9 september 2013

Om Fremskrittspartiet

Dagens norska stortingsval förefaller vara avgjort på förhand, så till vida att alla bedömare är överens om att det kommer bli maktskifte. Jens Stoltenbergs rödgröna regering kommer att röstas bort och ersättas av en borgerlig regering under ledning av Erna Solberg.

Den fråga som väcker mest uppmärksamhet är därför huruvida Fremskrittspartiet (FrP) kommer att ingå i en borgerlig tvåparti- (vilket verkar mest troligt), alternativt fyrpartiregering, huruvida detta är lämpligt och vilka konsekvenserna blir, för såväl norsk som svensk politik.


FrP grundades 1973 – då under namnet Anders Langes parti – som ett populistiskt missnöjesparti  med sänkta skatter, minskade bidrag och minskat bistånd på agendan. Den norska borgerligheten var splittrad efter EG-omröstningen och det fanns ett utbrett missnöje bland borgerliga väljare med uteblivna reformer av välfärdsstaten, vilket gav en framgång i stortingsvalet samma år. Lange dog redan 1973 och ersattes så småningom av Carl I Hagen, under vars ledning partiet bytte namn till Fremskrittspartiet, återkom till Stortinget 1981 (efter att ha åkt ur 1977) och antog ett principprogram som definierade partiet som libertarianskt 1983.

FrP:s stora opinionsmässiga lyft dröjde emellertid till lokalvalen 1987, då Hagen lyfte in invandringsfrågan i norsk politik: dels förespråkade Hagen minskad asylinvandring (det här var samtidigt som t ex Skånepartiet och Sjöbopartiet mobiliserade mot flyktingmottagning i Skåne), dels genom att Hagen började prata om muslimska invandrare skulle komma att ”islamisera” Norge. FrP krävde även en nationell folkomröstning om invandringen och blev 1989 tredje största parti i Stortingsvalet.

Under 1990-talet präglades FrP av inre motsättningar mellan å ena sidan en libertariansk falang, för vilken nuvarande partiledaren Siv Jensen så småningom kom att bli en av de ledande företrädarna, och å andra sidan en mer nationalistisk och invandringsfientlig falang. Båda falangerna hade vissa framgångar vad gällde att sätta sin prägel på partiets politik, men de mest radikala invandringskritikerna uteslöts/hoppade av som följd av Hagens ambition att göra FrP till en möjlig samarbetspartner för de borgerliga partierna.

Under andra halvan av 1990-talet etablerade FrP sig på en nivå med omkring 15 procent av väljarna för att under stora delar av 2000-talet ha legat över 20 procent (t ex i båda de senaste stortingsvalen 2005 och 2009). Dagens val ser faktiskt ut att bli det första sedan 2001 där partiet inte går framåt.


Det är lätt att konstatera att FrP:s opinionsmässiga framgångar sammanfaller tidsmässigt med att partiet fokuserat mer på invandringsfrågan. Samtidigt har FrP aldrig varit ett enfrågeparti. Det som började som ett klassiskt populistparti har stegvis utvecklats från renodlade libertarianer via invandringsfientlig högerpopulism till att idag själva beskriva sig som ett högerliberalt  parti.


I ett europeiskt perspektiv är FrP unikt. Det finns inget annat exempel på ett parti som gjort en liknande resa. Dansk Folkeparti har delvis samma bakgrund, men har aldrig närmat sig nyliberalismen. Pålitliga www.parties-and-elections-de använder termen conservative liberalism, en ganska ovanlig beteckning som i övrigt även används för bland andra danska Venstre.


Expos Alex Bengtsson skriver idag att FrP kan beskrivas som ”det mest lyckade exemplet på ett parti som kombinerat ett lika folkligt som nyliberalt motstånd mot den skattefinansierade välfärdsstaten med vurmande för en mer eller mindre obefintlig flyktinginvandring”. En följdfråga är vilka de mindre lyckosamma exemplen skulle vara? Svenska Ny Demokrati möjligen, men ND rasade samman innan de hann bygga upp en partiorganisation eller formulera någon ideologisk plattform.


I samma text påstår Bengtsson också att det är ”en generalisering” att räkna in FrP i samma partifamilj som fascistiska partier som Jobbik eller Gyllene gryning. Snarare är det helt felaktigt. FrP har inga gemensamma nämnare med dessa partier. Det är därför också högst tveksamt när man i svensk nyhetsrapportering ramar in FrP som en del i framgången för europeisk högerextremism. (jfr gärna med en två år äldre, betydligt bättre, analys, också den signerad Alex Bengtsson)

Vilken betydelse har sådana här jämförelser? Det spelar roll inte minst när man ska dra slutsatser om hur andra länders partier påverkas av att FrP eventuellt blir regeringsparti. Så här resonerar statsvetaren Ulf Bjereld på sin blogg:


”Genom att och Erna Solberg nu öppnar för regeringssamarbete med Fremskrittspartiet bidrar partiet till att legitimera främlingsfientlighet i nordisk politik. Høyre och Erna Solberg bidrar också till att sänka tröskeln till att släppa in även Dansk Folkeparti och i förlängningen även Sverigedemokraterna i den politiska värmen. Det är en olycklig och obehaglig utveckling.


