En mångkulturell nationaldag

Inför den 6 juni publiceras som vanligt en rad artiklar och reportage av det mer pedagogiska slaget. Den svenska nationaldagen är en ung högtid med svag historisk förankring som ännu befinner sig i den fas där traditionerna uppfinns, snarare än firas. Ännu saknas de "kollektiva minnen" av nationaldagen som annars inramar de stora högtiderna. 6 juni har varken Kalle Anka eller Ring, klocka ring. Varken Bergman eller Lundell har skildrat dagen. Därför kräver 6 juni alltjämt såväl förklaring som motivering.

I ett TT-reportage som publiceras av många tidningar idag konstateras följande:

"Sjätte juni har blivit en stor integrationsdag för invandrare. Det är numera dagen då många medborgarskapsbevis delas ut."

De undersökningar som gjorts vid SOM-institutet i Göteborg tyder på att utrikes födda faktiskt firar nationaldagen i högre utsträckning än infödda svenskar. En del av den skillnaden förklaras troligen med att ett en del del invandrare deltar vid de frivilliga ceremonier för nya medborgare som många kommuner ordnar den 6 juni.

Den statliga medborgarskapsutredningen som presenterades tidigare i våras, föreslår att det ska bli obligatoriskt för kommuner att anordna ceremonier för nyblivna medborgare. Hittills har en del större invandrarkommuner, till exempel Södertälje, avstått. Utredningen vill också att innehållet i ceremonierna ska anknyta till en ny föreslagen portalparagraf i lagtexten om medborgarskapets innebörd i termer av rättigheter och skyldigheter och samhörighet med Sverige.

Detta är bra förslag, men inte tillräckligt. Jag hade hellre sett att staten, inte kommunerna, gavs ansvaret för ceremonierna, att dessa uteslutande skulle anordnas 6 juni och att deltagande var obligatoriskt för den som vill bli medborgare

Mina argument sammanfattas ganska väl av citatet från TT ovan. Det är nämligen inte alls så att 6 juni är "dagen då många medborgarskapsbevis utdelas". Medborgarskap utfärdas i Sverige av migrationsverket. Men migrationsverket ordnar inga ceremonier.

Missförståndet sätter fingret på det grundläggande problemen med medborgarskapet i Sverige: okunskapen, osäkerheten och obetydligheten. Medborgarskapet har en fantastisk inkluderande potential i ett mångkulturellt samhälle men i Sverige vet vi inte vad det innebär, vad vi ska göra med det eller varför det är viktigt.

För att hantera de, enligt utredningen vanliga, missförstånden kring vad som egentligen är ett bevis för medborgarskapet och vad som bara är ett minnesdokument från en ceremoni understryks att eventuella diplom som utfärdas inte får vara formulerade så att de kan misstolkas vara medborgarskapsbevis.

Detta är en helt bakvänd argumentation. Det finns bevisligen en efterfrågan på ceremonier och därvid utdelade "bevis". Det är i andra länder vanligt med obligatoriska ceremonier där själva medborgarskapen utdelas. Argumenten för att inte även i Sverige införa denna ordning är mycket svaga.

Ett mångkulturellt invandrarland behöver inkluderande symboler och traditioner. Här har 6 juni en helt annan potential än exempelvis midsommarafton (som ständigt lyfts fram som en "äkta" nationaldag). 6 juni representerar det officiella Sverige - kungahuset och grundlagen, historien och demokratin - och samhällets ständigt pågående förändring. Det är en symbol för en gemenskap man kan välja att ansluta sig till, frivilligt, och som med tiden blivit alltmer pluralistisk.

Midsommarafton är däremot en tradition som återskapar en etnisk svensk gemenskap. Det är en hyllning av det beständiga (naturen, traditionen) som till hela sin utformning är exkluderande och partikularistisk; midsommarafton, den kanske mest igenbommade av årets alla dagar i Sverige, är inte ens en röd dag i almanackan. Det är en helg för insiders, en symbol för en gemenskap som det tar att bli en del av.

Vi behöver i Sverige bli bättre på att förstå skillnaden mellan det etniska och det medborgerliga. Ju mer mångetniskt Sverige blir, desto större blir också behovet av en övergripande medborgerlig gemenskap.

Med obligatoriska statliga medborgarskapsceremonier den 6 juni varje år skulle vi tagit ett stort kliv för att stärka såväl medborgarskapet som institution som den 6 juni som en medborgerlig mångetnisk nationaldag. Men tyvärr saknas den politiska viljan.