24 juli 2013

Till den färgblinda statens försvar

I söndags skrev jag tillsammans med Marie Demker på DN Debatt under rubriken ”Slopa kollektiva identiteter i den offentliga statistiken”. Vi argumenterade för att SCB borde sluta använda kategorin ”Svensk med utländsk bakgrund”, som infördes 2002. Vi anförde tre argument för detta:

1.  Föräldrarnas födelseland ges en orimligt stor betydelse för hur vi i den offentliga statistiken grupperar individer. Detta befäster synsättet att svenskhet är något man ärver från sina föräldrar. Den som har en förälder född utanför Sverige tillskrivs en utländsk bakgrund. Det förstärker i sin tur föreställningen att svenskhet är något som står i motsatsställning till invandrarbakgrund.

2. Användningen av begreppet ”svensk bakgrund” avslöjar en oreflekterad syn på svenskhet. Den som är född i Sverige av två etniska svenskar som invandrat från Norge, ges en utländsk – och därmed icke-svensk bakgrund. Medan den som föds i Sverige med samiska eller romani som modersmål, språk som är erkända som officiella nationella minoritetsspråk, automatiskt ges en svensk bakgrund.

3. Vi står för närvarande vid ett vägskäl, i synen på hur det offentliga Sverige ska förhålla sig till svenska invånares kollektiva identiteter. Vi föreslår här ett kliv i riktning bort från kartläggning av kollektiva identiteter. Om vi får som vill skulle det vara en stark markering att kollektiv identitet inte är något som den svenska staten har med att göra.

Vår artikel har fått kritik från ganska olika håll. Vissa menar att vårt egentliga syfte är att dölja fakta om invandringens problem. Andra menar att vårt syfte är att dölja fakta om rasismen i Sverige. Ytterligare andra är positivt inställda till våra utgångspunkter men ifrågasätter huruvida vi landar i rätt slutsats.

Även om en del kritik tycks bottna i missförstånd om innebörden av vårt förslag har diskussionen hittills framförallt resulterat i att en väsentlig skiljelinje i den aktuella integrationsdebatten synliggjorts. Detta är i sig av godo.

Jag ska här försöka utveckla några av våra punkter i ljuset av den kritik som framförts.

För det första: vi föreslår inte förbud av någonting. Det var inte förbjudet att använda kategorin ”svensk med utländsk bakgrund” före 2002, då den infördes, och det kommer inte att vara förbjudet även om lagstiftarna lyssnar på oss. Vårt resonemang gäller SCB, det vill säga Sveriges offentliga statistik. Forskare och journalister får naturligtvis i sitt arbete välja kategorier efter behov. Som vi skriver i artikeln ser vi det som självklart att SCB även fortsättningsvis ska samla in uppgifter om individers födelseländer. Däremot står jag för att SCB bör sluta redovisa statistik över föräldrars födelseländer. Det är inte utan nackdelar men jag menar att fördelarna överväger, givet de problem som finns idag med användandet av den här kategorin.

Att vi i Sverige inte har någon offentlig statistik över religion eller sexualitet betyder visserligen att vi inte vet exakt hur många muslimer eller homosexuella som det finns i Sverige. Men jag lever gärna vidare med den okunskapen, till priset av att svenska staten inte kartlägger min religiösa övertygelse eller sexuella läggning. På ungefär samma sätt avstår jag gärna från en offentlig statistik över ”utländsk bakgrund”, eftersom den nuvarande indelningen bidrar till att befästa en skadlig syn på svenskhet.

Ett andra klargörande är att vi varken tror eller påstår att språk är det enda som spelar roll. Däremot är jag förvånad över hur lättvindigt många avfärdar betydelsen av vilka kategorier som används. Alla identiteter är föränderliga och påverkbara. Offentliga kategoriseringar är ett kraftfullt verktyg för att påverka dessa. Det är inte oväsentligt att det offentliga Sverige ständigt påminner oss om att det finns svenskar med eller utan utländsk bakgrund, och att man som individ är antingen det ena eller det andra. Det var så de nationella identiteterna skapades en gång i tiden, när människor i mångkulturella regioner ställdes inför valet: serb eller kroat? Tysk eller tjeck? Polack eller jude? I Sverige frågar vi idag: är du svensk eller invandrare? Har du svensk eller utländsk bakgrund.

