Ett smörgåsbord för den lättkränkte. Om värdekonflikter i skolan

Det pågår en debatt om vilka frågor som skolelever bör få debattera. DN berättade i helgen om en förälder som reagerat på att högstadieelever i en debattävling tvingats förespråka legalisering av cannabis eller att argumentera emot homosexuellas rätt till adoption. Bland andra anti-mobbingsorganisationen Friends har reagerat negativt.

Elever behöver tränas i att själva argumentera och i att granska och bemöta argument. En debattävling kan säkerligen vara ett bra verktyg för att uppnå det målet. Även de som kritiserar det här aktuella exemplet tycks lyckligtvis vara med så långt, förutsatt att det är rätt ämnen som debatteras. Det förefaller dock oklart vilka ämnen som både lämpar sig för en debattävling och samtidigt är garanterat kränkningsfria, men det finns säkert bättre eller sämre exempel.

Men vad som gör mig en smula fundersam är en annan dimension i debatten än huruvida just detta exempel var bra eller dålig pedagogik. Oavsett om det anordnas en debatt eller ej tycks många nämligen mena att skolans uppgift är att förmedla vad som är rätt. Det var också den bild av den aktuella debatten som förmedlades av de berörda eleverna i ett inslag i Studio ett: "det viktiga är att det tydligt framgår vad som är rätt är fel".

Riktigt så skulle inte jag lägga upp min debattävling, om jag var lärare.

Här kommer vi istället in på en principiellt mycket viktig gränsdragningsfråga.

Vilka frågor bör förmedlas allsidigt och vilka frågor bör stängas för debatt, oavsett om det sker genom katederundervisning eller genom debattävlingar?

Ytterligheterna kan vi nog komma överens om: det är förmodligen få som förespråkar att lärare bör förmedla att en viss moms-nivå är exemplarisk och att argument för höjd moms inte bör tolereras. På motsvarande sätt är det sannolikt få som tycker att skolan bör vara neutral inför frågan om Förintelsen har ägt rum, även om det finns exempel på lärare som vittnat om stora svårigheter med denna undervisning pga enskilda elevers reaktioner.

Så alldeles uppenbart finns det frågor där skolan bör vara neutral och frågor där den inte bör vara det.

Men väldigt många ämnen är inte alls uppenbara. Alla har vi haft lärare som inte tvekat att förmedla sina egna ståndpunkter; själv minns jag en engagerad samhällskunskapslärare som i princip ansåg att allt till vänster, och allt till höger, om Folkpartiet (min skolgång ägde rum på den tiden som Bengt Westerberg varfolkpartiledare i Sverige) var extremism.

Principer går det förmodligen att nå viss enighet om - att skolan ska förmedla kunskap som vilar på vetenskaplig grund är en bra princip, att skolan ska förmedla en demokratisk värdegrund och bejaka mänskliga rättigheter är en annan bra princip.

Men hur tillämpar man dessa i praktiken? För vissa är alla form av religion per definition ovetenskaplig. Andra har svårt att hitta den vetenskapliga grunden bakom de ofta återkommande genusperspektiven. Vad som är en mänsklig rättighet är definitivt ingen självklar fråga - när Friends definierar homosexuellas rätt att adoptera som en mänsklig rättighet har man åtminstone inte FN-deklarationen i ryggen (adoption är inte en mänsklig rättighet för någon, oavsett sexualitet).

Det verkligt intressanta är hur skolan hanterar de frågor som befinner sig i en kategori jag kallar "legitim moralisk oenighet". Hit hör grundläggande värdefrågor om vilka vi sannolikt aldrig kan nå konsensus. Hit hör till exempel frågor om abort och dödshjälp, och om rätten att döda och äta djur, men också många frågor som rör sexualitet och familjebildning. Det som utmärker dessa frågor är att åsiktsskillnaderna är mycket stora och att värderingarna är rotade i beständiga/trögföränderliga religiösa/kulturella värdesystem. Det som gör oenigheten legitim är att det finns försvarbara argument för båda ståndpunkter (dvs det är en kvalitativ skillnad på att förespråka exempelvis legalisering av dödshjälp (moralisk legitim ståndpunkt) jämfört med att förespråka slaveri eller folkmord (mer om just detta en annan gång)

Alla de tre exempel som användes i den aktuella skoldebatten hör hemma i den här kategorin. Om vi tar exemplet med homosexuella och adoptioner kan vi enkelt konstatera att homosexuella familjebildningar i olika utsträckning är förbjudna eller tabubelagda inom världsreligioner, om än med stora variationer inom olika samfund. Det är ett faktum att det i det mångkulturella Sverige ryms såväl barn till homosexuella som barn till ortodoxa kristna och muslimer som är medlemmar i församlingar som predikar att homosexuell samlevnad är synd. På samma sätt som det i samma klass kan gå barn till veganer och barn till slaktare; och på samma sätt som en del barn växer upp med normer som uppmuntrar sexuell avhållsamhet före äktenskapet medan andra växer upp med normer som uppmuntrar till en tidig sexualdebut.

Och så vidare. Det mångkulturella samhället är ett smörgåsbord för den lättkränkte. I varje kvarter lever någon vars livsstil går på tvärs med den egna.

Hur bör skolan hantera denna mångfald? Genom att vara neutral inför möjliga konflikter eller genom att ta ensidig ställning för majoritetsuppfattningen?

Varken eller. Skolans uppgift är att i alla dessa värdefrågor förmedla en saklig och allsidig bild av värdesystemen inom olika kulturer och religioner liksom av hur den svenska lagstiftningen ser ut och hur den har förändrats. Ogrundade fördomar ska ifrågasättas, de rationella argumenten ska redovisas.

När det gäller frågan om samkönade äktenskap och adoptioner bör skolan förmedla hur man i olika samhällen, inklusive det svenska, historiskt och i nutid har betraktat frågan. Skolan bör berätta om bakgrunden till och innebörden av de stora förändringar som skett i lagstiftningen i västvärlden de senaste femton åren samt presentera argumenten som motståndare och förepråkare använt och använder (de som tycker att frågan är passé tycks återigen ha missat att världen består av mer än Sverige).

Ungefär det är vad jag tycker att en niondeklassare bör ha med sig. Väl genomförd är en debattävling förmodligen ett alldeles utmärkt sätt att öka kunskapen och förståelsen. Jag är dessutom övertygad om att en sådan kunskapsförmedling ger en betydligt mer stabil grund för att bemöta fördomar och populism än om man lämnar skolan endast med vetskapen om vad som är rätt men utan kunskapen om bakgrunden till eller insikten i de olika argumenten.