28 oktober 2013

Osakliga överdrifter om högerpopulisters framgångar

I en op-ed i Svenska Dagbladet igår varnade Philippe Legrain för stundande framgångar för Europas högerpopulister. Enligt Legrain kan "extremhögern till och med visa sig bli den största enskilda partigruppen i nästan EU-parlament" och "parlamentet rentav komma att få en majoritet som är emot EU".

Jag är beredd att äta upp mitt röstkort om Legrain får rätt.

Få budskap är enklare att sälja in i svenska medier än att extremister/nationalister/populister skördar stora framgångar. En framgång i ett lokalval i Storbritannien. Höga siffror i en opinionsmätning i Danmark. Ministerposter i Norge. Det ständiga exemplet Jobbik som i Legrains text får illustrera påståendet att "det går också bra för extremister i många länder i Öst- och Centraleuropa, inte minst i Ungern".

Så här låter det ofta. Det finns ju alltid en opinionsmätning eller ett regionalval i något europeiskt land där ett extremparti går framåt. Och då blir det nyheter. Att Sannfinländarna just nu är näst största parti i Finland och att Nationella fronten är största parti i Frankrike uppmärksammas i svenska medier. Men hur många svenska medier har rapporterat att Jobbik har tappat i mätningarna i Ungern? Hur många medier skriver om frånvaron av framgångar för extremistpartier i Tyskland och Spanien? Hur många medier skriver om att tvärtemot vad Legrain slarvigt påstår inte alls går bra för extremister i Öst- och Centraleuropa, med undantag för Ungern?

I ett trettioårsperspektiv har nationalistiska och invandringsfientliga partier, med varierande grad av populism och varierande positioner på vänster-högerskalan, haft stora framgångar. 1980 var stödet nära noll. Sedan skedde en viss tillväxt i västra Europa under 1980-talet, och en påtaglig tillväxt i östra Europa under 1990-talet. Dagens nivåer nåddes redan vid början av 2000-talet. Det senaste decenniet har snarare präglats av konsolidering och stabilisering.

Låt oss titta på det som räknas. Valresultat. Hittills i höst har det varit parlamentsval i fem europeiska länder. I Norge backade Fremskrittspartiet med nära 6 procent. I Österrike gick FPÖ fram med tre procent, samtidigt som BZÖ (det parti Jörg Haider bildade när han hoppade av FPÖ) tappat sju procent och fick lämna förbundsdagen. I Tyskland står högerextrema NPD och stampar kring blygsamma 1,5 procent. I Luxemburg gick det mest invandringsrestriktiva partiet ADR bakåt med 1,5 procent. I Tjeckien har extremhögern inte synts till sedan 1990-talet.

Nu tror visserligen även jag att de partier som Legrain räknar till extremhögern har goda chanser att stärka sin ställning i Europaparlamentsvalet 2014. Sverigedemokraterna kommer exempelvis sannolikt att gå framåt och få (ett eller två) mandat. Men påståenden om att denna grupp skulle kunna bli starkast saknar verklighetsgrund och är direkt vilseledande.

För det första är gapet till de stora partigrupperna alldeles för stort. I nuvarande parlament har den största gruppen (EPP, kristdemokrater och konservativa) 265 mandat och den näst största gruppen (S&D, Socialister och socialdemokrater) 184 mandat. Som en jämförelse har EFD (där bland andra United Kingdom Independence Party, Sannfinländarna och Dansk Folkeparti ingår) 32 mandat, vilket gör den till den minsta av de sju partigrupperna i Europaparlamentet. Därtill finns 27 mandat fördelade på de mer radikala partier som misslyckades att hålla samman i en partigrupp (här finns FN, Jobbik, Geert Wilders PVV m fl). Även om alla dessa partier skulle ingå i en grupp och tredubbla sitt väljarstöd skulle man ändå inte kunna bli mer än tredje störst.

För det andra är det helt orealistiskt att dessa partier skulle kunna bilda en grupp. Partier som Sannfinländarna och Dansk Folkeparti kommer knappast att ingå i en gemensam grupp med FN. FN har samtidigt sagt sig inte längre vara beredd att dela grupp med Jobbik och ingen annan kan tänka sig att samarbeta med Gyllene gryning.

För det tredje är det inte rimligt att ens kategorisera dessa partier som en grupp. När Legrain skriver att partierna är "djupt icke-liberala" med hänvisning till att de förespråkar statlig styrning av ekonomin är det uppenbart något som inte stämmer in på Fremskrittspartiet. Och när Sydsvenskan samma dag publicerar ett stort reportage med ungefär samma exempel som Legrain (åtta länder får illustrera framgången) stoppar man även in partier som tyska AfD och österrikiska Team Stronach; dvs partier som är kritiska mot eurosamarbetet men varken är nationalistiska eller invandringsfientliga och framförallt inte extrema.  

Finns det då ingen anledning till oro? Jo, det gör det definitivt. Det finns ett utbrett missnöje bland europeiska väljare med såväl EU som med invandringen. Detta missnöje finns i alla länder. Ibland lyckas populistiska och nationalistiska partier vinna framgång på att utnyttja detta missnöje. 


Men oro är inget giltigt argument för att överdriva hotbilden från populisterna. Etablerade partier i hela Europa bör möta väljarna och försvara såväl EU-samarbetet som (i de fall de faktiskt står för en sådan) en liberal migrationspolitik med goda argument, inte med hotet från populisterna. Kan man övertyga väljarna om att EU är bra, att fri rörlighet är bra, att globalisering är bra och att minoritetsrättigheter är bra finns det inte längre kvar någon grund för populisterna. Detta är förstås en jätteutmaning, inte minst som missnöjet är betydligt mer utbrett än att gälla den minoritet europeiska väljare som röstar på populistiska partier.

