The Debatt Must Go On

Anna Dahlberg, svensk borgerlighets med marginal tyngsta röst under 2013, avslutar året med en välargumenterad och i stora delar berättigad klagosång över det svenska debattklimatet. Åsiktsspannet är för smalt, skriver Dahlberg, samtalstonen för rå och debatten alltför inkvisitorisk vilket sammantaget håller på att göra oss kollektivt dummare.

Dahlberg tar själv upp tre ämnen – abort, invandring och religion – där de som uttrycker avvikande åsikter ofta stämplas ut som onda eller irrationella, men sällan bemöts med argument. Och visst är det lätt att titta exempel som stödjer detta. Både efter utnämningen av Elisabeth Svantesson och efter DN-annonsen för Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins bok om invandring visade Sverige upp det sämsta vi har att erbjuda i debattväg. Att Svantesson inte skulle vara kompetent som arbetsmarknadsminister pga sin församlingstillhörighet eller att Arnstbergs annons skulle vara rasistisk är befängda påståenden, svåra att föreställa sig i särskilt många andra länder.

Men jag har två invändningar mot Dahlbergs text. Hon blandar ihop åsiktshomogenitet med debattklimat och hon överdriver sjukdomsklimatet i den svenska debatten genom att fokusera alltför ensidigt på avarterna.

Ja, det finns ett antal sakfrågor där det verkligen är smalt i svensk debatt. Med detta avser jag att det i offentlig debatt saknas företrädare för ståndpunkter som är vanliga, eller till och med normerande, i med Sverige jämförbara länder. Abortfrågan är ett sådant exempel, narkotikapolitiken är ett annat. Detta är dock inte nödvändigtvis en följd av ett dysfunktionellt debattklimat – i ett litet och under lång tid homogent land med få skiljelinjer är det inte konstigt om det också uppstår åsiktshomogenitet i frågor som i andra länder kommit att bli splittrande – men det riskerar onekligen att ge svensk debatt ett provinsiellt intryck.

Sedan finns det frågor där det helt enkelt inte är sant att åsiktskorridoren, för att använda det begrepp Dahlberg lånar från statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson, skulle vara särskilt smal. I invandringsfrågan täcker de åtta riksdagspartierna – inte bara mellan utan också inom sig - en imponerande bredd av ståndpunkter, vilket också speglas på debattsidorna och i opinionsmätningarna. Det har inte alltid varit så, och man kan fortfarande önska mycket mer vad avser kvaliteten, men det är faktiskt ett numera ganska varierat utbud av invandringspolitiska åsikter som erbjuds. 

Men hur är det då med den ”alltmer inkvisitoriska debatten, där ett förfluget ord räcker för att misstänkliggöra en hel text, där markörer är viktigare än argument och avsändaren är viktigare än innehållet”? Har debattlandskapet, som Ekengren Oscarsson och Dahlberg hävdar, blivit omöjligt att navigera på grund av alla ömma tår? 

Ja, det är en alldeles utmärkt summering av ”debatten”. Som den förs på Twitter. 

Det finns ju andra forum. I mitt facebookflöde noterar jag varje dag givande och konstruktiva diskussioner i alla möjliga ämnen. (Ibland av samma människor som skränar på twitter, vilket inte är konstigare än att den som skriker domarjävel från fotbollsläktaren kan visa sig kapabel att föra intellektuella resonemang när matchen är slut.) Det finns förvisso mycket av önska av svenska politiker, men min bild är att de, efter förmåga, gör hyfsat anständiga insatser både på debattsidor och i talarstolar. Inte heller ledar- och debattsidorna är så illa ute som Dahlberg antyder. Både när det gäller abort, invandring och religion, för att ta dessa tre påstått omöjliga ämnen, har jag de senaste åren läst flera kloka, resonerande och problematiserande texter på ledarsidorna i såväl landsortspressen som Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Dahlberg har själv skrivit några av dem och fått, vad jag kunnat se, mycket god respons.

Så, visst finns mycket att beklaga. Det är synnerligen tråkigt om Dahlberg har rätt i att "kloka människor hukar av rädsla". Samtidigt kan jag inte låta bli att undra, rädsla för vadå? Skrämskott från tredje rangens twitterdebattörer? 

Få lär följa Dahlbergs uppmaning att lägga ner vuvuzelorna. Låt oss då istället föra debatten på en annan arena. Sätta upp rimliga debattregler. Avkräv sakliga argument från dem som likställer nationalism med nazism, invandringskritik med rasism eller problematisering av abort med fundamentalism. Bejaka den åsiktspluralism som är en naturlig följd av migration och mångkultur. Motverka konsensuskulturens inskränkta värderingschauvinism. Och likställ inte det svenska debattklimatet med Twitter och Aftonbladet. 

Som Viktor Barth-Kron påpekade, ”den svenska borgerlighetens tankearbete måste inte utgå från Daniel Swedins twitterkonto”.