Statsvetaren Björn Johnson skriver på DN-debatt idag om politikers naiva syn på Sverigedemokraterna.
Som tur är finns statsvetare som vet bättre.
Johnson påstår bland annat att Jan Helins publicistiska strategi "med stor sannolikhet" är "det enskilt viktigaste skälet till SD:s höga opinionssiffor under hösten". En gissning så god som någon men det hade inte varit fel med lite, som det heter, hårda fakta för att backa upp.
Men även i övrigt präglas artikeln av en mycket stark tilltro till medias makt över väljares åsikter.
Logiken kan rekonstrueras enligt följande:
1) Media skapar en bild av integrationen som ett samhällsproblem. Detta är, enligt Johnsson, "den verkligt avgörande faktorn". Väljarna får därmed "kunskap" om problemen, där citationstecknen markerar att det naturligtvis rör sig om falsk kunskap.
2) Media visar ett "fullkomligt oproportionerligt stort intresse för det lilla extremistpartiet. (Fortfarande väntar jag på en gedigen studentuppsats som prövar alla påståenden om hur mycket eller lite uppmärksamhet som småpartierna egentligen får av media - har jag missat någon är jag tacksam för tips!)
3) Politiker går i fällan och ställer upp i debatter mot Jimmie Åkesson som de förlorar även om de vinner dem (hur man kan veta det säkert när vi hittills bara har exempel på debatter som Åkesson vunnit övergår mitt förstånd).
4) Sensmoralen är att det enda hoppet som återstår är att omedelbart sluta. Inte bara sluta debattera med Åkesson utan sluta prata om integrationsfrågor över huvud taget.
Jag påstår inte att allt detta är galet. Men ska vi ta oss från gissningar till välgrundade analyser krävs mer empirisk forskning. Framförallt mer jämförande forskning. Hur behandlas SD i media jämfört med andra partier? Hur behandlas integrationsfrågorna jämfört med andra frågor? Hur har detta förändrats över tid och vilka samband går att se med opinionsförändringar?
Ett bra exempel är Gissur Erlingssons forskning - se bra sammanfattning här - som på stadig empirisk grund går emot en hel del etablerade gissningar. Erlingsson lyfter fram SD:s lokala närvaro och visar ett starkt samband mellan lokalt engagemang och framgång i riksdagsvalet 2006. Det talar också för att SD är mer ett parti som bygger underifrån och upp, snarare än ett mediefenomen som står och faller med en enskild kvällstidningsredaktörs fåfängighet.
Hur många personer med titeln Statsvetare finns det i Sverige?
SvaraRaderaJag har börjat intressera mig för politik och då automatiskt komit att ta del av olika statsvetares analyser om hur man bäst bekämpar Sverigedemokraterna.
Ingår det verkligen i en statsvetares uppgifter att aktivt bekämpa politiska partier?
Hej igen,
SvaraRaderaKände att jag vill understryka att ovanstående frågor inte var riktade som polemik till dig. Det lilla jag har läst av dig så måste jag säga att du verkar vara vettig. Vettigaste statsvetaren jag läst hittills.
Men många av de andra statsvetare jag har läst har känts väldigt grunda i sin analysförmåga. Men, det så klart att de statsvetare jag har tagit del av är ju genom etablissemangsmedia och de väljer väl sin adepter med stor omsorg.
Hur många statsvetare? Alldeles för många...
SvaraRadera"3) Politiker går i fällan och ställer upp i debatter mot Jimmie Åkesson som de förlorar även om de vinner dem (hur man kan veta det säkert när vi hittills bara har exempel på debatter som Åkesson vunnit övergår mitt förstånd)."
SvaraRaderaOm ett parti med 5% av publiksympatierna debatterar med en grupp av partier med 95% av desamma förlorar de senare på det hela så länge de inte lyckas övertyga 95% av publiken att de har rätt. Även om Sverigedemokraterna skulle "förlora" en debatt, alltså få en minoritet av publiksympatierna, skulle i all rimlighet Riksdagspartisterna förlora den i den mer relevanta meningen att den skulle påverka deras valresultat negativt. Att detta övergått ditt förstånd är trist.
