Är det medias fel att fler oroas över främlingsfientlighet?

Idag släpptes ”Mittfåra och marginal”, 2014 års forskarantologi från SOM-institutet. Ett av de teman som röner mest uppmärksamhet gäller attityderna till invandring. I kapitlet ”Starkare oro förfrämlingsfientlighet än invandring” presenterar Marie Demker och Linn Sandberg resultaten av frågor som gäller attityder till flyktingar, invandring och främlingsfientlighet.

Demkers och Sandbergs huvudresultat är, som framgår av titeln, att fler svenskar uttrycker oro för främlingsfientlighet än för invandring.  78 procent av svenskarna anser att ökad främlingsfientlighet är mycket eller ganska oroande, att jämföra med 61 procent som oroas av ökat antal flyktingar och 49 procent som oroas av ökande invandring.

Demker och Sandberg påpekar de stora skillnaderna mellan olika grupper i samhället – kön, utbildning, politiska sympatier samvarierar starkt med uppfattningar i samtliga dessa frågor – och lyfter också fram de långsiktiga trenderna av minskat motstånd mot flyktinginvandring.

Författarna försöker också reda ut vad som förefaller vara en paradox, nämligen att oron för främlingsfientlighet ökar samtidigt som andra resultat tyder på att främlingsfientligheten minskar. Jag är av flera skäl som jag inte ska gå in på här skeptisk till att attityder till flyktinginvandring används som indikator på främlingsfientlighet, men samtidigt delar jag den övergripande slutsatsen. Ja, mycket tyder på att främlingsfientliga attityder är på tillbakagång i Sverige. Varför ökar då oron?

Den förklaring som Demker och Sandberg lyfter fram handlar om medias påverkan:

”hur ofta och på vilket sätt media rapporterar om frågor relaterade till invandring och rasism kan utgöra en förklaring till att många upplever stark oro för en ökad främlingsfientlighet. Om media allt oftare lyfter händelser eller frågor kopplade till rasism och främlingsfientlighet skapas också en bild av att sådana fenomen blir allt mer utbredda. ”

För att belägga detta har Demker och Sandberg studerat medierapporteringen om främlingsfientlighet över tid. De konstaterar: ”Att det skrivits mycket om främlingsfientlighet i media kan delvis förklara varför många upplever en oro för att främlingsfientligheten blir allt mer utbredd trots att så inte är fallet.”

I tabellen nedan redovisar jag Demkers och Sandbergs siffror (jag kan inte kopiera in deras egen tabell):

Den kraftigt stigande kurvan förvånade mig. Intuitivt förefaller det inte rimligt att medierapporteringen om främlingsfientlighet skulle varit så låg under de tidiga 1990-talsåren. Jag gjorde därför om Demkers och Sandbergs mediesökning, men istället för antal träffar tittade jag på andel träffar. Mediearkivet har ju utvidgats över tid, och långt ifrån alla dagstidningar finns inlagda från 1990-talets början.

Resultaten blir då ganska annorlunda.

Åren 1991-92 är bortplockade pga extremt höga siffror, och jag kan omöjligen bedöma i vilken utsträckning dessa beror på alltför begränsat urval av artiklar. Men i övrigt framträder ingen påtaglig ökning över tid. Valåret 2010, då Sverigedemokraterna var mycket i fokus, sticker ut, men hamnar inte högre än början på 1990- eller 2000-talen. Slutsatsen av denna analys är snarare att medierapporteringen om främlingsfientlighet är hyggligt stabil över tid.

Det finns emellertid skäl att stanna upp och reflektera över terminologin.  Kan det exempelvis vara så att det skrivs mer om främlingsfientlighet men att medierna de senaste åren blivit mer benägna att istället använda termen rasism? För att öka träffsäkerheten har jag avgränsat mig till de sex största dagstidningarna (AB, DN, Exp, GP, SvD och Sydsvenskan) och använt sökorden ”främlingsfientlig*” och ”rasism*”. 

Här framgår att det är rapporteringen av rasism, snarare än av främlingsfientlighet, som har genomgått stora förändringar. Efter att ha sjunkit kontinuerligt sedan mitten på 1990-talet har medierapporteringen om rasism ökat kraftig de senaste två åren. Om andra halvåret 2014 kommer likna det första halvåret kommer den röda linjen sticka iväg rejält uppåt.

Det är alltså mycket möjligt att Demkers och Sandbergs analys i grunden är korrekt. Den kraftigt ökande rapporteringen av rasism de senaste åren kan ha spridit en oro bland svenska väljare som får dem att värdera hotet från ”främlingsfientlighet” högre än tidigare.

I ett större perspektiv är det värt att reflektera kring vad det innebär att rasismen på 2010-talet nu får ett andra medialt genombrott. När medierna vid 1990-talets början skrev mycket om rasism kan det nog sägas ha handlat om upptäckten av ett genuint samhällsproblem. Sedan dess tyder samtliga studier jag har läst på att rasismen kraftigt minskat (de flesta av dessa analyser skulle visserligen behöva problematiseras väsentligt, men jag instämmer med de övergripande slutsatserna). Det behöver i sig inte stå i konflikt med en ökande rapportering.

Den för mig uppenbara förklaringen  - som jag inte har möjlighet att belägga här – är att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen 2010 utgör en avgörande vattendelare. Det är den enskilda händelse som mer än någon annan fått journalister och opinionsbildare att i högre utsträckning skriva om rasism (och främlingsfientlighet).

Rasism är enbart av ondo, är då all granskning av rasism av godo? Sannolikt ja, i varje enskilt fall. Men samtidigt finns ett påtagligt behov av nyanseringar och problematiseringar. Inte primärt för att motverka medborgarnas oro – det finns sannerligen skäl att oroa sig över ökad främlingsfientlighet, och det är av en rad skäl ganska fascinerande att konstatera att en klar majoritet av Sverigedemokraternas väljare också är ganska eller mycket oroade över ökande främlingsfientlighet. Men alla vinner på att så många som möjligt anstränger sig för att ge så rimliga verklighetsbilder som möjligt.