Reaktionerna på vår artikel har även visat att det finns ett inte obetydligt stöd för uppfattningen att staten borde registrera invånarnas rastillhörighet. Det är förvånande och oroande. Det är för mig uppenbart att det skett en radikalisering av samhällsanalysen på vissa håll. Faktum är att de argument som nu anförs inte hade platsat ens i Masoud Kamalis utredning i mitten av 2000-talet.

Faran med växande stöd för den färgblinda statens avskaffande bör inte underskattas och de argument som förs fram ska bemötas, inte avfärdas. Här finns ingen anledning att hålla igen och vara defensiv. Det går naturligtvis att studera rasism i Sverige utan att först dela in befolkningen i raser. Attityder kartläggs genom enkät- och intervjustudier, men också i samhällsvetenskapliga experiment. Den ”statistiska revolution” som Karim Jebari förespråkar skulle förstärka rasismen i Sverige, utan att tillföra något av positivt värde. Om syftet är att kartlägga diskriminering och sociala orättvisor bör man betänka att rasklassificering ofta påverkas av andra faktorer än det som avses (ursprung/hudfärg). Studier från Brasilien visar exempelvis att individer med högre social status och inkomst oftare klassificeras som vita, medan individer med samma utseende men lägre social status klassificeras som svarta. Det är en naiv tanke att vi enkelt skulle kunna kartlägga individer utifrån ett rasperspektiv för att sedan se vilken betydelse denna variabel har.

De negativa konsekvenserna av att tvinga samtliga svenskar att reflektera över vilken ras de tillhör är desto mer påtagliga. Inget gott har någonsin kommit ur denna praktik någonstans.


Förespråkarna för en rasifiering av den offentliga statistiken hävdar att ras redan existerar som sociala kollektiv. Jag är inte alls övertygad om detta. Däremot betvivlar jag inte att det finns enskilda individer som identifierar sig och sin omgivning i termer av just ras. På samma sätt som finns de som identifierar sig genom sitt språk, sin religion, sin sexualitet, sin ålder, sin utbildning, sin skivsamling eller sitt fotbollslag. Eller genom sina föräldrars födelseland. Och detta är helt i sin ordning. I det civila samhället är det upp till var och en att välja sina identiteter och ingå i hur många kollektiva gemenskaper man önskar. Men den svenska staten ska inte peka ut en av dessa kategorier och säga att ”det här ligger till grund för hur vi delar in alla svenskar”. Absolut inte när det gäller hudfärg. Men heller inte när det gäller föräldrarnas födelseland.

-

Se även Marie Demkers blogginlägg där hon utvecklar argumenten bakom vår artikel. Se också gärna Eli Göndörs inlägg i debatten, på temat att själv välja sin identitet. Själv har jag skrivit utförligt om synen på svenskhet i boken Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen (Timbro, 2012)

13 kommentarer:

  1. ”Att vi i Sverige inte har någon offentlig statistik över religion eller sexualitet betyder visserligen att vi inte vet exakt hur många muslimer eller homosexuella som det finns i Sverige. Men jag lever gärna vidare med den okunskapen, till priset av att svenska staten inte kartlägger min religiösa övertygelse eller sexuella läggning.”

    Sverige har visst ”offentlig statistik” över både andel homosexuella och andel troende muslimer. Du blandar ihop officiell statistik med statistik insamlad av den offentliga sektorn.

    Folkhälsoinstitutet har utfört undersökningar där de uppskattat andel som har sex med samkönade etc. SOM-mätningen, en offentlig statistikkälla under offentliga Göteborgs universitet, mäter regelbundet andel troende muslimer i Sverige (ca 2-3% av befolkningen, eller 180000).

    http://www.som.gu.se/digitalAssets/1375/1375053_299-308-jonas-bromander.pdf

    Nästan all statistikinsamling i Sverige utförs av den offentliga sektorn, antigen genom SCB eller universitet. Eftersom denna samhällsfunktion är de facto monopoliserat av den offentliga sektorn kräver ni i praktiken forskningsförbud, vare sig du inser det eller ej.

