Inför EU-valen: Storbritannien

Nu har EU-valet inletts. I morse öppnade vallokalerna i Storbritannien och Nederländerna. Därmed avgörs två av de på förhand mest intressanta av de 28 nationella valen. Aldrig tidigare har ett högerpopulistiskt parti vunnit ett nationellt val i ett EU-land. Idag har såväl UKIP som PVV chansen att bli störst i sina respektive länder (rösterna räknas dock först på söndag).

För att ge lite perspektiv på vad som håller på att hända – och för att jag själv tycker att det är roligt – bjuder jag här på lite bakgrund till dagens två val.

Redan i de första direktvalen till Europaparlamentet 1979 utmärkte sig britterna. Valdeltagandet var sämst i hela EG – 32 procent. Det tolkades då som en följd av att valen hölls bara en månad efter att Margaret Thatcher vunnit sitt första parlamentsval, men det låga valdeltagandet har bestått.

Vid de första EP-valen var Labour fortfarande splittrat i EG-frågan – delar av partiet ville lämna gemenskapen – och Tories vann valen både 1979 och 1984. 1989 lyckades emellertid Labour vinna sitt första val på femton år – detta blev också Thatchers enda valförlust som partiledare – men den stora händelsen det året var att The Green Party lyckades vinna 15 procent av väljarna, huvudsakligen pga euroskeptisk politik. Eftersom Storbritannien fortfarande hade majoritetsval gav det dock inga mandat.

1994 ledde John Major en impopulär regering som fick storstryk av Labour. För Labour inträffade valet strax efter att John Smith hade dött och innan Tony Blair hunnit ta över. 1999 var nyheten att valen genomfördes med ett proportionellt valsystem. Detta möjliggjorde för bland andra UKIP (men också Green Party och walesiska Plaid Cymru) att vinna sina första mandat. Valdeltagandet sjönk nu till rekordlåga 23 procent. För första gången sedan 1984 blev Tories största parti.

Det stora genombrottet för de mindre partierna kom dock 2004. UKIP vann 16 procent och fascistiska British National Party 4 procent. Labour straffades hårt av missnöjet med Irak-kriget. Det är noterbart att Tony Blair – som aldrig förlorade ett parlamentsval – förlorade båda Europaparlamentsvalen under sin tid som partiledare.

2009 gick det ännu sämre för de stora partierna. UKIP upprepade sitt resultat från 2004 men eftersom Labour rasade till 15,7 procent – det sämsta resultatet sedan 1910-talet – räckte det för att bli näst största parti. Även BNP gick framåt och vann 6 procent. Valdeltagandet? 34 procent. Inte längre sämst i EU, utan snarare en liten bit under genomsnittet.

UKIP har alltså funnits med i brittisk politik i över 15 år nu. Det vore helt fel att prata om genombrott för ett parti som redan för 10 år sedan vann över 16 procent. Men som framgår av tabellen nedan, där resultaten för de största partierna i både EU- och parlamentsval visas, har UKIP inte lyckats omsätta EP-framgångar i nationella framgångar. De brittiska väljarna anpassar sitt röstande efter valsystem. Men detta har gällt när UKIP vunnit omkring 16-17 procent. Om UKIP nu når 30 procent är frågan om partiet kommer fortsätta vara lika chanslöst i parlamentsvalen? 

Valresultat i Storbritannien 1999-2010

Kommentar: Valresultat i procent i parlamentsval (2001, 2005, 2010) och Europaparlamentsval (1999, 2004, 2009).

Känslan av att UKIP under våren brutit igenom en vall är svår att komma ifrån. Nigel Farage anses till exempel av många ha vunnit debatterna mot Liberaldemokraternas Nick Clegg, tidigare i våras. Tveklöst har UKIP nu nått fram till väljargrupper som aldrig tidigare övervägt att rösta på partiet.

Enligt mätningarna kommer Labour göra ett bättre val än senast och väntas bli näst störst med omkring 25 procent. Tories tappar vilket kommer spela roll i Europaparlamentet. I nuläget är Tories det klart största partiet i den euroskeptiska konservativa gruppen ECR. Faktum är att inget annat enskilt parti är lika dominant i någon partigrupp i Europa, som Tories. Detta kommer att förändras efter valet.

En annan förändring med såväl inrikes- som Europapolitiska konsekvenser är Liberaldemokraternas förmodade ras. Med elva mandat är man idag en av de stora i den liberala gruppen ALDE. Med de två mandat som prognoserna ger blir man marginaliserade.