28 mars 2011

Är det rasistiskt att säga invandrare?

Temat för aprilnumret av Arena (ännu ej på nätet) är "Den nya underklassen". På omslaget kan man läsa att ”invandrarbegreppet låser fast människor i ett givet ’vi’ och ’dom’”.

Utgångspunkten för temasektionen är att ”invandraren är tillbaka”. Det hävdas, utan belägg, att invandrarbegreppet har fått en ökad popularitet och utgör en del av ett större bakslag för den svenska antirasismen. Men inte nog med detta, själva ordet invandrare sägs vara rasistiskt.

Frilansjournalisten Leila Zoubir skriver i sitt bidrag att ”invandrare är ett rasistiskt ord och en del av ett maktspråk vars syfte är att ordna och värdera” (s.32).


Filmvetaren Ylva Habel hävdar i en annan artikel att det svenska samhället ”omhuldar bilder av invandrare som obildad, arbetsovillig, kriminell, våldsbenägen, underklassig och fångad i utanförskap”. Båda relaterar detta till teorier om postkolonialism, enligt vilka svenska/europeiska föreställningar om migranter på 2000-talet speglar århundraden av europeisk kolonialism.

Två strategier återstår enligt Zoubir: antingen att ”reclaima” invandrarbegreppet och ge det en positiv laddning (jfr bög, flata), eller att helt enkelt vägra använda det (jfr "N-ordet".

Låt mig direkt säga att jag ser flera problem med hur begreppet invandrare ofta används. Det är inte alltför sällan en bekväm lösning att placera alla dem vi inte betraktar som svenskar i en och samma kategori. Det här har två nackdelar. Dels riskerar vi att frånta individer den etniska eller nationella identitet som de har burit med sig till Sverige. Vi osynliggör en central del av deras personlighet. Dels riskerar vi att försvåra för dem som vill tillägna sig en svensk identitet, eftersom invandrare väldigt ofta används som motsatsen till svensk. Den som är invandrare är, enligt det sätt att tänka som språket reflekterar, därigenom inte helt svensk.

Men har detta verkligen blivit vanligare? Talar vi mer om "invandrare" idag än för tio år sedan? Någon kvantitativ analys på området känner jag inte till men jag skulle bli förvånad om någon sådan trend gick att urskilja. Ser vi till lagstiftning och politik är utvecklingen snarare den motsatta. Om det är någon förändring som framträder vid en överskådlig jämförelse över tid är det hur individperspektivet har vunnit mark. Nuvarande regerings integrationspolitik är exempelvis helt fokuserad på immigranternas första tid i Sverige, i skarp kontrast mot 1970-talets invandrarpolitik som var mer inriktad på grupper.

Snarare än en empirisk förändring är det snarare den minskade populariteten för ett visst teoretiskt perspektiv (Masoud Kamalis idéer om strukturell rasism) som Arena sörjer, och får man förmoda, försöker förändra.


Jag är förvisso inte främmande inför analyser som fäster vikt vid språkets makt (men smått allergisk mot kategoriska förenklingar av den sort som Arena-artiklarna ägnar sig åt). Det finns ett reellt problem i Sverige som speglas exempelvis i en alltför vanlig oförmåga att se ”icke-svenskar” som annat än invandrare.

Men är detta uttryck för rasism? De flesta svenskar har inga problem att identifiera etniska markörer hos amerikaner, skottar, spanjorer eller kanske även polacker. Men den som inte kan höra skillnad på turkiska och arabiska, som inte vet någonting om kultur, religion och sedvänjor hos flera av de allra största invandrargrupperna gör enklast i att betrakta dessa som just invandrare (och inte kurder, turkar, somalier, assyrier, syrianer etc).

Om detta skrev Dagens kulturredaktör Haore Sulaiman en mycket fin essä häromveckan. Och även Arena bjuder på en läsvärd essä av Susanna Alakoski, i samma temasektion som Zoubirs och Habels texter. Alakoski berättar bland annat om sin skoltid i Sverige:

Jag kan inte minnas att jag en enda gång under hela min skoltid fick frågan ”var kommer du ifrån?”, trots att jag hetat ”Alakoski” hela mitt liv. Inte en enda gång fick jag berätta om Kekkonen eller de tusen sjöarna.

