Okritiskt om kritik av Göteborgs-statsvetenskapen i Arena

För någon månad sedan var jag på ett seminarium där statsvetaren Anders Urbas presenterade sin avhandling "Den svenska valforskningen. Vetenskapande, demokrati och medborgerlig upplysning". Urbas argumenterar för att den valforskning som bedrivs vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg har stora brister: den utgår från en specifik demokratimodell (istället för att diskutera flera alternativ), den mörklägger sina normativa utgångspunkter och den har bestämt sig på förhand för att svenska väljare är tillräckligt kunniga (för att denna modell ska fungera).

Jag var inte särskilt imponerad av Urbas argumentation men det blev aldrig av att jag skrev något här, främst eftersom kollegan Henrik Oscarsson gav en så fyllig sammanfattning av diskussionen på sin blogg.

Nu ser jag att Urbas har belönats med en mycket positiv recension i senaste numret av Arena. Det är den för mig okände Jörgen Johansson som helt okritiskt återger Urbas resonemang och beskriver resultaten som "minst sagt häpnadsväckande". Enligt Johansson har Urbas funnit "genanta brister" hos valforskningen och kommit till slutsatser som är "förödande" för denna.

Utöver att locka eventuella Arena-läsare att klicka på länken ovan och som ett korrektiv till Arena-recensionen ta del av Henriks betydligt mer sakliga genomgång kan jag väl även passa på att lyfta fram mina egna huvudinvändningar mot Urbas resonemang:

1. Urvalet av material. Henrik kommenterar detta också i sin text men det tål att understrykas: Urbas har valt ut ett begränsat antal, mycket likartade, rapporter på vilka han bygger hela sin argumentation. Men han bortser helt från att precis samma forskare även skrivit forskningsartiklar, andra böcker och, framförallt, en stor mängd debattartiklar, där just de resonemang om normativa utgångspunkter och demokratimodeller som han efterlyser faktiskt förekommer. Detta är snudd på ohederligt, givet den stora poäng han vill göra av att forskarna maskerar sina utgångspunkter.

2. Urbas visar inte att dessa påstådda brister skulle ha några effekter på de analyser som görs. Vad skulle det innebära att analysera svenska riksdagsval med en deltagardemokratisk modell som utgångspunkt? Vilka spännande slutsatser går vi miste om, på grund av att alla valforskare är övertygade anhängare av representativ demokrati? Urbas resonemang hade för mig känts betydligt mer spännande om han hade intresserat sig för att titta på konsekvenserna.

I övrigt är Arena som vanligt ojämn. Devrim Mavis intervju med Ebba Witt-Brattström är kul och Lisa Bjurwalds text om näthatet känns viktig. Det är också kul att Arena ger plats åt lite eko-bashing i form av Jan Sellings bidrag. Däremot känns Tobias Hübinetts och Carina Tigerwalls artikel om "gulinghumor" mest obehaglig, på flera plan.

Uppdatering: Jörgen Johansson är tydligen statsvetare i Lund, men tidigare verksam i Halmstad där även Anders Urbas skrev sin avhandling (även om disputerade i Örebro).

Sverigedemokraterna är mer än ett mediefenomen

Statsvetaren Björn Johnson skriver på DN-debatt idag om politikers naiva syn på Sverigedemokraterna.

Som tur är finns statsvetare som vet bättre.

Johnson påstår bland annat att Jan Helins publicistiska strategi "med stor sannolikhet" är "det enskilt viktigaste skälet till SD:s höga opinionssiffor under hösten". En gissning så god som någon men det hade inte varit fel med lite, som det heter, hårda fakta för att backa upp.

Men även i övrigt präglas artikeln av en mycket stark tilltro till medias makt över väljares åsikter.

Logiken kan rekonstrueras enligt följande:

1) Media skapar en bild av integrationen som ett samhällsproblem. Detta är, enligt Johnsson, "den verkligt avgörande faktorn". Väljarna får därmed "kunskap" om problemen, där citationstecknen markerar att det naturligtvis rör sig om falsk kunskap.