Analysen delas av Expo, Alex Bengtsson igen:


”Och även om Sverigedemokraterna är ett annat parti, med en annan historia och till stora delar annan politik, kommer FrP:s valseger inbringa förhoppningar och självförtroende. Speciellt i en debatt när FrP och SD beskrivs som systerpartier”.


Problemet med dessa resonemang är att det är just Bjereld och Expo som själva förstärker bilden av FrP och SD som ”systerpartier”. Från FrP:s sida är man knappast lockade av att betrakta SD som ett systerparti, så sent som för två år sen skrev Siv Jensen till exempel på Newmill under rubriken "Mitt parti har inget gemensamt med Sverigedemokraterna". På motsvarande sätt har SD konsekvent markerat distans till FrP, i kontrast till hur man exempelvis närmat sig Dansk Folkeparti och även Sannfinländarna. Helt enkelt för att man ser skillnaderna mellan partierna – bortom invandringspolitiken  - som alltför stora.


Det är däremot sant att norsk debatt är annorlunda än svensk. På gott och ont. Toleransen för rasism är lägre i Sverige, vilket är bra. Faktum är att FrP-företrädare i Norge kan uttrycka sig på ett sätt som inte ens SD-företrädare kan komma undan med i Sverige. Där har länder som Norge mycket att lära av Sverige.

Men samtidigt finns i den svenska diskursen en tendens att gapiga och moraliserande bidrag premieras på bekostnad av nyanserade debatter och kunniga analyser. Där är det snarare Sverige som bör lära av andra länder. 


Såväl Expressen som Aftonbladet har i år publicerat mycket märkliga texter där Norge beskrivs som ”anmärkningsvärt nationalistiskt” med en ”ultranationalistisk folkrörelse” som befinner sig i ett ”kulturellt bakvatten”. Breivik har återkommande beskrivits som ett mer eller mindre väntat resultat av denna ”extrema nationalism” som gör norrmännen mer ”"mottagliga för fascism”. (Ivar Arpi summerade en del av debatten förtjänstfullt i Svenska Dagbladet, se även en intervju i Axess Magasin (nr 4, 2013) med Aftenpostens kultur- och debattchef Knut Olav Åmås)

Finns det då ingen anledning till oro? Jo, i högsta grad. FrP förespråkar en förkastlig invandringspolitik. Susanna Birgersson har i Dagens Nyheter summerat några av de förslag som FrP tycks vilja genomföra, det är ingen rolig läsning. Här bör inte minst svensk borgerlighet vara konsekvent i sin kritik i händelse av att en ny norsk regering börjar göra verklighet av FrP:s program.

Men: det finns en tendens att överdriva FrP:s betydelse. Återigen: risken med att betrakta omvärlden ur ett svenskt perspektiv är att analysen präglas mer av förhoppningar om hur det borde vara i andra länder, snarare än hur det verkligen är. Under åtta år med rödgrönt styre har Norge fört en invandringspolitik som är avsevärt mer restriktiv än den svenska. Likaså är kraven på assimilation högre i norsk integrationspolitik och debattklimatet väsentligt annorlunda. FrP är heller inte ensamma om att gå till val på en mer restriktiv invandringspolitik, så här formulerar Höyre sin politik:


”Høyre vil ha strengere, men rettferdig asylpolitikk. Det betyr at vi skal hjelpe mennesker i nød, men raskt sende ut dem som ikke har rett til opphold. I dag er det et problem at vi får for mange grunnløse asylsøknader. Ikke minst gjelder det mange som er ofre for kyniske menneskesmuglere. Høyre vil etablere en egen returpolitikk som fører til raskere utsendelse av grunnløse asylsøkere og personer som oppholder seg ulovlig i Norge. Høyre vil at det skal slås hardt ned på misbruk av asylinstituttet for å begå kriminalitet.”
 FrP avviker, även vad gäller invandringspolitiken, därför mindre i den norska kontexten än vad exempelvis Sverigedemokraterna gör i Sverige. Faktum är att partiet sedan länge redan samarbetar med andra partier, inte bara de borgerliga, på lokal och regional nivå. Höyre har sedan 2010 öppet drivit uppfattningen att FrP nu är så stora att de borde ingå i förhandlingar om en eventuell borgerlig regering. Det är alltså inget nytt eller oväntat som är på gång, tvärtom.

Genom att ensidigt fokusera på Fremskrittspartiet - eller på Dansk Folkeparti eller Sannfinländarna - förstärks myten att främlingsfientliga partier har ”kidnappat” den invandringspolitiska agendan, och framgångsrikt tvingat andra partier att genomföra deras politik. Det är en (liten) del av sanningen, men långt ifrån den hela. Samtidigt underskattas konsekvent betydelsen av att invandringsopinionen över hela Europa är starkt negativ liksom att samtliga etablerade partier i Västeuropa, såväl till vänster som till höger, alltjämt letar efter en framgångsrik integrationspolitik.