    Alla andra generationens invandrare med
    integrationssvårigheter vet själva att deras föräldrar är förra utanför Sverige och att det är viktigt del av den objektiva verkligheten. Det är inget man kan fantisera bort genom att sluta mäta det.

    Du menar att det finns ”fördelar” med att inte samla in statistik över andra generationen invandrare och att det hjälper integration. Varför har ni inte presenterat belägg för dessa fördelar? Eller belägg för att fler integreras om staten slutar mäter var föräldrar är födda? När du vill förbjuda extremt värdefulla statistisk så krävs mer än tomma åsikter och långsökta filosofiska resonemang.

    Du har inte bara föreslagit att man ändrar hur statistiken presenteras, vilket vore meningslöst men inget hot mot kunskap. Du krävde att den offentliga sektorns inte längre ”för” eller samlar in statistik. Du lever gärna vidare i okunskap (Timbros nya motto i migrationsfrågor?), men ger inte dig rätten att påtvinga okunskap på resten av landet.

    /Tino Sanandaji

    SvaraRadera
  2. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö framhåller i sin artikel 3 numrerade omständigheter, som han väl då menar är relevanta i denna sak.

    Beträffande punkt 1 undrar jag hur stort problemet är. Jag känner till flera barn som fötts utomlands av i Sverige födda föräldrar. Jag känner till och med till barn som är födda i Sverige av utomlands födda svenska föräldrar (Ålänningar). Kan statsvetaren Andreas Johansson Heinö rådgöra med en statistiker och förklara hur dessa får en ”orimligt stor betydelse”. Mig förefaller dessa fall totalt försumbara i varje statisktikt sammanhang där hela populationen är hela befolkningen.

    Beträffande punkt 2 undrar man också hur stort problemet är. Om jag träffat rätt i Wikipedia finns det c:a 15.000 samer och mellan 50.000 och 100.000 romer. Om vi antar att Sveriges befolkning är 10.000.000 personer talar vi om 115 personer i en stad med 100.000 invånare. Alltså lite drygt passagerarna i två turistbussar, som stiger av på torget i Linköping.

    Beträffande punkt 3 kan jag bara säga att jag börjar bli alltmer tveksam till att vara en del av den kollektiva identiteten svenska skattebetalare!

    SvaraRadera
  3. Det är helt uppenbart att syftet med att slopa begreppet utländsk bakgrund, är att dölja integrationsproblem som annars framstår tydligt i brottsstatistiken. Intentionen är i sig god men det sägs att helvetet är kantat med goda intentioner. Ett exempel: Idag kan vi se att ca hälften av alla våldtäkter begås av män med utländsk bakgrund.

    Om detta mörkas genom att helt enkelt slopa begreppet "utländsk bakgrund" kommer effekten inte att bli att våldtäkt kommer att ses som ett "svenskt brott", utan snarare att allmänheten kommer att glida in i villfarelsen att 80-90% av våldtäkterna begås av män med invandrarbakgrund, med det förenklade resonemanget om att "varför skulle de annars dölja det i statistiken?".

    Om man mörkar verkligheten kommer den bara att ersättas med SDs/Avpixlats uppdiktade version. Det kan väl knappast ses som en förbättring?

    Dessutom löser man inte integrationsproblemen genom att radera dem ur statistiken och stoppa huvudet i sanden. Om det finns en grupp som sticker ut i brottsstatistiken är det viktigt att identifiera denna för att kunna vidta preventiva åtgärder.

    Att avskaffa begreppet "utländsk bakgrund" hjälper inte de som sitter fast i utanförskap. Det gör det bara lättare för den vita medelklassen att blunda för nämnda utanförskap.

    SvaraRadera
  4. "Ett exempel: Idag kan vi se att ca hälften av alla våldtäkter begås av män med utländsk bakgrund."

    Vilket svammel. Redan 1985-1989 stod bara invandrarna (alltså de som är födda utomlands) för 38 % av våldtäkterna. Räknar man in andra generationens invandrare så låg siffran redan då kring 50 %. I dag måste alltså "män med utländsk bakgrund" stå för långt över 50 % av våldtäkterna, givet att överrepresentationen är ungefär densamma samtidigt som den kategorin av befolkningen ökat kraftigt efter 1989. I den senaste Brå-rapporten redovisas dock inte siffran. Det blev väl för känsligt...

