Sveriges Radio, opartiskheten och Sverigedemokraterna

Valåret har inte börjat så bra för Sveriges Radio. Först det förvirrade efterspelet till den misslyckade premiären av storsatsningen P1 Debatt och sedan idag det obegripliga hanterandet av Soran Ismails programledarskap.

Det är anmärkningsvärt att ansvariga på Sveriges Radio ger intryck av att inte ha tänkt igenom grundläggande frågor om opartiskhet. Mitt övergripande intryck är att SR helt i onödan krånglar till väldigt enkla frågor där det borde vara befogat med klarspråk, och samtidigt duckar för de verkligt problematiska aspekterna.

För det första: det finns vad jag vet ingen som förespråkar att journalister ska agera opartiskt inför vilka dåraktiga uppfattningar som helst. Politiker som uttrycker sig rasistiskt, sexistiskt eller uttrycker stöd för icke-demokratiska ideologier ska inte bemötas som om de hade föreslagit höjda barnbidrag. Jag ser heller inte någon anföra konkreta exempel där journalister skulle misskött sitt uppdrag i detta avseende. Detta är i allt väsentligt en icke-fråga.

För det andra: alla vet att Sverigedemokraterna saknar (öppna) sympatisörer bland svenska journalister och opinionsbildare. Så vitt jag vet finns inte en enda opinionsbildare i etablerad svensk media som ens med förbehåll vid något enstaka tillfälle uttryckt sympati för Sverigedemokraternas politik. De Sverigedemokrater som eventuellt fäller krokodiltårar över detta faktum vet naturligtvis också om att just detta utgör en väsentlig del av partiets livsluft. Man kan göra olika bedömningar av konsekvensen av detta, men att förneka faktum är bara hyckleri.

Att då mot bakgrund av detta stänga av mikrofonen för de röster som uttryckt sig lite extra kritiskt mot Sverigedemokraterna är meningslöst. Jag kan till exempel inte se att Soran Ismail skulle ha uttryckt sitt ogillande av SD i skarpare ordalag än, säg, Alexandra Pascalidou. Att påtvinga en time-out för Ismail från en underhållningskanal samtidigt som Pascalidou tillåts fortsätta leda en storsatsning för P1 är inte uttryck för några genomtänkta principer utan för ett nervöst godtycke.

Vad public service-bolagen istället borde fundera över är hur de givet förutsättningarna ändå kan möjliggöra en opartisk behandling av Sverigedemokraterna i debatter och nyhetsrapportering. Här bör vi erkänna att det finns problem. Jag har sett alldeles för många exempel på hur SD-företrädare särbehandlas negativt av program- och debattledare. Däremot är jag skeptisk till att detta skulle vara något oreflekterat uttryck för antipatier. Snarare tror jag det handlar om en allmän ängslighet inför allt som har med SD att göra. Dugligt folk tenderar helt enkelt att göra en sämre dag på jobbet när Sverigedemokraterna är inblandade.

Och det är illa nog. 2014 blir första året då SR och SVT ska granska SD likvärdigt med övriga partier inför ett riksdagsval. 2014 är också på väg att bli den valrörelse då svenska väljare rangordnar invandrings- och integrationsfrågorna som viktigare än någonsin. 2014 är också det år då flera etablerade svenska partier utser SD till huvudmotståndare i en Europavalrörelse där SD (pga avsaknad av mandat i Bryssel) inte kommer ges likvärdiga mediala förutsättningar.

Se där tre utmaningar för programcheferna på Sveriges Radio som man inte löser genom att stänga av Soran Ismail.