Därför ska inte nazistiska partier välkomnas i skolan

2010 röstade 99,93 procent av väljarna på ett demokratiskt parti. Stödet för antidemokratiska partier är försvinnande litet i Sverige. Det finns inga indikatorer på att utfallet kommer bli särskilt annorlunda i september. Det finns goda skäl att engagera sig mot nazism och att oroa sig över vad som beskrivs som växande aktivitetsgrad i högerextrema miljöer. Men pratar vi politiska partier och parlamentariska församlingar är vi, även i ett europeiskt perspektiv, lyckligt lottade (igår vann ett nazistiskt och ett revolutionärt kommunistiskt parti drygt åtta procent var i de grekiska lokalvalen).

För det är just partier och parlamentariska val det handlar om när vi nu begåvats med en debatt huruvida nazistiska Svenskarnas Parti ska välkomnas i svenska skolor.

Det ska direkt sägas att detta inte förefaller vara ett praktiskt problem av några gigantiska mått. Det finns fler skolor i Sverige än det finns nazister. De 681 personer som 2010 röstade på Svenskarnas Parti skulle behöva besöka ungefär sju grund- eller gymnasieskolor vardera för att alla Sveriges skolor skulle få besök av en nazist.

Men argumentationen måste naturligtvis vara principiell. Skolverkets jurister hävdar att lagen inte ger utrymme för skolor att tacka nej till nazister. Att exempelvis enbart bjuda in partier som är representerade i riksdagen eller i kommunfullmäktige duger inte; om SvP hör av sig och också vill komma ska de välkomnas. Däremot, påpekar juristerna, ska de naturligtvis stoppas om de begår ett brott.

I Studio Ett idag påpekade Aftonbladets Karin Pettersson att detta inte är rimligt. Jag delar helt hennes uppfattning: nazistiska partier ska inte välkomnas till svenska skolor. Politik är ingen lekstuga, inte ens i skolan. Nazismen hör hemma i historieundervisningen, inte i skoldebatter. Politiska partier ska välkomnas i skolan som del av samhällskunskapsundervisning, men det ska vara riktiga partier med seriösa företrädare, inte Kalle Anka-partister.

Skolverkets argumentation är anmärkningsvärd, men tyvärr inte förvånande. Det finns en tondövhet här som känns igen från när myndighetens jurister häromåret läste igenom psalmboken för att avgöra vilka som var tillräckligt otydliga i sitt religiösa budskap för att tillåtas vid skolavslutningar.

Men det är inte ”objektivt” att välkomna alla partier – även om några råkar vara nazister – och det är inte ”objektivt” att rensa bort alla icke-sekulära texter och ritualer. Det finns ingen neutral spelplan, inget neutralt tillstånd. Det är en smärtsam kontrast mellan hur komplex skolverkets jurist beskriver frågan i Studio Ett och hur hurtigt objektivitet framställs som ett ideal på Skolverkets hemsida. Det borde vara tvärtom: det är objektiviteten som är innerligt komplex - ouppnåelig - medan beslutet att stänga ute nazister borde vara det enkla.

Däremot är det viktigt att vi som vill säga nej till nazister i skolan är tydliga och konsekventa i vår argumentation. Här brister det dessvärre på sina håll. I en debatt i Aftonbladets 20 minuter argumenterar Karin Pettersson ungefär som sin kollega Anders Lindberg i en ledartext idag: nazister ska förbjudas för att de är nazister. Det är ett självförklarande och därmed ogiltigt argument. Vi kan inte ha en särlagstiftning för nazister.

Karin Pettersson tar sin utgångspunkt i att elever inte ska behöva kränkas i sin skolmiljö. Det är naturligtvis sant, men det är en farlig utgångspunkt för att avgöra vilka partier som ska få välkomnas. Just nu protesterar tusentals människor mot Sverigedemokraterna, med argumentet att SD:s politik är kränkande. Barn till flyktingar från kommunistdiktaturer kan uppleva sig kränkta av Vänsterpartiets närvaro. Och så vidare. Det är av samma anledning inte upp till eleverna att avgöra vad som är kränkande yttringar i en skolmiljö – skulle denna princip tillämpas skulle t ex delar av historie-, sexual- och biologiundervisningen hänga löst.

Nej, ska partier uteslutas ska det ske på principiell grund med utgångspunkt i skolans värdegrund och med hänvisning till partiernas ideologi. Det naturliga här är att dra gränsen vid de partier som underkänner demokratin. Det är konsekvent, det är i praktiken ganska enkelt och, som framgår av de där 99,93 procenten, det torde också vara hyfsat enkelt att förankra denna princip hos väljarna.

Fotnot: I valet 2010 fick Rättvisepartiet Socialisterna 0,03 procent, Nationaldemokraterna 0,02 procent, Svenskarnas Parti 0,01 procent och Sveriges Kommunistiska Parti 0,01 procent. (Reservation för att jag inte känner till vad partiet "Enhet" (0,01 procent) har för ideologi.)