    SvaraRadera
  5. "Alla andra generationens invandrare med
    integrationssvårigheter vet själva att deras föräldrar är förra utanför Sverige och att det är viktigt del av den objektiva verkligheten. Det är inget man kan fantisera bort genom att sluta mäta det."

    Det vet säkert Andreas också, men hans syfte här handlar ju om att undanröja ett hinder mot hans (och vänster-Demkers) agenda om att skapa ett "mångkulturellt invandrarland", där svenskheten ges en helt ny innebörd. Det farliga här, enligt Andreas, är ju att begreppet som används kan "befästa en skadlig syn på svenskhet", där "svenskhet är något som står i motsatsställning till invandrarbakgrund". Skitsamma alltså om viktig statistik försvinner; det finns ett övergripande mål här som är mycket viktigare att realisera... Han har dock en poäng i att begreppen som används "avslöjar en oreflekterad syn på svenskhet" (infödd lapp ges "svensk bakgrund" samtidigt som person med etniskt svenska föräldrar som invandrat från Finland ges "utländsk bakgrund"), men det är väl underordnat den nytta som statistiken ändå kan ge.

    SvaraRadera
  6. Hej Andreas!

    Vad ditt och Marie Demkers förslag går ut på är väl att man ska sluta skilja ut svenska medborgare med invandrarbakgrund från andra svenskar. Men är inte det förslaget rent motsatt åsikt jämfört med din tidigare kommentar angående kritiken mot Reinfeldt när han talade om att "etniska svenskar"? Jag får inte de båda posterna att gå ihop. Då talade du om att det var i högsta grad meningsfullt att tala om "etniska svenskar". Det kommer man inte att kunna göra om ditt nya förslag går igenom.
    http://andreasjohanssonheino.blogspot.se/2012/05/etniska-svenskar-visst-finns-dom.html

    SvaraRadera
  7. Anonym: det finns naturligtvis etniska grupper i Sverige. Etnicitet är en relevant kategori för att förstå vissa mönster i samhället. Men det innebär inte att det vore rätt av staten att registrera individer utifrån etnisk tillhörighet. Problemet med kategorin "utländsk bakgrund" är att den inte fångar det riktigt intressanta - etniska, kulturella skiljelinjer - samtidigt som den förstärker uppdelningen mellan svenskar och invandrare. Rent "kunskapsmässigt" hade vi haft mycket större nytta av etniska kategorier i statistiken, men det finns andra nackdelar med en sådan ordning (t ex en integritetsaspekt, risken att uppdelningar mellan grupper förstärks och cementeras etc) som gör att jag inte vill gå den vägen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Menar statsvetaren Andreas Johansson Heinö att det också finns potentiella risker i att låta medborgare i en stat veta hur många medborgare man är i staten? Den som inte är medborgare idag, kan ju bli det imorgon.

      Eller kan man undvika de potentiella risker statsvetaren Andreas Johansson Heinö ser genom att enbart ange storleken på folkmängdsförändringen – ej orsaken (födelse och dödstal, in- och utvandring)?

      Radera
    2. Tack för svaret, Andreas!
      En invändning är dock att Reinfeldt knappast hade kunnat göra det uttalande han gjorde om man inte hade statistik på svenskfödda som inte är etniska svenskar.

      PS Den som skrivit ett annat svar är inte samma person som jag. Jag brukar skriva under signaturen Peuco.

      Radera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  9. Varför uppträder Demker/Heinö med sina akademiska
    titlar när de föreslår åtgärder som ska sabotera
    den samhällsvetenskapliga forskningen? Har aldrig
    tidigare hört talas om samhällsvetare som argumenterar
    för en minskning av våra gemensamma kunskaper om vårt
    samhälle.

    SvaraRadera
  10. Ett oblygt försök att försvåra vetenskaplig analys av invandringens konsekvenser. Skamligt!

    SvaraRadera
  11. Ifall Heinö anser att massinvandring ÄR positiv för landet, så borde han vara intresserad av att kunna bevisa detta statistiskt! Och inte omöjliggöra sådan forskning!

    Eller anser Heinö att massinvandring ÄR skadligt för landet?

    SvaraRadera