Låt mig därför föreslå en varannan vatten-strategi för svenska opinionsbildare: för varje indignerad artikel om "dansk utveckling i Norge", skriv även en text om hur integrationen ska förbättras och invandringsopinionen påverkas i positiv riktning.

9 kommentarer:

  1. Men altså FrP handler også om så mye annet enn innvandring. I Sverige ser dere dere jo helt blinde på denne innvandringen.
    FrP representerer en liberalisme som man i Sverige og de fleste andre Europiske land tar for gitt; søndagsåpne butikker, vannscootere, importert ost, Red Bull - listen over forbud og hinder er uendelig lang i Norge.

    Men kanskje er det først og fremst i samferdselspolitkken (nevnes aldri i svensk media) FrP plukker flest stemmer.
    Her har man i evigheter bygget bridges to nowhere mens i sentrale strøk så er man stuck på fulle tog (om de i det hele tatt går) eller betaler 60 kroner i bomringen (tullar) hver morgen for å stå i endeløs kø for å komme seg på jobb i Oslo. I motsetning til i Sverige hvor fagfolk bestemmer hvor vei og jarnbane skal bygges er det politikerne selv som bestemmer dette i Norge. Det ender alt for ofte med at de 'hilser hjem' med bro til en øde øy.

    Og kanskje tilogmed kan du ta med en flaske vin hjem fra ICA en dag også!?

    I Sverige er dere jo så opphengt i denne innvandringen men politikk handler om mere enn den.



    Godt valg!

    Frode B

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samfärdselpolitikken är märklig i Norge. Till exempel är gatorna i stora delar av Oslo nästan livsfarliga att ta sig fram på. Ojämna och med stora hål. Pengar finns ju. Samtidigt är satsningen på vackra turistvägar föredömlig.

      Radera
  2. axel segerström9 september 2013 18:22

    Snälla Skriftställaren, ... Det är ju av denna anledning jag röstat & röstar på Nd & SD ... !!! <3

    SvaraRadera
  3. Spännande tider väntar. Jensen har sagt rakt ut att hon och Frp vill "stoppa invandringen" till Norge för en tid (drygt 10 min. in här: http://tv.nrk.no/serie/valg-2013-tv/nnfa80002213/26-08-2013). Ett parti som är betydligt radikalare än SD i invandringsfrågan kan snart alltså ingå i en regering i vårt grannland. Inte undra på att det svenska etablissemanget rasar. Det lär ju också vara en av de viktigaste frågorna för Frp att få inflytande över i en regering. Det kan bli mycket för "svensk borgerlighet" (vad som finns kvar av den framöver) att kritisera nu när den "nordiska våren" slår till med full kraft... ;)

    SvaraRadera
  4. Du länkar till en krönika av Susanna Birgersson och den behöver man inte läsa många rader av förrän gör en typisk svensk medievurpa:

    "FrP ställer invandring mot välfärd och bortser i god högerpopulistisk tradition från de skatteintäkter som genereras av invandrare som får arbete. Och solidaritet med människor som flyr krig och förföljelse får, gud förbjude, inte kosta pengar."

    Där försvinner all trovärdighet. I Norge kan man inte skriva en sådan sak för där redovisar myndigheterna och media även negativa sidor av invandringen. Susanna Birgersson kan skriva en sån sak för hon lever i den blinda förvissningen att svenskar fortfarande bara har svenska papperstidningar och statsmedia att tillgå.

    SvaraRadera
  5. Nu när valet är över kan vi konstatera att partiet som öppnade upp för Frp att ingå i en borgerlig regering belönats på ett otroligt kraftfullt sätt av väljarna och att Frp tappar till dem rejält. Något för Moderaterna att fundera på när de ska plocka upp spillrorna efter Fredde och alliansen 2014. Höyres sväng mot mitten när det gäller välfärdsstaten verkar också ha uppskattats och de lär även ha tagit en del väljare från Ap. Heja Norge och Danmark och fy fan för det polariserade och extrema Sverige.

    SvaraRadera
  6. Får upplysa statsvetaren om att ny demokrati använde partiförkortningen nyd, medan nd är nationaldemokraterna. Jag vet eftersom jag röstade på nyd i två val.

    SvaraRadera
  7. hur relevant är det för dagen om huruvida något parti var ett så kallat enfrågeparti eller inte, eller ursprunget ur BSS eller något annat underlig rörelse, vad som spelar roll är väl vad man har kommit fram till för dagen och vad man verkligen vill....media och andra med lite grumliga intentioner använder bara sig av det för att smutskasta Sd

    SvaraRadera
  8. INGEN, varken Heinö eller någon annan kan visa att SD har fel. Vifta med rasistkortet är allt Heinö själv orkar med. Sen tar förmågan slut. Heinö kan inte ens visa att SD är rasister. Såvida han inte menar att det är rasism att vara invandrings- och islamkritisk. Kan du inte bättre Heinö, eller har du bestämt dig för att ge SD en promenadseger 2014? Jag ser gärna en fantastiskt val för SD, men skulle faktiskt även uppskatta lite spänning! Men det vill Heinö inte bjuda på.

    SvaraRadera