Knark och katastrofer: en återblick på det första svenska Europavalet

Det första svenska valet till Europaparlamentet hölls i september 1995, nio månader efter att Sverige blivit medlem av EU. Valet blev en chans till revansch för folkomröstningens förlorare. Och den här gången vann de. Stort.

Det blev en valrörelse där ja eller nej till EU helt överskuggade eventuella sakpolitiska budskap, en valdag med rekordstort soffliggande och ett valresultat som gav ja-sidans partier en rejäl baksmälla.

Valets största förlorare var Socialdemokraterna. Socialdemokraterna närmade sig valet med stor ambivalens, splittrat som partiet var efter folkomröstningen. S-väljarna erbjöds konkurrerande listor: en ”ja-lista” som toppades av partiledningens kandidat Maj-Lis Lööw och en ”nej-lista” som frontades av Maj Britt Theorin. Vad partiet egentligen gick till val på var det få som visste. Samma dag som valmanifestet presenterades valde Ingvar Carlsson att avisera sin stundande avgång. Som väntat följde därefter veckor av intensiva spekulationer om efterträdare.

En av de många som tackade nej till valberedningen var Margareta Winberg, nej-sidans favoritkandidat. Men när så valresultatet kom – 28,1 procent – och det visade sig att Theorins lista var tre gånger så populär som Lööws konstaterade Winberg att ”det är nytt läge nu”. Snabbt skakade partiledningen fram intern uppslutning kring Mona Sahlin. (Ett par veckor senare briserade Tobleroneaffären, och resten är historia.) Sju parlamentariker skickade Socialdemokraterna till Bryssel, bland andra nej-profilen Sören Wibe, Göteborgs blivande kommunalråd Anneli Hulthén samt, sist in, en 32-årig Tommy Waidelich.

Valets andra stora förlorare var Folkpartiet. Maria Leissners enda valrörelse som partiledare slutade i vad de flesta i partiet beskrev som en katastrof:  4,8 procent var partiets sämsta valresultat någonsin (rekordet slogs sedan med en tiondel i efterföljande riksdagsval).

Till skillnad från Socialdemokraterna kunde Folkpartiet knappast skylla på en otydlig politik. FP var lika glasklara i sin EU-kärlek då som nu. Istället blev det väljarna som fick skulden. Valdeltagandet var enligt Leissner ”så skandalöst lågt att man inte skall dra alltför långtgående slutsatser” (SvD, 18/9) och på DN Debatt (30/9) konstaterade den blivande ministern Tobias Krantz under rubriken ”Utplåning hotar FP” att ”folket gillar inte Folkpartiet” . Längst gick John Ahlmark, politisk sekreterare åt partiets ensamme Europaparlamentariker Hadar Cars, som förordade att Sverige skulle lämna EU: ”EU behöver inga fler bromsande och visionslösa medlemsländer. Däremot behövs länder som ser framåt, som kan bidra konstruktivt och som inte är rädda för att kompromissa i detaljer för att nå omistliga mål. Sverige är idag inte ett sådant land. Därför är det bättre för Europa att vi går ur”.

Cars själv lovade dock att kämpa vidare: ”Folkpartiet kommer att fortsätta kämpa för en utvidgning av EU, mer miljösamarbete och intensifierad kamp mot knarket” (SvD 18/9).

Knarket representerades i valrörelsen i första hand av Miljöpartiet. Åtminstone enligt de borgerliga politiker som återkommande påpekade att en röst på MP var en röst på Europas drogliberaler.

Svårare hade MP att värja sig från anklagelser om att partiet gick sida vid sida med Östeuropas ex-kommunister och nationalister. MP var nämligen kategoriska i sitt nej till fortsatt utvidgning. EU var inte bara dåligt för Sverige – en utträdesparagraf var Miljöpartisterna främsta målsättning att arbeta för i parlamentet – utan också för hela Europa och därför gällde det att stötta de krafter som motsatte sig detta fredsfientliga stormaktsbygge.

De svenska väljarna fick Miljöpartiet i alla fall med sig. Hela 17,2 procent röstade grönt 1995. Varken förr eller senare har MP varit i närheten av sådana siffror.

Även det andra renodlade nej-partiet slog rekord. Vänsterpartiet – som till Bryssel inte bara skickade Jonas Sjöstedt utan också Jörn Svensson, en av VPK:s allra mest slipade ideologer under 1970- och 1980-talen – vann 12,9 procent. Den siffran har bara överträffats en gång (i 1999 års EP-val).

Av ja-partierna var Moderaterna hyfsat framgångsrika. 23,2 procent var ungefär i nivå med riksdagsvalet 1994. Carl Bildt var nybliven medlare i Bosnienkriget vilket inte direkt var en nackdel för partiet i valrörelsen.