2) Media visar ett "fullkomligt oproportionerligt stort intresse för det lilla extremistpartiet. (Fortfarande väntar jag på en gedigen studentuppsats som prövar alla påståenden om hur mycket eller lite uppmärksamhet som småpartierna egentligen får av media - har jag missat någon är jag tacksam för tips!)

3) Politiker går i fällan och ställer upp i debatter mot Jimmie Åkesson som de förlorar även om de vinner dem (hur man kan veta det säkert när vi hittills bara har exempel på debatter som Åkesson vunnit övergår mitt förstånd).

4) Sensmoralen är att det enda hoppet som återstår är att omedelbart sluta. Inte bara sluta debattera med Åkesson utan sluta prata om integrationsfrågor över huvud taget.

Jag påstår inte att allt detta är galet. Men ska vi ta oss från gissningar till välgrundade analyser krävs mer empirisk forskning. Framförallt mer jämförande forskning. Hur behandlas SD i media jämfört med andra partier? Hur behandlas integrationsfrågorna jämfört med andra frågor? Hur har detta förändrats över tid och vilka samband går att se med opinionsförändringar?

Ett bra exempel är Gissur Erlingssons forskning - se bra sammanfattning här - som på stadig empirisk grund går emot en hel del etablerade gissningar. Erlingsson lyfter fram SD:s lokala närvaro och visar ett starkt samband mellan lokalt engagemang och framgång i riksdagsvalet 2006. Det talar också för att SD är mer ett parti som bygger underifrån och upp, snarare än ett mediefenomen som står och faller med en enskild kvällstidningsredaktörs fåfängighet.

Vem bryr sig om Östeuropa idag?

Det är väldigt mycket 1989 i media nu.

Inte för att förstöra festen, men... vem bryr sig?

Inte dagens studenter i alla fall. Under dussintalet år arbetade jag vid Centrum för studier av Ryssland och östra Europa, vid Göteborgs universitet. Som mest gav vi kurser upp till C-nivå i Östeuropakunskap. Väldigt bra kurser, om jag får säga det själv, som behandlade Ryssland och Central- och Östeuropa ur ett antal perspektiv (historia, statsvetenskap, internationella relationer, sociologi etc). Som mest, vid mitten av 1990-talet, följdes kurserna av uppemot 40 studenter. Sen sjönk det successivt och när vi framåt 2005 hamnade under 10 studenter var det dags att kasta in handduken.

Vid Göteborgs Universitet finns också Europaprogrammet där jag är ansvarig för uppsatskurserna. Just nu skriver cirka 35 studenter kandidatuppsats i Europakunskap. Av dessa har noll (0!) valt ett ämne som täcker in Europa bortom den gamla järnridån.

Bristen på studentintresset för att läsa kurser eller skriva uppsatser om Ryssland, Baltikum, Centraleuropa, Balkan eller Kaukasien vore inget att begråta om det vore så att murens fall också inneburit slutet för den mentala uppdelningen av Europa i två delar. Tio gamla Öststater är idag medlemmar i EU och att studera europeisk politik borde väl därför vara att samtidigt också studera dessa? En studie av EU:s jordbrukspolitik handlar väl idag lika mycket om Rumänien som om Frankrike och en jämförande studie av europeiska idéer om Turkiets tillhörighet till Europa kan vara en jämförelse av debatten i Tyskland och Polen? Eller?

Inte riktigt. Det gamla Östeuropa ses inte längre som tillräckligt isolerat för att motivera särskilda kurser. Men det ses fortfarande som alltför exotiskt för att kunna inkluderas i "traditionell" komparativ politik. Och här ligger skulden till stor del på läroböcker som med tjugo års distans till murens fall fortfarande behandlar Östeuropa som en specifik region (om den ens tas med) medan västeuropeiska länder får enskilda landkapitel. Och lärare som kan ge initierade och detaljerade redogörelser för opinionssvängningarna i brittisk, tysk eller dansk politik, men knappt kan namnge ett politiskt parti i Baltikum eller Polen.