot hemmiljön inte skall bli för skarp". Inte heller Ahlmark eller Werner har några reservationer.

En angränsade fråga gäller införande av homogena finska klasser i grund- och gymnasieskola. Även här är Bohman entydigt positiv, och understryker att det självfallet ska gälla även andra språkgrupper där efterfrågan finns. Ahlmark är också positiv, men understryker att det åtminstone på gymnasiet i så fall behövs extra förstärkning av svenskundervisningen, så att barnen lär sig båda språken. Övriga tre partiledare är också positiva, även om framför allt Fälldin har vissa reservationer och menar att detta bör vara undantagsfall och att "strävan bör vara att invandrarbarnens speciella krav skall tillgodoses inom de vanliga klassernas ram".

Att debatten om invandrarnas språkkunskaper 1976 handlade om hur den svenska välfärdsstaten skulle utformas för att barn till invandrare inte skulle förlora kunskaperna i sitt hemspråk berodde naturligtvis inte på att svenskakunskaper ansågs vara oviktiga. 1970-talets debatter fördes mot en helt annan bakgrund än dagens. Det fanns färre invandrare och invandrargruppen var mindre diversifierad än idag (de allra flesta invandrare var alltjämt från Europa). Det var en öppen fråga hur många som kunde förväntas stanna i Sverige. Att de som stannade automatiskt lärde sig svenska var en självklarhet, frågan var därför vilket stöd de också behövde för att bevara sina hemspråk.