Kyrkovalet igen

Några snabba kommentarer angående resultatet i kyrkovalet:

Väljarrörligheten är anmärkningsvärt låg. Centerpartiet tappar 2,5 procent och Frimodig Kyrka ökar 2,2 procent, i övrigt är alla förändringar mindre än 2 procent och oftast mindre än 1 procent. Den totala volatiliteten, dvs den sammanlagda upp- och nedgången för alla partier dividerad med två (0 procents volatilitet motsvarar exakt samma procentandel för alla partier och 100 procents volatilitet motsvarar total förändring) är så låg som 5,6 procent. I de senaste riksdagsvalen ligger den siffran klart över 15 procent.

Det här är lite förvånande i ett val med ett stort antal grupperingar och ett mycket lågt valdeltagande. Dessutom tyder fördubblingen av Miljöpartiet och Sverigedemokraterna på att delvis nya väljare har tillkommit som inte tidigare röstat i kyrkoval.

Vad Sverigedemokraterna beträffar landade man alltså på 2,8 procent. Det är en framgång jämfört med tidigare kyrkoval, acceptabelt i förhållande till föregående riksdags- och Europaparlamentsval, men säkerligen ändå en liten besvikelse för partiledningen. Regionalt är skillnaderna ganska stora och väntade: I Lunds stift fick SD 5,3 procent, medan man i Luleå stannade på 1,1 och i Visby enbart fick ihop 0,4 procent.

Mer om Sverigedemokraterna och kyrkovalet

Jag gör TV4-debut ikväll när jag för Nyheterna kommenterar det eventuellt minskade intresset för Sverigedemokraterna inför kyrkovalet. Tjugo sekunder Johansson Heinö kan avnjutas här.

Man kan ju tycka vad man vill om att media två dagar före valet anlägger ett metaperspektiv på en mediebevakning som knappt ägt rum. Och att den första tanke som då dyker upp är varför man inte pratat tillräckligt mycket om Sverigedemokraterna.

Några siffror på utrymmet för SD i årets kyrkovalsdebatt jämfört med 2005 har jag inte sett, men om det nu stämmer att intresset har minskat kan jag se två tänkbara orsaker.

Dels har SD inte gjort några som helst avtryck i kyrkopolitiken. Det finns nästan ingenting att berätta om.

Dels var förväntningarna/farhågorna på en stor framgång för SD var kraftigt uppskruvade förra gången. 1,7 procent blev resultatet till kyrkomötet 2005 (att jämföra med 1,1 procent i Europaparlamentsvalet 2004 och 2,9 procent i riksdagsvalet 2006).

Jag tror förvisso, som jag skrivit tidigare, att SD för egen del har en hel del att vinna på det här valet. Men vem i övrigt som skulle tjäna på att de få medieminuter som kyrkovalet skramlar ihop slösas på ett i kyrkopolitiken helt marginaliserat parti begriper jag inte (den här logiken är inte överförbar till rikspolitiken, där SD har en realistisk chans att bli vågmästare, men eftersom kyrkomötet saknar den profana världens blockpolitik finns ingen sådan möjlighet där).

Därför blir kyrkovalet en framgång för Sverigedemokraterna

Kollegan Henrik Oscarsson påpekar angående söndagens kyrkoval att inget annat parti i Sverige har en så låg kyrklighet bland sina väljare som Sverigedemokraterna. Till och med unga Vänsterpartister är mer kyrkliga än den genomsnittlige Sverigedemokratiske väljaren.

Oscarsson skriver att detta gör SD:s stora satsning på kyrkovalet paradoxal: varför satsa så mycket på något som intresserar så få av partiets väljare?

Men svaret torde vara ganska logiskt: huvudsyftet är att vinna nya väljare. Väljare som man tror sig kunna hitta bland just kyrkligt aktiva personer.

Om Sverigedemokraterna önskar etablera sig i svensk politik måste man på sikt kunna prata om fler frågor än invandring. Men vilka frågor? Så länge man håller sig till invandring, EU-motstånd och nostalgiska återblickar mot det förgångna kan man upprätthålla bilden av sig själva som varken vänster eller höger (och av motståndare från bägge sidor avfärdas som exempel på motstsen). Men ju fler frågor man tar ställning i, desto tydligare blir också partiets position på en vänster-högerskala.

Satsningen på kyrkovalet, och de frågor partiet där driver, tror jag visar att partiledningen ser en möjlighet att attrahera missnöjda konservativa borgerliga väljare (kanske i synnerhet Moderater och Kristdemokrater). Väljare som känner sig främmande inför borgerlighetens totala fokusering på individualism och materialism, men samtidigt ogillar Sverigedemokraternas främlingsfientlighet. För denna väljargrupp (hur stor den är har jag ingen aning om, men för ett parti som ligger runt 3,5-4 procent kan några tiotusen väljare förstås vara helt avgörande) skulle ett ökat fokus på kristna värden, traditioner och nationell gemenskap (snarare än rasism och flyktingmostånd) kunna öka partiets attraktionskraft. Logiken torde vara tydlig: ju fler profilfrågor vid sidan av invandringskritiken, desto fler skäl, annat än främlingsfientlighet, att rösta på partiet.

Kyrkovalet kommer bli ett bra val för Sverigedemokraterna, alldeles oavsett valresultat. Misslyckas man, kan man alltid skylla på att det är ett obetydligt val med lågt valdeltagande. En framgång kan däremot utnyttjas både för att bekräfta bilden av ett parti som går stadigt framåt, och användas för att legitimera partiets trovärdighet i just de frågor jag nämnt. Dessutom, och inte alls obetydligt: varje val är en ny chans för partiet att finslipa sin organisation och bli ännu mer professionella.