Till den färgblinda statens försvar

I söndags skrev jag tillsammans med Marie Demker på DN Debatt under rubriken ”Slopa kollektiva identiteter i den offentliga statistiken”. Vi argumenterade för att SCB borde sluta använda kategorin ”Svensk med utländsk bakgrund”, som infördes 2002. Vi anförde tre argument för detta:

1.  Föräldrarnas födelseland ges en orimligt stor betydelse för hur vi i den offentliga statistiken grupperar individer. Detta befäster synsättet att svenskhet är något man ärver från sina föräldrar. Den som har en förälder född utanför Sverige tillskrivs en utländsk bakgrund. Det förstärker i sin tur föreställningen att svenskhet är något som står i motsatsställning till invandrarbakgrund.

2. Användningen av begreppet ”svensk bakgrund” avslöjar en oreflekterad syn på svenskhet. Den som är född i Sverige av två etniska svenskar som invandrat från Norge, ges en utländsk – och därmed icke-svensk bakgrund. Medan den som föds i Sverige med samiska eller romani som modersmål, språk som är erkända som officiella nationella minoritetsspråk, automatiskt ges en svensk bakgrund.

3. Vi står för närvarande vid ett vägskäl, i synen på hur det offentliga Sverige ska förhålla sig till svenska invånares kollektiva identiteter. Vi föreslår här ett kliv i riktning bort från kartläggning av kollektiva identiteter. Om vi får som vill skulle det vara en stark markering att kollektiv identitet inte är något som den svenska staten har med att göra.

Vår artikel har fått kritik från ganska olika håll. Vissa menar att vårt egentliga syfte är att dölja fakta om invandringens problem. Andra menar att vårt syfte är att dölja fakta om rasismen i Sverige. Ytterligare andra är positivt inställda till våra utgångspunkter men ifrågasätter huruvida vi landar i rätt slutsats.

Även om en del kritik tycks bottna i missförstånd om innebörden av vårt förslag har diskussionen hittills framförallt resulterat i att en väsentlig skiljelinje i den aktuella integrationsdebatten synliggjorts. Detta är i sig av godo.

Jag ska här försöka utveckla några av våra punkter i ljuset av den kritik som framförts.

För det första: vi föreslår inte förbud av någonting. Det var inte förbjudet att använda kategorin ”svensk med utländsk bakgrund” före 2002, då den infördes, och det kommer inte att vara förbjudet även om lagstiftarna lyssnar på oss. Vårt resonemang gäller SCB, det vill säga Sveriges offentliga statistik. Forskare och journalister får naturligtvis i sitt arbete välja kategorier efter behov. Som vi skriver i artikeln ser vi det som självklart att SCB även fortsättningsvis ska samla in uppgifter om individers födelseländer. Däremot står jag för att SCB bör sluta redovisa statistik över föräldrars födelseländer. Det är inte utan nackdelar men jag menar att fördelarna överväger, givet de problem som finns idag med användandet av den här kategorin.

Att vi i Sverige inte har någon offentlig statistik över religion eller sexualitet betyder visserligen att vi inte vet exakt hur många muslimer eller homosexuella som det finns i Sverige. Men jag lever gärna vidare med den okunskapen, till priset av att svenska staten inte kartlägger min religiösa övertygelse eller sexuella läggning. På ungefär samma sätt avstår jag gärna från en offentlig statistik över ”utländsk bakgrund”, eftersom den nuvarande indelningen bidrar till att befästa en skadlig syn på svenskhet.

Ett andra klargörande är att vi varken tror eller påstår att språk är det enda som spelar roll. Däremot är jag förvånad över hur lättvindigt många avfärdar betydelsen av vilka kategorier som används. Alla identiteter är föränderliga och påverkbara. Offentliga kategoriseringar är ett kraftfullt verktyg för att påverka dessa. Det är inte oväsentligt att det offentliga Sverige ständigt påminner oss om att det finns svenskar med eller utan utländsk bakgrund, och att man som individ är antingen det ena eller det andra. Det var så de nationella identiteterna skapades en gång i tiden, när människor i mångkulturella regioner ställdes inför valet: serb eller kroat? Tysk eller tjeck? Polack eller jude? I Sverige frågar vi idag: är du svensk eller invandrare? Har du svensk eller utländsk bakgrund.

Reaktionerna på vår artikel har även visat att det finns ett inte obetydligt stöd för uppfattningen att staten borde registrera invånarnas rastillhörighet. Det är förvånande och oroande. Det är för mig uppenbart att det skett en radikalisering av samhällsanalysen på vissa håll. Faktum är att de argument som nu anförs inte hade platsat ens i Masoud Kamalis utredning i mitten av 2000-talet.

Faran med växande stöd för den färgblinda statens avskaffande bör inte underskattas och de argument som förs fram ska bemötas, inte avfärdas. Här finns ingen anledning att hålla igen och vara defensiv. Det går naturligtvis att studera rasism i Sverige utan att först dela in befolkningen i raser. Attityder kartläggs genom enkät- och intervjustudier, men också i samhällsvetenskapliga experiment. Den ”statistiska revolution” som Karim Jebari förespråkar skulle förstärka rasismen i Sverige, utan att tillföra något av positivt värde. Om syftet är att kartlägga diskriminering och sociala orättvisor bör man betänka att rasklassificering ofta påverkas av andra faktorer än det som avses (ursprung/hudfärg). Studier från Brasilien visar exempelvis att individer med högre social status och inkomst oftare klassificeras som vita, medan individer med samma utseende men lägre social status klassificeras som svarta. Det är en naiv tanke att vi enkelt skulle kunna kartlägga individer utifrån ett rasperspektiv för att sedan se vilken betydelse denna variabel har.

De negativa konsekvenserna av att tvinga samtliga svenskar att reflektera över vilken ras de tillhör är desto mer påtagliga. Inget gott har någonsin kommit ur denna praktik någonstans.

Förespråkarna för en rasifiering av den offentliga statistiken hävdar att ras redan existerar som sociala kollektiv. Jag är inte alls övertygad om detta. Däremot betvivlar jag inte att det finns enskilda individer som identifierar sig och sin omgivning i termer av just ras. På samma sätt som finns de som identifierar sig genom sitt språk, sin religion, sin sexualitet, sin ålder, sin utbildning, sin skivsamling eller sitt fotbollslag. Eller genom sina föräldrars födelseland. Och detta är helt i sin ordning. I det civila samhället är det upp till var och en att välja sina identiteter och ingå i hur många kollektiva gemenskaper man önskar. Men den svenska staten ska inte peka ut en av dessa kategorier och säga att ”det här ligger till grund för hur vi delar in alla svenskar”. Absolut inte när det gäller hudfärg. Men heller inte när det gäller föräldrarnas födelseland.

-

Se även Marie Demkers blogginlägg där hon utvecklar argumenten bakom vår artikel. Se också gärna Eli Göndörs inlägg i debatten, på temat att själv välja sin identitet. Själv har jag skrivit utförligt om synen på svenskhet i boken Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen (Timbro, 2012)