De övriga borgerliga partierna var precis som Socialdemokraterna djupt splittrade. Centerpartiet gjorde dygd av nödvändigheten och gick till val med det famösa budskapet ”Nja till Europa”. Enligt partiledare Olof Johansson ett korrektiv mot de andra partiernas ”flåshurtiga” självsäkerhet. Övriga borgerliga partier var inte nådiga i sin kritik av Centern men väljarna var hyfsat nöjda: 7,2 procent och partiet fick skicka både en ja- (Karl Erik Olsson) och en nej-sägare (Hans Lindqvist) till Bryssel.

Kristdemokraterna hade överlevt en skräckfylld valnatt i september 1994,då man med 0,05 procents marginal klarade riksdagsspärren. Den här gången slutade det mindre lyckligt: hoppfulla prognoser i början av kvällen förbyttes i besvikelse när räknaren stannade på 3,92 procent. Såväl ja-sägaren Holger Gustafsson som nej-sägaren Birgitta Sacrédues fick stanna hemma.

Ja eller nej till EU var alltså den allt annat överskuggande frågan även i 1995 års val. Men även en del sakfrågor märktes. Det pratades miljö, det pratades arbetslöshet, det pratades huruvida det behövdes en ny folkomröstning om en valutaunion. 

Och så pratades det faktiskt en hel del försvars- och säkerhetspolitik. Valrörelsen sammanföll med att Frankrike provsprängde kärnvapen i Tahiti, dit såväl Margot Wallström som Eva Goës åkte för att protestera – vilket fick Bildt att muttrat om det olämpliga i att låta svensk utrikespolitik skötas av ”turistande statsråd”. När det sedan visade sig att Europaparlamentets EPP-grupp, där M och KD tänkte ingå, tog ställning för gemensamt EU-försvar fick den gamla nedrustningsrörelsen, anförd av Theorin, luft under vingarna. Theorin gick dock lite väl långt när hon inte nöjde sig med att ta avstånd från franska atomvapen utan också fördömde de Nato-bomber som framgångsrikt tvingat Bosnien-serberna till förhandlingsbordet. ”Våld löser inte konflikter”, hävdade Theorin medan verkligheten i Bosnien blev drägligare för varje dag. Det sistnämnda blev öppet mål för Sarajevo-partiet, kultursidornas hittills enda bidrag till svensk partipolitik, att gå i taket. 1,00 procent stannade dock Wilhelm Agrell, Per Svensson, Maciej Zaremba och Bibi Andersson på (bland annat med hjälp av en röst från undertecknad).

Partiernas valresultat i all ära, den siffrade det pratades mest om efteråt var 41,6 procent. Aldrig hade så få svenskar röstat. De stora orden lät inte vänta på sig:

”En demokratisk katastrof”, sa Olof Johansson. ”En katastrof för demokratin”, sa Mona Sahlin. ”Svenska folket har gett sig själva underbetyg”, hävdade Carl Bildt.

Statsvetare och opinionsbildare var oeniga om hur valdeltagandet skulle tolkas.  ”Chockerande lågt” och ”ett absolut bottenmärke”, konstaterade Peter Esaiasson, som ansåg att partierna svikit väljarna med otydliga valbudskap och undermålig information. ”Det är ingen katastrof för demokratin, men för politikerna”, menade Jörgen Westerståhl. Olof Ruin såg det inte som någon katastrof men konstaterade torrt att ”folk klarar inte tre val på så kort tid”.

Andra betonade att i en demokrati är det fritt att välja om man vill rösta. I polemik med bland annat DN:s ledarsida, som drev linjen att svenska väljare svek utvecklingen i Europa och i synnerhet de nyblivna demokratierna i Öst som strävade efter EU-medlemskap, konstaterade Ulf Bjereld och Marie Demker att talet om ett ödesval var överdrivet:

”engagemang och samhörighetskänsla kan aldrig tvingas eller piskas fram. Det kan vara växa ur en naturlig gemenskap, baserad på gemensamma värden, normer och intressen” (DN, 28/9).

I Svenska Dagbladet (25/9) letade istället Mats Johansson efter en ”psykoanalytisk förklaring” till det ”extrema svenska resultatet”:

”Den speciella svenska faktorn är socialnationalismen. Restsveriges ideologi som blir dominant i en tid av ekonomisk tillbakagång och som bygger på ett sammelsurium av regressiva attityder: förändringsrädsla, utlänningsfientlighet, utvecklingspessimism, längtan till nivellering och kollektiv korrekthet"

Det svenska valdeltagandet är numera i nivå med resten av EU men 1995 placerade sig Sverige drygt 15 procentenheter under EU-snittet. Detta väckte en viss uppmärksamhet internationellt, inte minst eftersom Sverige förknippades med högt valdeltagande. På resa i Tyskland några dagar efter valet fick Kungen reda ut vad som hade hänt med de svenska väljarna:

”They have misunderstood the game. Sorry to say it”.