Alakoski kontrasterar sin erfarenhet med den afghanske taxichauffören i Stockholm som får just den frågan, dag ut och dag in.

Den enes annorlundahet osynliggörs. Den andras exotiseras. Exemplen speglas svenska normer om assimilationens möjligheter och gränser. Somligas svenskhet tas för given. Andras betraktas som en omöjlighet. I båda fallen begränsas individens handlingsfrihet.

Det här reflekterar i sin tur en delvis kulturellt betingad oförmåga att hantera olikheter och avvikelser. Språkliga kategorier både begränsar i sig själva men, kanske ännu mer, avslöjar samhälleliga strukturer.

Men låt oss inte reducera detta till en fråga om effekter av ett kolonialt arv. Låt oss inte heller inbilla oss att lösningen består av att tabubeläggavissa ord. Få människor lär känna sig kränkta av att kallas invandrare.

Min bild är att det just nu händer en hel del spännande i den svenska debatten om integration och mångkultur. Ett exempel är den utmärkta nystartade sidan sverigesresurser.se. Ett annat exempel att flera tankesmedjor (jag är partisk vad gäller Timbro så låt mig då istället flagga för Fores) publicerat utmärkta rapporter. Och ett tredje exempel är de många debattinlägg som följde på min egen Timbrorapport tidigare i år som visade att det faktiskt går att föra en seriös och nyanserad diskussion även i dessa frågor.

Vill Arena vara med i den här utvecklingen bör man nog snabbast möjligt sluta kasta nostalgiska blickar mot de förlorade åren på 2000-talet då Masoud Kamalis dogmer härskade i den svenska politikens mittfåra.



6 kommentarer:

  1. "Alakoski kontrasterar sin erfarenhet med den afghanske taxichauffören i Stockholm som får just den frågan, dag ut och dag in."

    Det är inte lätt att vara en sk etnisk svensk. Hur vi än gör är det fel. Det är exkluderande att inte fråga någon varifrån han kommer och det är exkluderande att fråga någon varifrån han kommer....

    Att som jag här ovan definiera mig som "etnisk svensk" är dubbelfel i kubik. Bäst att lägga till sk framför de farliga orden!

    Jag har ganska stor erfarenhet av att trampa i klaveret i den här frågan. I vänligt småprat med min granne framför ytterporten råkade jag säga "vi" när jag pratade om svenskar i något sammanhang. Det skulle jag inte gjort. Stämningen förändrades på en sekund Min granne som är född i Sverige spände ögonen i mig och kungjorde ilsket att hon minsann inte var svensk utan jude!

    Självmål alltså. Så rasistiskt av mig att tro att man kunde vara både svensk och jude. Vid ett annat tillfälle sa en bekant att han när han flyttat till Malmö noterat några malmöitiska beteenden som var främmande från hans gamla stad.

    "Varifrån kommer du?" frågade jag (vad jag trodde oskyldigt).

    "Irak!" fräste han och blängde argt på mig.

    Jag blev helt ställd. Jag tänkte snarare på vilken svensk stad han flyttat från till Malmö. Men det visar väl vilken rasist jag är. ;-)

    SvaraRadera
  2. Det kommer ju ut enormt mycket böcker i Sverige årligen och på senaste tiden massa böcker om sverigedemokraterna men inte såvitt jag vet om "invandrare".Är det några böcker jag saknar så är det böcker om människor av "utlänsk härkomst".
    Alltså INTE böcker där man buntar ihop människor från Bosnien,Chile,
    Irak,Polen.Somalia,Kurdistan,
    Eritrea,Grekland,etc och kallar dom för invandrare.
    Jag vill att det skall komma ut böcker om hur människor från t.ex Chile har det i Sverige hur dom lever och deras kontakter med sina "hemländer" är.Jag vil se böcker om eritreaner i Sverige om t.ex deras syn på Sverige.Jag vill läsa om turkarnas historia i Sverige,om somaliernas inbördes relationer,om serbernas relation till sitt hemland,om iraniers barnuppfostran etc.
    Men de enda böcker där "invandrare" förekommer är böcker om sverigedemokraterna.

