"Hälften av alla stjäl".

Dagens Nyheters avslöjande om polisen registrering av romer har med rätta fördömts från alla politiska läger. Samtidigt väcker avslöjandet många och svåra frågor som också kräver fördjupad analys: om antiziganismens utbredning i Sverige, om historiska och nutida relationer mellan svenskar och romer, om den svenska statens minoritets- och diskrimineringspolitik och, inte minst om diskrepansen mellan självbild och verklighet i det mångkulturella Sverige.

Helt oblygt vill jag därför rekommendera min bok Gillar vi olika? Hur den svenska likhetsnormen hindrar integrationen som gavs ut av Timbro 2012. I boken visar jag hur det i Sverige har vuxit fram en självbild av svenskar som ett tolerant folk i ett mångkulturellt land. Jag argumenterar för att självbilden är såväl falsk som skadlig. Här följer ett kortare utdrag ur bokens inledning, som tar avstamp i Jan Guillous program 1986 om brottsligheten bland romer.

När Ian Wachtmeister kom in i tv-studion reste sig Bengt Westerberg ur soffan och gick därifrån. Denna symboliska demonstration från valnatten 1991, då det invandringskritiska Ny Demokrati precis kommit in i riksdagen, lyser som den klaraste stjärnan när vi skriver historien om den svenska invandrings- och integrationsdebatten. Toleranta svenskar markerade direkt sitt avstånd och det lilla Ny Demokrati försvann lika snabbt som det dykt upp. I vårt kollektiva minne utgör den främlingsrädsla som fanns i början av 1990-talet ett kort undantag från en lång och stolt svensk historia av tolerans och öppenhet.

Det är – tyvärr – en mycket selektiv minnesbild. De flesta har till exempel glömt att Jan Guillou några år tidigare fällts för brott mot Sveriges demokrati.

Nej, det handlar inte om 1970-talets IB-affär. Och den här gången slapp han sitta i fängelse. Den typen av straff fanns nämligen inte tillgängliga för Radionämnden.

Vad fick en statlig myndighet som Radionämnden, granskningsmyndigheten för radio och tv, att ta fram sitt allra strängaste straff mot en av Sveriges redan då mest kända journalister? I oktober 1986 hade tv-programmet Rekordmagasinet, som var den tidens ledande samhällsmagasin och hade Guillou som programledare, sänt ett program om zigenare i Sverige (det här var flera år innan det blev vanligt att använda termen romer i stället). I programmet påstods bland annat att brottsligheten bland zigenare (som man alltså sade då) var ett problem. Hälften av alla stjäl, hävdades det. Guillou själv beskrev syftet:

"Vi gör inget snyftreportage om hur synd det är om zigenarna och om våra fördomar mot dem. Istället vänder vi på steken och visar att det faktiskt är så att zigenare stjäl mer än andra, inte vill arbeta eller bo i lägenhet."

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Expressens chefredaktör Bo Strömstedt, den tidens kanske tyngsta röst i samhällsdebatten, skrev att programmet hade ”fascistiska accenter och fascistisk verkan”. Sociologiprofessorn Joachim Israel frågade om det ”inletts en ny epok i svenska massmedier som innebär att rasism och andra fascistiska tendenser kan kolporteras under en mask av saklighet?”. Aftonbladets krönikör Åsa Moberg skrev att ”lite dum i huvudet har nog Guillou hunnit bli. […] Rasism och hets mot folkgrupp känns tydligen numera naturligt för honom”.

Radionämnden fällde alltså programmet för ”brott mot Sveriges demokrati” med motiveringen att påpekandet om zigenarnas brottslighet skulle kunna framkalla rasistiska stämningar i landet. 

Brottsförebyggande rådet gavs i uppdrag att utreda frågan för att visa att det inte fanns sakliga skäl att lyfta fram zigenarnas brottslighet. Uppdraget misslyckades och utredningen, för att använda Guillous formulering, ”hemligstämplades”.

Rekordmagasinets program om zigenarna var ett av de första som visade hur stor sprängkraften var i frågor som rör invandrare och mångkultur. Efterföljare har inte saknats. I september 1993 – mitt under Lasermannens och de brinnande flyktingsförläggningarnas dagar – toppade den då största kvällstidningen Expressen med löpsedeln: ”KÖR UT DEM! Så tycker svenska folket om flyktingar och invandrare”. Under tiden frågade sig riksdagspartiet Ny Demokratis partiledare Vivianne Franzén hur länge det skulle dröja innan våra svenska barn vände sig mot Mecka och invandrarminister Birgit Friggebo spekulerade kring vad det var i Kosovoalbanernas kultur som gjorde dem särskilt benägna att stjäla cyklar. Sommaren 2002, innan Sverigedemokraterna hade fått sitt genombrott, kunde tv-journalisten Janne Josefsson utan större ansträngning med sin dolda kamera fånga flera tunga politiker, framförallt (men inte bara) moderater, som uttryckte starkt rasistiska och invandrarfientliga åsikter.

Dessa exempel tenderar dock att glömmas bort när vi skriver den svenska invandringsdebattens historia. Istället är de händelser vi har valt att minnas snarare de som bekräftar svenskar som ett tolerant folk som gillar olikheter: Bengt Westerbergs demonstrativa utmarsch ur tv-soffan. Birgit Friggebos uppmaning till allsång i Rinkeby Folkets hus året efter. Visst har vi svenskar ibland varit oskuldsfullt naiva som Friggebo och fyrkantigt principfasta som Westerberg, men vi har åtminstone menat väl och värnat invandrarens bästa.