Osakliga överdrifter om högerpopulisters framgångar

I en op-ed i Svenska Dagbladet igår varnade Philippe Legrain för stundande framgångar för Europas högerpopulister. Enligt Legrain kan "extremhögern till och med visa sig bli den största enskilda partigruppen i nästan EU-parlament" och "parlamentet rentav komma att få en majoritet som är emot EU".

Jag är beredd att äta upp mitt röstkort om Legrain får rätt.

Få budskap är enklare att sälja in i svenska medier än att extremister/nationalister/populister skördar stora framgångar. En framgång i ett lokalval i Storbritannien. Höga siffror i en opinionsmätning i Danmark. Ministerposter i Norge. Det ständiga exemplet Jobbik som i Legrains text får illustrera påståendet att "det går också bra för extremister i många länder i Öst- och Centraleuropa, inte minst i Ungern".

Så här låter det ofta. Det finns ju alltid en opinionsmätning eller ett regionalval i något europeiskt land där ett extremparti går framåt. Och då blir det nyheter. Att Sannfinländarna just nu är näst största parti i Finland och att Nationella fronten är största parti i Frankrike uppmärksammas i svenska medier. Men hur många svenska medier har rapporterat att Jobbik har tappat i mätningarna i Ungern? Hur många medier skriver om frånvaron av framgångar för extremistpartier i Tyskland och Spanien? Hur många medier skriver om att tvärtemot vad Legrain slarvigt påstår inte alls går bra för extremister i Öst- och Centraleuropa, med undantag för Ungern?

I ett trettioårsperspektiv har nationalistiska och invandringsfientliga partier, med varierande grad av populism och varierande positioner på vänster-högerskalan, haft stora framgångar. 1980 var stödet nära noll. Sedan skedde en viss tillväxt i västra Europa under 1980-talet, och en påtaglig tillväxt i östra Europa under 1990-talet. Dagens nivåer nåddes redan vid början av 2000-talet. Det senaste decenniet har snarare präglats av konsolidering och stabilisering.

Låt oss titta på det som räknas. Valresultat. Hittills i höst har det varit parlamentsval i fem europeiska länder. I Norge backade Fremskrittspartiet med nära 6 procent. I Österrike gick FPÖ fram med tre procent, samtidigt som BZÖ (det parti Jörg Haider bildade när han hoppade av FPÖ) tappat sju procent och fick lämna förbundsdagen. I Tyskland står högerextrema NPD och stampar kring blygsamma 1,5 procent. I Luxemburg gick det mest invandringsrestriktiva partiet ADR bakåt med 1,5 procent. I Tjeckien har extremhögern inte synts till sedan 1990-talet.

Nu tror visserligen även jag att de partier som Legrain räknar till extremhögern har goda chanser att stärka sin ställning i Europaparlamentsvalet 2014. Sverigedemokraterna kommer exempelvis sannolikt att gå framåt och få (ett eller två) mandat. Men påståenden om att denna grupp skulle kunna bli starkast saknar verklighetsgrund och är direkt vilseledande.

För det första är gapet till de stora partigrupperna alldeles för stort. I nuvarande parlament har den största gruppen (EPP, kristdemokrater och konservativa) 265 mandat och den näst största gruppen (S&D, Socialister och socialdemokrater) 184 mandat. Som en jämförelse har EFD (där bland andra United Kingdom Independence Party, Sannfinländarna och Dansk Folkeparti ingår) 32 mandat, vilket gör den till den minsta av de sju partigrupperna i Europaparlamentet. Därtill finns 27 mandat fördelade på de mer radikala partier som misslyckades att hålla samman i en partigrupp (här finns FN, Jobbik, Geert Wilders PVV m fl). Även om alla dessa partier skulle ingå i en grupp och tredubbla sitt väljarstöd skulle man ändå inte kunna bli mer än tredje störst.

För det andra är det helt orealistiskt att dessa partier skulle kunna bilda en grupp. Partier som Sannfinländarna och Dansk Folkeparti kommer knappast att ingå i en gemensam grupp med FN. FN har samtidigt sagt sig inte längre vara beredd att dela grupp med Jobbik och ingen annan kan tänka sig att samarbeta med Gyllene gryning.

För det tredje är det inte rimligt att ens kategorisera dessa partier som en grupp. När Legrain skriver att partierna är "djupt icke-liberala" med hänvisning till att de förespråkar statlig styrning av ekonomin är det uppenbart något som inte stämmer in på Fremskrittspartiet. Och när Sydsvenskan samma dag publicerar ett stort reportage med ungefär samma exempel som Legrain (åtta länder får illustrera framgången) stoppar man även in partier som tyska AfD och österrikiska Team Stronach; dvs partier som är kritiska mot eurosamarbetet men varken är nationalistiska eller invandringsfientliga och framförallt inte extrema.  

Finns det då ingen anledning till oro? Jo, det gör det definitivt. Det finns ett utbrett missnöje bland europeiska väljare med såväl EU som med invandringen. Detta missnöje finns i alla länder. Ibland lyckas populistiska och nationalistiska partier vinna framgång på att utnyttja detta missnöje. 

Men oro är inget giltigt argument för att överdriva hotbilden från populisterna. Etablerade partier i hela Europa bör möta väljarna och försvara såväl EU-samarbetet som (i de fall de faktiskt står för en sådan) en liberal migrationspolitik med goda argument, inte med hotet från populisterna. Kan man övertyga väljarna om att EU är bra, att fri rörlighet är bra, att globalisering är bra och att minoritetsrättigheter är bra finns det inte längre kvar någon grund för populisterna. Detta är förstås en jätteutmaning, inte minst som missnöjet är betydligt mer utbrett än att gälla den minoritet europeiska väljare som röstar på populistiska partier.