Katrine Kielos och det muslimska hotet

Jag noterar att många idag verkar gilla Katrine Kielos text "Muslimska hotet är en paranoid fantasi". Låt mig därför anmäla avvikande uppfattning och förklara på vilket sätt det är en problematisk text.

Kielos har (till skillnad från mig, bör påpekas) läst Doug Sanders bok The Myth of the Muslim Tide och tar hjälp av denne för att punktera några återkommande islamofobiska myter. Kielos konstaterar bland annat:

• Nej, muslimerna kommer inte att ta över Västvärlden. 
• Nej, de kommer inte ens att bli en särskilt stor minoritet. 10 procent på sin höjd.
• Nej, de föder inte fler barn. När de väl är här anpassar de sig snabbt till det nationella demografiska mönstret. 
• Nej, muslimska invandrare är inte illojala mot sina nya hemländer. Tvärtom är de övervägande stolta över att vara britter eller känner en stark känsla av närhet till andra fransmän.
• Jo, för all del, visst kan det uppstå konflikter när fattiga människor flyttar från "ekonomiskt isolerade kulturellt konservativa regioner" till det välutvecklade och välmående västerlandet. Men håll ut, belöningen väntar i form av nya spännande maträtter som vi alla kommer glädjas åt i framtiden!

Att plocka isär konspirationsteoretikers världsbild är på ett sätt väldigt enkelt. De har ju fel och det finns en oändlig mängd fakta man kan visa det med, om det nu inte skulle räcka med logik. Ändå faller Kielos, liksom många andra, i flera gropar under tiden som hon rullar in bollar i det öppna målet.

Det första misstaget är att hon överskattar betydelsen av de myter hon skjuter i sank. Negativa attityder till islam och till muslimer är starkt utbredda, i Sverige liksom i övriga Europa. Men de Eurabia-idéer som inspirerade Breivik, och som delvis överlappar med retoriken hos Sverigedemokraterna och andra islamfientliga partier i Europa, och som med rätta kan avfärdas som hatiska paranoida fantasier, är bara en liten del av problemet. De grundläggande drivkrafterna bakom de islamfientliga attityderna handlar om sådant Kielos väljer att inte skriva om: slöjor, sharia-lagar, censur, omskärelse, minareter, halal-slakt etc. Här handlar det varken om hat eller paranoia utan om grundläggande värdekonflikter, gällande demokrati, jämställdhet, religions- och yttrandefrihet. Det här har redan Jimmie Åkesson förstått. Det vore bra om hans motståndare också förstod det.

Det andra misstaget är att hon öppnar upp för besvärliga följdfrågor. Spelar det verkligen någon roll hur många muslimer det finns i Europa? Om muslimerna verkligen blev fler, vore det då ett problem?* Om vissa invandrargrupper faktiskt fortsätter att skaffa betydligt fler barn än genomsnittet, är då det ett problem?** Kielos ger här uttryck för en återkommande paradox. De som tydligast vill försvara invandringen och  mångkulturen är nämligen samtidigt väldigt snabba med att avdramatisera dess omfattning och betydelse. I synnerhet i de avseenden som Sverige verkligen har blivit ett mångkulturellt land - att vår befolkningssammansättning förändrats - finner så många märkligt nog det viktigt att justera verklighetsbilden.

Den bild av den muslimske invandraren som Kielos målar upp tangerar vad Slavoj Zizek har kallat för "decaffienated other". "Den andre" välkomnas samtidigt som han fråntas allt det som gör honom annorlunda. Bort med värderingarna, de politiska övertygelserna och levnadsvanorna (det hedrar dock Kielos att hon inte också räknar upp sekularisering som en nyttighet), kvar blir bara några ytliga fragment av musik och mat (ja, Kielos landar verkligen i Fish & Chips-exemplet!). Försvaret av det mångkulturella vilar på så vis på en förväntad assimilation. Läser man mellan raderna i Kielos avtäckande av de antimuslimska myterna framträder också en idealbild av svensken: En riktig svensk är lojal mot sitt land, skaffar inte fler än två barn och vill förbli i kraftig majoritet i sitt eget land.

Kielos text ramas in av en jämförelse mellan 1950-talets amerikanska rädsla för katoliker och vår tids rädsla för islam. Det är en på många sätt rimlig och fruktbar jämförelse. Men vad är slutsatsen? Kielos stannar i USA, där motståndet mot katoliker numera hör till historien, det finns inte längre någon motsättning mellan att vara amerikan och katolik, men där också attityderna till muslimer är mer inkluderande än i stora delar av Europa.

Vad hade svaret varit om hon istället tittat på Sverige? Här har ingen katolik blivit vald till regeringschef (och statschefsposten är enligt grundlagen ej öppen för katoliker). Däremot gick det så sent som på 1990-talet bra att skrämmas med katolikerna för dem som inte ville att Sverige skulle gå med i EU. Mediala skildringar av katoliker och katolska kyrkan är genomgående stereotypa och sexfixerade. En av Sveriges mer synliga journalister twittrade så sent som för någon månad sen om "Clownen i Vatikanen" som en "religiös fanatiker". Få reagerade. Den muslimska hotbilden har inte ersatt den katolska hotbilden i Sverige. Den har kompletterat den.

Jag betvivlar inte att Kielos har goda avsikter. Men parallellt med hennes berättelse om de paranoida muslimhatarna finns också en berättelse som underbygger en chauvinistisk svenskhet: oroa er inte för invandrarna, de kommer ju att bli som oss.




* Även med tio procents muslimer i Europa kommer det naturligtvis att bli muslimska majoriteter i vissa regioner. Vilket rimligen inte borde vara några problem att försvara.

** Kielos exempel här är tyvärr väldigt illa valt. Hon skriver att "födslotalen bland muslimska invandrare brukar dessutom snabbt anpassa sig till vad som är vanligt i landet de invandrat till. Muslimer i Bosnien föder bara 1,23 barn per familj, mycket färre än serber och kroater i regionen". Men de bosniska muslimerna har aldrig invandrat. Islam kom till Bosnien som en följd av omfattande konvertering på 1300-talet.