Frågan som SVT bör ställa till Vänsterpartiet ikväll

Ikväll inleder Sveriges Television sina utfrågningar av partiernas toppkandidater i Europaparlamentsvalet. Först ut är Vänsterpartiet, vars lista toppas av Malin Björk. Vänsterpartiet representeras i parlamentet idag av Mikael Gustafsson som petades av valberedningen till andra plats, till förmån för Björk (som idag jobbar som tjänsteman i parlamentet).

Gustafsson har trots det goda chanser att få sitta kvar eftersom Vänsterpartiet sannolikt har två mandat inom räckhåll.

Opinionsframgångarna delar Vänsterpartiet med sina partivänner i resten av Europa. Den partigrupp där Vänsterpartiet ingår – Konfederala gruppen för den förenade europeiska vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL) – beräknas få ett kraftigt ökat stöd. Idag är gruppen parlamentets näst minsta med 35 mandat. Enligt aktuella mätningar skulle GUE/NGL bli fjärde störst med ca 50-55 mandat.

Partier till vänster om socialdemokratin har genom åren haft lätt för att samarbeta i Europaparlamentet. Förutom åren 1989-94, så de så kallade "eurokommunisterna" lämnade samarbetet med de alltjämt Moskvatrogna kommunistpartierna, har det funnits en, enad, grupp. Ursprungligen kallades den COM, det vill säga Kommunisterna. Namnet GUE antogs 1989 och NGL adderades 1995 när Sverige och Finland blev EU-medlemmar. I jämförelse med ytterkantshögern, vars samarbeten sällan varat längre än en mandatperiod och vars gruppbildningar alltid lämnat en del andra partier utanför, har vänsterns samarbeten kännetecknats av kontinuitet och sammanhållning.

GUE/NGL kallar sig alltså för en ”konfederal” grupp, för att understryka att de nationella partierna själva bestämmer över sina program, även om de i praktiken samarbetar i väldigt stor utsträckning.

Vad är det då för partier Vänsterpartiet samarbetar med? Lite förenklat kan man säga att partierna förenas av sitt starka motstånd mot EU, marknadsekonomi och västorienterat försvarssamarbete, men att de skiljer sig åt i synen på hur detta program ska genomföras. För att låna en träffande formulering från Wikipedias sida om partigruppen: ”gruppen är ambivalent mellan reformism och revolution, och låter varje parti själva besluta vilken metod de anser lämpligast för att förverkliga [partigruppens gemensamma] mål”

Nu är ju detta inte vilken skillnad som helst. Av de 16 nationella partier som idag ingår i GUE/NGL har hälften en, minst sagt, problematisk syn på demokrati.

Här finns till exempel det grekiska kommunistpartiet KKE, som ännu inte gjort upp med arvet från Sovjetunionen och som stolt bär hammaren och skäran som partisymbol. 

Här finns, som en del av den grekiska vänsterkoalitionen Syriza, det maoistiska och revolutionära KOE som 1956 bröt sig ur KKE som en protest mot avstaliniseringen under Chrustjev. 

Här finns det portugisiska kommunistpartiet PCP som 1990 valde att stå fast vid leninismen som ideologisk grund. 

Här finns den franska vänsterfronten som bland annat inrymmer det Kommunistiska arbetarpartiet, ett parti som bildades 1979 med Enver Hoxhas albanska arbetarparti som inspiration.

Här finns det tjeckiska kommunistpartiet KSCM, det enda kvarvarande ännu ej reformerade östeuropeiska kommunistpartiet (vid sidan av det moldaviska) som på grund av sin vägran att ta avstånd från politiskt våld flera gånger varit nära att förbjudas i Tjeckien. 

Här finns också det lettiska Socialistpartiet, en direkt efterföljare till Sovjetunionens kommunistiska parti.

Sverigedemokraterna får numera ständigt besvara frågan vilket samarbete de söker i Europaparlamentet. Det är en befogad fråga och SD:s oförmåga att ge rimliga svar är tveklöst besvärande för partiet.

Mer sällan ställs frågan vilka Vänsterpartiet umgås med. För Vänsterpartiet har nämligen också ett val. De danska och finska socialisterna har till exempel redan lämnat GUE. När Socialistisk Folkepartis Europaparlamentariker Margrete Auken på eget bevåg lämnade GUE för de gröna konstaterade hon torrt: ”I GUE-gruppen finns inga partier som liknar SF”.

Vänsterpartiet är ett demokratiskt parti. De väljare som röstar på Vänsterpartiet i maj bör därför vara medvetna om att en röst på Vänsterpartiet också är en röst på en europeisk partigrupp som inrymmer ett betydande antal partier som inte är demokratiska. Och Vänsterpartiets kandidater bör motivera varför motstånd mot EU, kapitalism och nyliberalism” är överordnat vikten av att kunna skilja mellan parlamentarisk demokrati och revolutionär kommunism.

UPPDATERING TISDAG 22:34

Nej, det blev inga frågor till Malin Björk om Vänsterpartiets grupptillhörighet i Europaparlamentet. Däremot ägnades ett par minuter av programtiden åt ett reportage där Anders Holmberg och Camilla Kvartoft spanade efter högerextrema Europaparlamentariker och bland annat intervjuade Nick Griffin, partiledare för det av väljarna numera utraderade fascistiska British National Party. Det var inte helt uppenbart vad detta reportage gjorde i en utfrågning av Vänsterpartiet.

Överlag var det en snäll utfrågning som Malin Björk hanterade väl. Frånvaron av kritiska följdfrågor var ibland slående. Björk fick prata om vikten av fler legala vägar in i Europa men fick inga kritiska frågor om Vänsterpartiets syn på den fria rörligheten inom Europa. Hon fick också prata om Ukraina, men fick inte följdfrågan varför Vänsterpartiets Mikael Gustafsson, till skillnad från sina kollegor från de sju andra svenska partierna, inte röstade för Europaparlamentets resolution som fördömde Rysslands agerande i Ukraina.

Mest intressant var de första minuterna i programmet där Björk fick försvara varför Vänsterpartiet inte röstat för kvotering i EU. Jag tycker att Björk utifrån en svår utgångspunkt – det ÄR inte lätt att samtidigt både vilja begränsa EU:s makt och vilja genomdriva den sakpolitik man själv tror på – klarade det momentet ganska väl. Även här kunde man förstås önskat fler följdfrågor – det är inte direkt så att Vänsterpartiet genomgående varit konsekventa i sina ställningstaganden om vilka frågor som hör hemma på EU-nivå, men givet sammanhanget tycker jag att denna sekvens fungerade väl.

Detta var Malin Björks debut i de riktigt stora valrörelsesammanhangen och mot den bakgrunden bör både hon och Vänsterpartiet vara nöjda med kvällens utfrågning.

-

(Läs mer om vänsterpopulistiska och vänsterextrema partier i Europaparlamentet i min rapport "Vinner populisterna Europaparlamentsvalet?)