Hej Andreas! Kul med kritiska synpunkter. Som du rimligen måste ha noterat lyfter jag också fram Gissur Erlingssons analys som en viktig förklaring till SD:s framgångar.
SvaraRaderaNär det gäller Helin strategig och dess betydelse är min analys givetvis lite spekulativ, det erkänner jag villigt. Men hur hade du tänkt dig att "hårda fakta" som skulle kunna bevisa något sådant skulle se ut?
Sina kritikpunkter i övrigt:
1) Med citattecknen kring "kunskap" markerar jag att det är konstruerar kunskap som man tillägnat sig genom media snarare än egna erfarenheter - inte nödvändigtvis att den skulle vara falsk. Jag bygger detta resonemang på dagordningsteorin. För en sammanfattning av denna se t.ex. Maxwell McCombs, 2006. Makten över dagordningen. Stockholm: SNS Förlag.
2) Det är rätt uppenbart att jag har rätt här. Jag tror det räcker att du söker på partiernas namn i Presstext och Mediearkivet. Själv läser jag vanligen Sydsvenskan. SD förekommer dagligen, medan ett parti som KD knappast existerar i den dagliga bevakningen.
3) Jag instämmer med brtk...:s kommentar ovan. Samma sak har bl.a. påpekats av nationalekonomen Andreas Bergh. Sahlin och Olofsson gör dessutom enorma självmål, eftersom de kommer till debatterna oförberedda och tror att det räcker att vara indignerade på Åkesson för att vinna.
4) Absolut inte. Det är inte min sensmoral eller slutsats alls. Du finner inget stöd för det i min artikel, men jag har insett att många har läst den så.
I övrigt kan nämnas att mitt resonemang är inspirerat av E E Schattschneiders utmärkta bok "The Semi-Sovereign People" från 1960, liksom av problemdefinieringsforskningen (t.ex. "The Politics of Problem Definition" av Rochefort & Cobb).
Mvh Björn Johnson
Oj, vilken fläskig felsyftning det blev i mitt första stycke. Förlåt den, Gissur, om du läser här!
SvaraRaderaHej Björn,
SvaraRaderajättekul med svar!
1) distinktionen som du gör är fruktbar, men i sammanhanget av en debattartikel tror jag citattecken runt kunskap, just i det här sammanhanget, sänder ut helt andra signaler än vad du i så fall avsåg.
2) glöm inte att du tar i ganska hårt: "fullkomligt oproportionerligt". Att ett nytt parti som är på väg in får mer uppmärksamhet än gamla partier som ligger stadigt kring 4-6 procent tycker inte jag är särskilt märkligt. Och under hur lång tid har det varit så? Jag vill fortfarande se systematiska jämförelser med relevanta tidpunkter (SD nu mot MP 87-88, t ex), både kvantativa och kvalitativa studier.
Att i sammanhanget av Skåne (din referens till Sydsvenskan) kalla SD för "det lilla extremistpartiet" känns inte heller helt klockrent.
3) Jag är bekant med det matematiska exemplet som är tjusigt man kanske inte bär hela vägen. Dessutom: faktum kvarstår att vi inte vet vad som händer när en skicklig debattör kommer förberedd till mötet med Åkesson.
4) Du skriver ju uttryckligen att ingen har något att vinna på att lyfta upp dessa fråga. Jag är glad om jag har fel, men det kändes inte främmande att dra den slutsatsen av din text. Särskilt inte som den klingar väl ihop med så många andra statsvetarröster som hörts i ämnet.
Angående Helin-spåret så ser jag också mätproblem. Men det var du och inte jag som påstod att det "med stor sannolikhet" var "det enskilt viktigaste" så bevisbördan ligger nog på dig...;)
Igen: jättekul att du tog dig tid att bemöta invändningarna!
/Andreas
Hej igen!
