Så gick det i de europeiska Europavalen

Igår formulerade jag sju frågor inför Europaparlamentsvalet. Nu kan de besvaras:

1. Vinner nationella fronten valet i Frankrike? 

Svar: ja. 

2. Behåller den kristdemokratiska gruppen EPP sin ställning som parlamentets största partigrupp?

Svar: ja. Med minskad, men ändå hygglig, marginal.

3. Hur stor blir UKIP:s framgång i Storbritannien?

Svar: stor.

4. Hur många högerpopulistiska partier vinner mandat?

Svar: definitionsfråga, men något färre än vad Nigel Farage och Marine Le Pen hade hoppats på. Gruppbildandet kommer försvåras pga missade mandat i länder som Slovakien och Tjeckien.

5. Hur stort blir det sammanlagda stödet för EU-fientliga vänster-, mitten- och högerpartier?

Svar: Fler än 150 av 751 mandat tillfaller partier som i grunden ogillar EU. 50 av dessa finns till vänster, 75 till höger och 25 i mitten. Ungefär. Sammanlagt är detta väldigt mycket.

6. Fortsätter valdeltagandet att minska i EU?

Svar: Nej, det verkar som att det planar ut kring 43 procent.

7. Hur stort blir raset för de tyska och brittiska liberalerna?

Svar: Väldigt stort. 

Gruppvis ser de stora trenderna ut ungefär så här:

EPP förblir den största gruppen, trots att man backar med omkring 55 mandat. Det är framförallt i de stora länderna som kristdemokratiska och konservativa partier gör stora förluster: Italien (minus 18 mandat), Frankrike (-11), Spanien (-8) och Tyskland (-8). Tyska CDU/CSU (minus 8 mandat) och spanska Partido Popular (-8) kan likt svenska Moderaterna (-1) skylla på att regeringspartier straffas i mellanval medan högerpartier i Italien (-18) och Frankrike (-11) gör ännu större förluster i opposition. Det enda ljuset i mörkret är Tjeckien (+5). CDU fortsätter vara största parti i gruppen, följt av franska UMP och polska PO.

S&D får i stort sett oförändrat stöd. Gapet till EPP minskar, från 81 till ca 25 mandat. Framgångar för socialdemokraterna i Italien (+10), Storbritannien (+7), Rumänien (+7) och Tyskland (+4) tyngs ner av motgångar i Spanien (-9), Grekland (-6) och Tjeckien (-3). Inte heller här finns något uppenbart samband mellan regeringspartier och motgångar. Matteo Renzis italienska regeringsparti PD ser ut att bli största parti i denna grupp, följt av tyska SPD och brittiska Labour.

Den liberala gruppen ALDE fortsätter att vara tredje störst men tappar cirka 25 av 84 mandat. Som väntat kollapsar liberalerna i Storbritannien (-10) och Tyskland (-9), men dessutom har det rumänska liberala partiet PNL beslutat att flytta över sina 5 mandat till EPP-gruppen.  Störst framgångar har liberalerna i Tjeckien (+4) och Nederländerna (+2). Tyngdpunkten inom ALDE förskjuts därmed från Storbritannien-Tyskland till Belgien-Nederländerna-Frankrike.

Den gröna gruppen försvagas något, från 55 till ca 50 mandat. De två stora gröna partierna – tyska Grünen och franska EE – minskar med 6 respektive 3 mandat. Men däremot vinner gröna partier mandat i länder de tidigare inte hade representation ifrån, som Irland, Storbritannien och Österrike. Svenska Miljöpartiet är överlägset störst i Europa när det gäller väljarstöd, men trots det minskar den svenska andelen av den gröna gruppen, eftersom Piratpartiets två mandat försvinner.

Den radikala vänstergruppen GUE-NGL är valets stora vinnare, i antal mandat räknat. Från 35 till ca 48 mandat. Det är i eurokrisens Grekland (+5), Spanien (+4), Irland (+3) och Italien (+3) som ytterkantsvänstern ökar. Däremot ser det ut som att de mest extrema vänsterpartier har förlorat stöd. KSCM i Tjeckien tappar ett mandat och även i Lettland har Socialistpartiet gjort ett sämre val än väntat.

Till höger om EPP är det svårare att räkna, eftersom många partier väntas byta grupp och andra tillkomma. Men i antal mandat för nuvarande partier har den euroskeptiska konservativa gruppen ECR gjort ett riktigt dåligt val och minskar från ca 54 till 43 mandat. Det är två partier som driver ner siffrorna: tjeckiska ODS (-7) och brittiska tories (-6). Största parti i denna grupp blir nu istället polska Lag och rättvisa (+4). I det avgående parlamentet hade ECR partier från åtta länder. Men det belgiska libertarianska partiet ramlade ur parlamentet vilket gör marginalerna små (det krävs partier från sju länder för att få bilda en grupp).

ECR konkurrerar om en del partier med den EU-fientliga nationalistiska gruppen EFD. Här har det sammanlagda antalet mandat ökat något – från 32 till 38 – men ökningen beror enbart på UKIP:s exceptionella framgång (+11). Tre av UKIP:s samarbetspartier – franska Libertas, grekiska LAOS och slovakiska SNS – ramlade ur parlamentet igår. Av de återstående har både Dansk Folkeparti (+2) och Sannfinländarna (+1) aviserat planer på att gå över till ECR. Lega Nord (-5) har uttryckligen sagt sig vilja lämna gruppen för att samarbeta med Le Pen. Kvar finns då endast små partier från Litauen och Nederländerna. Tillskott kan komma från exempelvis Polen där högerpopulistiska KPN kom in i parlamentet.

Vilka nya tyska euroskeptiska partiet AfD (7 mandat) tänker samarbeta är inte klart. Både ECR och EFD är tänkbara val. För Sverigedemokraterna är EFD sannolikt förstahandsvalet, givet att de välkomnas. UKIP har signalerat att de är skeptiska, men kan hamna i ett läge där de av rent numerära skäl är tvingade (på samma sätt som de samarbetat med Lega Nord, som sannerligen inte är mindre rasistiskt än SD).

Annars återstår för SD att slå sig ihop med Marine Le Pen. För valkvällens drottning är förutsättningarna för gruppbildande dock svåra. Nationella fronten (22 mandat) har i nuläget bara fyra klara samarbetspartier: Lega Nord, belgiska VB, österrikiska FPÖ och nederländska PVV. Flera tänkbara samarbetspartier missade spärren. Ska det bli någon European Freedom Alliance i parlamentet krävs därför inte bara att SD ansluter sig utan också ytterligare ett parti.

Andra nya partier vars grupptillhörighet är oklar blir också spännande. Vilka tänker Beppe Grillo samarbeta med? Och vilken grupp tackar nej till 17 mandat även om Grillo förefaller hyfsat opålitlig? 

Det kommer spekuleras, förhandlas och analyseras mycket framöver. Men den stora bilden är klar redan nu: Europaparlamentsvalet 2014 blev en förlust för de etablerade partierna och en seger för ytterkanten. Det blev ett val där motståndare till EU – i dess nuvarande form – gav etablissemanget en rejäl smäll.

Fotnot: alla siffror är preliminära eftersom det definitiva valresultatet ännu inte är klart. Dessutom är resultaten för partigrupperna svår att beräkna, eftersom många av partierna kommer att byta grupper efter valet.