9 kommentarer:

  1. Du skriver: "Kan man övertyga väljarna om att EU är bra, att fri rörlighet är bra, att globalisering är bra och att minoritetsrättigheter är bra finns det inte längre kvar någon grund för populisterna."
    Det är ju just det som är kruxet. Såna som jag, som är oroade av utvecklingen, väntar på dessa goda argument. När kommer de?
    De enda argument som har nån tyngd är de moraliska. Att vi har en skyldighet att hjälpa andra.
    När det gäller att det skulle vara bra för den ekonomiska, sociala och politiska utvecklingen finns det inga hållbara argument.
    Europa för en politik som helt saknar konsekvensanalys - i alla fall officiellt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis :) Jag har väntat och väntat på resultatet av alla vackra ord men ser bara ineffektivitet. Motsvarande gäller för övrigt majoriteten av våra egna partier också. Jag väntar på att något annat parti än SD ska ta upp det uppenbara att välfärdssamhälle och stor lågutbildad invandring, i synnerhet i arbetslöshetstider, är ett direkt motsatsförhållande. Istället låtsas man att det finns en lösning efter 'nästa val'.

      Det finns ju en och en annan EU-topp som också högljutt pratar om mer utomEUinvandring som ett absolut måste pga den berömda ålderspyramiden och kommande arbetskraftsbrist. Jag skulle vilja se en opinionsundersökning på hur många som tror på det påståendet.

      Radera
  2. En välbekant populist är Assar Lindbeck. Han anser att dagens
    invandring till Sverige är oproportionerlig i relation till svensk
    bostads- och arbetsmarknad. Det är ju höjden av populism att
    oroa sig över en politik som kostar folkhushållet kanske 100 mdr
    varje år. Dessa kostnader gör etablerade svenska medier och
    de flesta politiker allt för att dölja. Men man kan inte lura alla
    hela tiden. Är det populism att kräva öppen redovisning av kost-
    nader och konsekvenser av invandringen?

    SvaraRadera
  3. En stor anledning till att de "högerpopulistiska" partierna inte fotsätter att växa är att deras väljare kommer huvudsakligen från en minoritet av befolkningen nämligen ensamstående män och hemmasöner i arbetarklassen och en del äldre kvinnor.

    SvaraRadera
  4. "Etablerade partier i hela Europa bör möta väljarna och försvara såväl EU-samarbetet som (i de fall de faktiskt står för en sådan) en liberal migrationspolitik med goda argument, inte med hotet från populisterna. Kan man övertyga väljarna om att EU är bra, att fri rörlighet är bra, att globalisering är bra och att minoritetsrättigheter är bra finns det inte längre kvar någon grund för populisterna. Detta är förstås en jätteutmaning, inte minst som missnöjet är betydligt mer utbrett än att gälla den minoritet europeiska väljare som röstar på populistiska partier."

    De etablerade partierna ute i Europa har ju tack och lov insett att det inte finns några hållbara argument för t ex "liberal migrationspolitik". Det är ökande restriktivitet som gäller på det området (undantaget är ännu så länge Sverige). Det är väl också huvudförklaringen till att "högerpopulisterna" totalt sett inte gått särskilt mycket framåt den senaste tiden. De etablerade partierna ute i Europa har börjat åtgärda det demokratiska underskottet i de här ödesfrågorna. Därmed begränsas också "högerpopulisternas" tillväxtpotential. Dårarna i Sverige är dock övertygade om motsatsen; dvs om t ex invandringspolitiken bara görs ännu extremare så ska partier som SD minska...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lars har en högst relevant poäng.

      Och en annan sak: vänsterpopulister och vänsterextremister kan öka i länder Europa utan att svensk media höjer rösten.

      Radera
  5. Heinö som är anknuten till Timbro vet säkert att för att övertyga måste man leverera. Den som inte levererar blir utslagen av andra aktörer som har en produkt som bättre tillgodoser kundernas önskemål
    Gäller även inom politiken.

    SvaraRadera
  6. "Kan man övertyga väljarna om att EU är bra, att fri rörlighet är bra, att globalisering är bra och att minoritetsrättigheter är bra finns det inte längre kvar någon grund för populisterna"

    Den politiska eliten har redan visat att EU, och dess förlängning EMU, inte är något bra. Genom att inte följa konvergenskrav utan istället förvandla EU till en politisk lekstuga för eliten så har man underkänt hela projektet som vi känner det.

    En statsvetare bör rimligen förstå att vi har sedan länge passerat fasen där politikerna, i frågor om EU och i viss mån invandring och fri rörlighet, kan "övertyga" folk. Den dagen politikerna själva bosätter sig i mångkulturella bostadsområden så finns det möjligen någon trovärdighet i talet om den positiva invandringen.

    “You are what you do, not what you say you'll do.”

    SvaraRadera
  7. Men herregud. Högerextremism /fascism/nazism är ju inte i första hand en parlamentarisk rörelse. De påverkar ju hela det politiska spektrat i en mängd frågor. Pogromerna pågår ju. Brutaliseringen pågår ju. Normaliseringen pågår ju.

    P S Anledningen till att de inte finns någon stark nazirörelse i spanien är att Partido Popular har inkorporerat Francofalangisterna D S

    SvaraRadera