SD - högerlutning men knappast något stödparti

Jag kommenterade idag Tankesmedjan Tidens första rapport under sitt nya namn: Stödpartiet: En analys av hur Sverigedemokraterna röstat i riksdagen. 

Rapporten granskar hur SD har agerat i voteringar i riksdagen under perioden 2012-13. Resultatet visar att SD på samtliga politikområden avsevärt oftare röstar med regeringspartierna än med oppositionen och endast i ett fåtal fall har utnyttjat sin vågmästarposition till att tillsammans med de rödgröna fälla regeringen. Av detta drar rapportförfattaren Nils Westling slutsatsen att SD är att betrakta som ett borgerligt stödparti.

Jag framförde vissa invändningar mot när, hur och vad Westling mäter. Eventuellt hade resultaten blivit annorlunda om även 2010-11 beaktats. Det är inte självklart att varje enskild votering ska väga lika tungt i en sådan här sammanställning. Det är från mitt perspektiv inte rimligt att klassificera ”rösta emot klassiska fackliga förslag” som ”högerpolitik”. Westling tar inte hänsyn till att regeringen ibland sannolikt avstår från att lägga förslag om de vet skulle bli nedröstade. Fler nyanseringar och problematiseringar kring detta hade gjort rapporten starkare. Däremot delar jag slutsatsen så till vida att jag är övertygad om att oavsett när, hur och vad man mäter kommer resultatet bli att SD i majoriteten av frågor och voteringar ligger närmare de borgerliga partierna än de rödgröna.

Jag anser dock inte att det finns belägg för att benämna SD som ett ”stödparti” åt regeringen. Sverigedemokraterna är inte och kommer aldrig bli ett borgerligt stödparti. En borgerlig allians kommer aldrig att luta sig mot SD på det sätt som Socialdemokraterna under decennier använde VPK som ett stödparti. Detta beror på framförallt två saker. 

För det första står SD till vänster om borgerligheten i en rad centrala frågor – skatter, arbetsmarknad, valfrihet. Även om SD som vågmästare tenderar att föredra borgerliga förslag framför rödgröna är det ett helt annat utgångsläge än det som VPK hade. VPK befann sig långt till vänster om Socialdemokratin och hade aldrig något annat alternativ än att stödja än S-regering. För Erlander och Palme var VPK pålitlig röstboskap. Det var kanske inte så smakfullt, men det var effektivt.

För det andra hämtar SD sin livskraft primärt från en annan dimension än vänster-högerskalan. SD lever på konflikt i frågor som rör invandring, identitetspolitik och allmänt politiker- och systemmissnöje. Detta är frågor som är omöjliga för en borgerlig regering att kompromissa med, det är frågor där de grundläggande allianserna i riksdagen bildas över blockgränserna och det är frågor där SD livnär sig på att vara i ständig opposition. SD skulle radera sitt existensberättigande om man agerade stödparti i andra frågor utan att samtidigt få något tillbaka i sina hjärtefrågor.

Med reservation för dessa invändningar är mitt huvudsakliga intryck av Tidens rapport postitivt. Stödpartiet är en välkommen och vettig granskning. Den utgör ett bra komplement till den granskning vi gjorde på Timbro i höstas. Slutsatsen i vår rapport Folkhemspopulismen i praktiken, som täckte in färre politikområden men ur ett bredare perspektiv, var att SD i avgörande frågor agerar som ett populistiskt och oförutsägbart parti.