Om Tino Sanandajis argument mot fri invandring

På DN Debatt idag går Tino Sanandaji, nationalekonom vid Institutet för näringslivsforskning, till hård attack mot Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt som i boken Migrationens kraft (Hydra, 2012) argumenterar för öppna gränser. Enligt Sanandaji riskerar borgerliga partier "allmänhetens förtroende när de okritiskt förlitar sig på oseriösa debattböcker om något så viktigt som invandringspolitik".

Jag skriver detta inlägg utan att ha Migrationens kraft vid mitt skrivbord. Jag kan därför inte kontrollera huruvida författarna gör sig skyldiga till det slarv och de sakfel som hävdas. Men det är inte heller det mest intressanta i sammanhanget. Låt oss istället se på de huvudargument som Sanandaji för fram och vilken relevans de har för invandringsdebatten i stort.

Argument #1: Invandringen till Sverige 1860-1914 var inte fullt så fri som Norberg och Segerfeldt påstår och framför allt var omfattningen obetydlig. 

Här har Sanandaji rätt i sak. Se även tidigare inlägg på temat av Adam Cwejman. Länge var invandringen till Sverige så liten att det inte fanns behov av någon invandringspolitik. Idag är invandringen mer omfattande än någonsin tidigare. Samtidigt är invandringspolitiken mer liberal idag än någon gång sedan 1960-talet. Detta är viktiga utgångspunkter för en saklig debatt, men, och detta bör understrykas, det går inte att ur sådana jämförelser dra några normativa slutsatser gällande huruvida politiken borde vara mer eller mindre restriktiv.

Argument #2: Migrationens kraft över invandringens positiva effekter och ger en bristfällig bild av forskningsläget; beroende på typ av invandring kan effekterna på ekonomin vara både positiva och negativa.

På ett plan är detta ett trivialt konstaterande och lika trivialt är det att konstatera att det förstås också beror på hur man räknar och vilka kategorier man väljer att urskilja. Tidsdimensionen är också besvärlig, på så vis att de stora kostnaderna är kortsiktiga och uppenbara - bostäder, utbildning och bidrag åt nyanlända - medan de stora vinsterna är långsiktiga och svåra att urskilja från andra faktorer. Ungefär på samma sätt som det är ganska enkelt att beräkna vad det kostar att bygga en bro men väldigt mycket svårare att beräkna exakt hur stora vinsterna av bron kommer att bli.

Vad Sanandaji inte nämner är att det inte alls är någon självklar normativ utgångspunkt att migration måste ge positiva ekonomiska effekter för att vara försvarbar. Sanandaji skiljer heller inte mellan arbetskrafts- och flyktinginvandring. Ingen argumenterar för att flyktingmottagande ska styras av en ekonomisk logik. Det handlar om en moralisk skyldighet att ge asyl åt människor som har skyddsbehov.

Argument #3: Även i en avreglerad ekonomi med låga löner och svaga fackföreningar kvarstår integrationsproblemen.

Sanandaji har rätt i att den somaliska invandringen till USA ibland framställs som betydligt mer framgångsrik än vad den är. Det är svårt att inte se detta som ett bekymmer. Men, återigen, på vilket sätt är detta ett argument för restriktiv invandring? De allra flesta invandrargrupper som kommit till Sverige är idag hyfsat väl integrerade, det är lätt att glömma bort. Det går också att dra lärdomar av tidigare misslyckanden. På många sätt har integrationspolitiken faktiskt förbättrats, inte minst av den nuvarande regeringen. Migranter bemöts idag mer som unika individer, det finns en tydligare målsättning att även flyktingar snabbt ska kunna börja försörja sig, det finns nu en fri debatt gällande regler för föräldraförsäkring för utrikes födda etc. De som idag kommer till Sverige från exempelvis Somalia möter i Sverige direkt ett stort nätverk av andra somalier, vilket inte var fallet när den första generationen somalier kom hit.

Sammanfattningsvis: Sanandaji visar att man inte bör slarva med argumenten i invandringsdebatten. På flera punkter är detta en nyttig bakläxa. Men han begår också själv misstaget att inte klargöra sin egen utgångspunkt. Det är som om han vore helt omedveten om att vi har ett debattklimat där varje form av problematisering av invandring eller integration uppfattas vara ett argument emot invandring. Därmed öppnar han helt i onödan upp för guilt by association- och ad hominem-argument.

Men vem som håller med Sanandaji eller vad han själv tycker är av sekundärt intresse. Det viktiga är argumentens bärkraft. Och här räcker de så långt som till att underminera några resonemang i Norbergs och Segerfeldts bok. Men de påverkar inte den normativa grund som väldigt många av oss vilar på i vårt försvar av en liberal invandringspolitik.