SvaraRaderaDu har poänger i allt du skriver, och ändå tror jag att min analys i stort sett är riktig. Jag håller så här i efterhand med om att jag borde ha avstått från citationstecknen runt kunskap.
Visst har du rätt om Skåne/Sydsvenskan, men det huvudsakliga poängen jag gjorde i artikeln handlade ju om Aftonbladet (som publicerar en rasistisk debattartikel och sen bemöter den på 6-7 sidor; hade det inte varit bättre att avstå från publiceringen om man nu betraktar artikeln som så förgriplig?).
Berghs matematiska exempel är förvisso inte klockrent, men faktum kvarstår: varför ska Sahlin och Olofsson bjuda in Jimmie Åkesson att debattera i teve, på bästa sändningstid? Varför inte bjuda in Rick Falkvinge eller Gudrun Schyman också i så fall? Nej, det är solklart att SD särbehandlas, och att det beror på att medier och politiker inte har förstått att man måste tänke på samma sätt som när det gäller alla partier: kritisk granskning från mediernas sida, bemöta partierna där de är som svagast, inte som starkast, när det gäller partierna.
Niklas Orrenius hade för övrigt en intressant artikel om mediestrategi i Malmö högskolas tidskrift Praktig & Teori.
Allt gott,
Björn
Förresten, när det gäller systematiska jämförelser mellan partibevakning vid olika tidpunkter: sådana skulle såklart vara av stort intresse, men jag har inte så bra koll på partiforskningsfältet. Mitt område är konstruktionen av samhällsproblem i den offentliga debatten och konsekvenserna av detta - en förklaring till varför jag måhända slår in ngon öppen dörr här och var.
SvaraRaderaParallellen till Miljöpartiet är intressant. 1988 var det "säldöden" som uppfattades som ett stort samhälls- och miljöproblem, och det hjälpte Miljöpartiet enormt mycket i valrörelsen. Jag vill minnas att det finns flera analyser av detta. I efterhand visade det ju sig sen att säldöden inte alls berodde på miljöpåverkan utan på ett virus. Slumpens skördar...
Ganska sjuk artikel!
SvaraRaderaDet är inte media som har skapat problemen.
DE FINNS I MÄNNISKORS VERKLIGHET!
Att Malmö har den största gatubrottligheten i hela västvärlden i förhållande till sin befolkning med 3 personrån om dagen. Där personer som har fått "ASYL" här rånar svenskar är inget påhitt utan hemsk fruktansvärd verklighet.
Hela Riksdagen har svikik Sverige och svenskarna.
Det spelar ingen roll om det är SD eller sossarna som tar tag i problemen som man har gjort i Norge och Danmark.
Så länge inte problemen tas på allvar så kommer SD att växa och växa.
De bör åka på kurs till Danmark och Norge.
Min röst går till SD
Folkhemssosse
Erik Eriksson
Varför läggs det ner mer energi på att försöka hindra SD att komma in i riksdagen än att söka lösa problemen i de brinnande förorterna?
SvaraRaderaReceptet synes alltså vara att slutar media skriva om händelserna i förorterna så finns det inga problem och det övergripande nationella målet att få bort SD uppnås.
Stellan Bojerud
Tråkigt att Björn Johnsson inte förmår avhålla sig från det polemiska tonfallet i DN-debatt. Frågeställningen kring den mediala exponeringen kontra organisation är spännande. Men det är problematiskt när gränsen mellan statsvetenskap och kampanjjournalistik blir otydlig. Johnson,Lodenius,Bjereld,Anders R Olsson.Vem är vad? Forskning och politiserande i salig blandning.Statsvetarna riskerar kanske sin trovärdighet i allmänhetens ögon genom att engagera sig i kampen mot "det lilla extremistpartiet". Att medborgarnas upplevelse av integrationsproblematiken enligt Johnson i så hög grad kan anses vara en mediakonstruktion är ett intressant om än högst osäkert påstående.
