4 augusti 2014

Sverigedemokraterna och den svenska fientligheten mot islam

Har Sverigedemokraterna bytt fiendebild, från islam till islamism? Den tesen driver statsvetaren Ulf Bjereld på sin blogg, mot bakgrund av Jimmie Åkessons sommartal i Sölvesborg i lördags. 

Bjereld menar att eftersom Sverige är ”ett öppet och liberalt land där religionsfriheten och tron på alla människors lika värde har en oerhört stark ställning i debatt och opinion” är det för Sverigedemokraterna ”mer strategiskt lönsamt att rikta in sig på extrema politiska uttryck som den islamism som Islamiska Staten företräder [än att kritisera islam som religion]”.

Skillnaden mellan att kritisera islam och att kritisera islamism är betydande. Det ena är en religion, det andra en (eller snarare flera) politisk ideologi. 

Religionskritik kan förvisso vara både legitim och önskvärd, men den blir sällan särskilt smakfull när den formuleras av politiker. Sverigedemokraternas track record när det gäller islamkritik är inte imponerande, försiktigt uttryckt. Kritik av islamism är däremot befogat (med reservation för att islamism kan syfta på väldigt olika ideologier och politiska rörelser och behöver preciseras). En snabb sökning i Mediearkivet visar att det av de politiska partierna nästan uteslutande är Sverigedemokraterna som pratat om islamism under det gångna året. 

Det är möjligt att Bjereld har rätt, så till vida att Åkessons tal markerar en förändring av SD:s retoriska strategi. Huruvida det är en framgångsrik strategi har jag ingen uppfattning om. Av rapporteringen från sommartalet kan däremot konstateras att journalisterna inte hänger med i svängarna. ”Åkesson pratade islam i sommartalet”, var exempelvis Göteborgs-Postens rubrik. 

För SD är skadan av sådan rapportering minimal. Islamfientlighet har varit och är alltjämt en av partiets grundpelare. SD har alltid velat stoppa, alternativt radikalt begränsa, invandringen från muslimska länder. SD har alltid, om än med olika argument, hävdat att muslimska invandrargrupper skapar problem och är mindre anpassningsbara. SD har alltid, om än med olika terminologi, uppfattat närvaron av islam i Sverige som ett hot.

Så här beskrivs exempelvis islam och islamism på Sverigedemokraternas hemsida:

”Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket starkt begränsad.

Analyser av Sverigedemokraternas islamfientlighet tenderar ofta att missa två centrala faktum.
Det första är att negativa bilder av islam är starkt utbredda i Sverige, långt bortom SD:s del av väljarskaran. Varje studie av opinionen, varje studie av medierapporteringen och varje studie av den politiska diskursen bekräftar att muslimer i Sverige möter starka fördomar. Det är en (enkel) sak att bekänna sig till plakatpolitikens ”allas lika värde”, en annan (svårare) sak att aktivt bejaka pluralism och religionsfrihet.

Det andra är att det är fördomarna mot islam som möjliggör ett islamfientligt parti i Sverige, inte tvärtom. Islamfientligheten fanns före SD. Den fanns före Ny Demokrati. Den fanns när Skånepartiet 1985 vann mandat i Malmös kommunfullmäktige med löftet ”avlägsna islam från Skåne”. Men den fanns också när Moderaterna i Helsingborg på 1990-talet ville ta bort alternativ till fläskkött i skolnan: de muslimska barnen ”kunde väl vara glada” för att de var ”i Sverige och fick gratis undervisning”.


Ulf Bjereld påpekar att Jimmie Åkesson i sitt tal gjorde skillnad mellan ”fredliga” och farliga (”bokstavstroende”) muslimer. Därmed skriver Åkesson in sig i en etablerad svensk diskurs. Som Johan Cato visar i sin avhandling När islam blev svenskt har åtskillnaden mellan goda och onda muslimer varit ett återkommande tema när islam behandlats i offentlig debatt. Mellanlägen har saknats. Muslimer har varit offer eller förövare. Anpassningsbara (moderna) eller integrationsproblem.

När Jimmie Åkesson inleder 2014 års valrörelse med att lyfta fram islamismen som vår tids stora samhällsproblem är det därför bara det allra senaste kapitlet i en lång och problematisk berättelse om det svenska samhällets svårigheter att hantera islam.


8 kommentarer:

  1. "När Jimmie Åkesson inleder 2014 års valrörelse med att lyfta fram islamismen som vår tids stora samhällsproblem är det därför bara det allra senaste kapitlet i en lång och problematisk berättelse om det svenska samhällets svårigheter att hantera islam."

    Märklig analys. Att en svensk partiledare pekar på den militanta islamismens sanslösa härjningar runt om i världen, och vilket hot den utgör, säger väl mer om vilka problem den muslimska världen har med sin egen religion och dess uttolkare. SD-citatet du hänvisar till är för övrigt från principprogrammet. Obegripligt hur statsvetare då kan börja spekulera om "förändrad fiendebild och retorik". Islam/islamism-kritiken, som Åkesson ansluter sig till i talet, är t o m stadfäst svart på vitt i partiets viktigaste åsiktsdokument...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad säger den katolska kyrkans skyddande av pedofiler och deras förföljese av offer om kristendomen och dess problem med sina uttolkare? Eller det omfattande problemet med slaveri i världen - det finns idag mer slavar än under någon annan tidspunkt i historien. Islamism är ett problem som fördomar hjälper till att föda, men knappast det enda problemet.

      Radera
  2. När det gäller muslimer i Sverige så är inte alla av "utländsk" härkomst som det alltid tas för givet.Särskilt bland kvinnorna så finns det en hel del med "pursvensk" eller annan nordisk bakgrund.Inga är ju så fundamentalistiska som nyfrälsta vilken religion den än må vara.
    I den moderna svenska debatten så är ju all religion dålig om de inte hänger med i de senaste sekulära uppfattningarna som t.ex positiv syn på homosexualitet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Försöker du säga att det är de etniskt svenska och kvinnliga muslimerna som blir islamister?

      Radera
  3. Sven:

    En positiv syn på sex är typ när Oprah Winfrey talar sex, inte när mainstreammedia fläker ut könsord och homo/transporr-liknande perversioner på löpsedlarna. Du hörde rätt, jag sade perversioner. Mainstreammedia har upptäckt att det straffar sig, men de har en inre drivkraft att föra fram det i medierna ändå, så de får gå en balansgång mellan normala normerande Svenssons och porrvärlden.

    Roger Klang

    SvaraRadera
  4. Även inom den muslimska världen så verkar man ha svårt att hantera islamismen. Ja, när till och med Yusuf al-Qaradawi m.fl. öppet fördömer ISIS islamism så erbjuder det ett helt nytt perspektiv på problemet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är det ett skämt - "även inom den muslimska världen" - hur tror du den världen ser ut? Det är som att säga att även inom den kristna världen har man svårt att hantera IRA eller ETA. Muslimer fördömer våld kontinuerligt över hela världen och det är inget nytt fenomen även om det är nytt för dig.

      Radera
  5. Kan en framgångsrik integrationspolitik samexistera med en asyl-
    invandring av nuvarande slag och storlek? Se, den frågan vägrar
    Heinö ta upp! Norrmännen, med avsevärt mindre format på sin
    asylinvandring, börjar oroas för sin oljefond, och i Danmark miss-
    tänker man att den enorma svenska försörjningsbördan kommer att till en del lämpas över på Danmark. All politik har sina begränsningar, men svensk asylpolitik vägrar sätta gränser
    för de åtaganden vi ger nästa generation.

    SvaraRadera