    SvaraRadera
  3. Plus deckare där dom förekommer som juggemaffian.
    I tidningarnas bostadsbilagor är folk av utlänsk härkomst totalt osynliga där syns bara den vita svenska medelklassen.

    SvaraRadera
  4. Är inte trenden i själva verket den helt motsatta mot vad Arena (enligt ditt referat) påstår? Jag menar, SD har ju gått ut hårt mot MUSLIMERNA samtidigt som man lockat till sig en hel del syrianer/assyrier (liksom finnar, polacker, judar, "jugoslaver"...).

    Jag har också den uppfattningen att ihopklumpandet av alla invandrare tjänat ett syfte inte minst för mångkulturförespråkarna. Se t.ex. hur man pekat på hur "invandrarna" historiskt sett berikat Sverige med kompetens och kultur, som om en 1600-talsvallon var jämförbar med en analfabetisk bonde från Somalia! Eller betänk hur nordafrikaners groteskt stora överrepresentation i våldtäktsstatistiken delvis kunnat döljas genom att de klumpats samman med underrepresenterade ostasiater i gruppen "invandrare"!

    SvaraRadera
  5. "Jag kan inte minnas att jag en enda gång under hela min skoltid fick frågan ”var kommer du ifrån?”, trots att jag hetat ”Alakoski” hela mitt liv. Inte en enda gång fick jag berätta om Kekkonen eller de tusen sjöarna."

    Alakoski kontrasterar sin erfarenhet med den afghanske taxichauffören i Stockholm som får just den frågan, dag ut och dag in.

    Den enes annorlundahet osynliggörs. Den andras exotiseras.

    -----

    Jaha.. Andreas. Som svensk är man alltså (enl. dig) damned if you do and damned if you don't.

    SvaraRadera
  6. Ett annat intressant fenomen som jag tycker relaterar till frågan är den ganska hycklande inställningen till begreppet svensk som många inom etablissemanget härbärgerar.

    Många av dessa hyllar människor med utländsk bakgrund och kan prata hur länge som helst om hur de berikar oss eländiga svenskar, som ju helt och hållet saknar kultur (om man får tro dem). Men ändå så är de väldigt snabba att titulera nyanlända invandrare som "svenskar", som om det vore något fult att vara turk, somalier, kines eller någon annan icke-svensk nationalitet/etnicitet.

    När man ändå vill belysa en invandrares härkomst används då begreppet svensk-XXX, där XXX står för personens ursprungliga nationalitet eller etnicitet. Exempel på detta är svensk-irakier, svensk-alban, osv. För etniska svenskar används då det ytterst fåniga begreppet svensk-svensk.

    Ett annat intressant fenomen är ju att trots att många politiker och journalister hyllar allt utländskt (se t.ex. "Ursvenskt är bara barbariet, resten av utvecklingen har kommit utifrån" av Reinfeldt och "Jag hatar allt typiskt svenskt" av Sahlin) så är inom vissa områden svenskt självklart bäst och allt utländskt skräp. Ett exempel är ju svenskproducerad mat, där t.ex. svenskt kött är en kvalitetsstämpel, och gör att köttet ses som självklart bättre än t.ex. kött från Danmark, Portugal eller Uruguay.

    En annan relaterad sak är att trots att vår statsminister anser att all utveckling efter barbariet kommit till Sverige utifrån, att finansministern menar att "utan invandrare hade svenskar fortfarande gått på stampade jordgolv", så är svensk politik helt överlägsen alla andra länders politik, och man tar sig utan att tveka friheten att mästra andra länder när de har mage att genomföra politik som svenska politiker anser är "fel". Hur var det nu med att allt svenskt var barbariskt?

    Det finns så mycket hyckleri i de här frågorna att man baxnar.

    SvaraRadera