SvaraRaderaMvh Krister Maconi
De metoder som Björn Johnson föreslår för att motverka Sd för närmast tankarna till hur totalitära stater agerar. Medias uppgift skall här inte vara att så objektivt som möjligt rapportera det som publiken finner intressant utan man skall i stället, i ännu högre grad än i dag, ta politiska hänsyn och rapportera det som ger stöd för den rådande situationen och förtiga, eller tona ner, allt som kan misstänkas gynna ”oliktänkande”. Det är inte eller de frågor som befolkningen anser vara viktiga som skall debatteras utan vad som ev. skall debatteras, mellan vilka och hur skall istället avgöras av det politiska och mediala etablissemanget.
SvaraRaderaNär det gäller invandrings-/integrationsfrågor skall ”etablissemanget” på sin höjd sinsemellan debattera hur man skall hantera omfattande invandring och hur man skall nå det ”mångkulturella” samhället, vilket är ungefär som att det kommunistiska partiet i Sovjet ”debatterade” femårsplaner och hur man skulle nå det ”klasslösa” samhället. Att släppa fram de som inte spelar på den ”rätta” planhalvan och ifrågasätter om man över huvud taget skall ha omfattande invandring och sträva mot ett ”mångkulturellt” samhälle är ju farligt. Se bara vad som hände med Sovjet när Gorbatjov släppte fram kritiker mot den rådande ordningen! Problemet är ju faktiskt större än ett ”litet extremparti”. Det råder ett stort demokratiskt underskott i invandrings-/integrationsfrågor då en mycket stor andel av befolkning vare sig stöder omfattningen av nuvarande invandring eller någon strävan efter ett mångkulturellt samhälle, det framgår tydligt av t.ex. SOM-institutets undersökningar. Borde ju därför vara mer intressant att diskutera hur detta demokratiska underskott skall minskas än att diskutera metoder för att kunna bibehålla det, vilket ju i praktiken är det som Björn Johnsons förslag går ut på.
Man kan ju verkligen fråga sig om inte även den här metadebatten med olika etablissemangsföreträdare och deras tillskyndare om hur man skall ”bemöta” Sd inte även DEN gynnar Jimmie Åkesson? Är ju lite t.ex. lite paradoxalt att Björn Johnson, som föreslår att man skall marginalisera Sd genom att tysta debatten om invandrings-/integrationsfrågor, med sin artikel snarast uppnår det omvända …
En uppsatsidé för en hugad uppsatsstudent:
SvaraRaderaUndersök hur många statsvetare som var ute och gav RD-partierna råd om ur de skulle hålla Miljöpartiet utanför RD när det begav sig.
Jämför sedan med hur många statsvetare som har varit ute i debatten och gett RD-partierna råd om hur de ska hålla SD utanför RD!
Som den medieintresserade forskare han är kanske Björn Johnson är intresserad av själv undersöka saken?
Erik
Erik & Fredrik,
SvaraRaderafundera på den här jämförande studien: undersök den mediala debatten i 20-talets Tyskland, och hitta hur många samhällsvetare det var som hade ryggrad nog att slå larm mot de antidemokratiska och antiliberala strömningar som fanns då.
Samhällsvetare har yttrandefrihet, och de har ett uppdrag som kritiskt tänkande. Visst finns det politiska skevheter (sociologer tenderar att vara lite vänster; nationalekonomer och jurister väldigt höger); men grunden kvarstår. Om våra samhällsvetare oroar sig över demokratins utveckling, ingår det i deras uppdrag att slå larm. Som många nu gör. Jämförelsen med mp haltar. Det är inga seriösa personer som kommit fram till att mp:s program skulle vara antidemokratiskt, medan t.ex. Ekström von Essen gjort analysen att "Nazismens rasistiska retorik präglar Sverigedemokraterna"; och att "SD har mer gemensamt med tyska nazister än danska folkpartister" (Mats Wingborg och Anna Lena-Lodenius).
Det finns all anledning att varna för vad som är på gång, och ni "folkhemssossar" som överväger att släpa in detta elände i riksdagen, bör fundera över vilket ansvar ni har för den liberala demokratins utveckling. Skämmes!
/Liberal
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera