Onödiga överdrifter om Ungern

I senaste numret av Arena (#5 2011) skriver Jon Weman om att utvecklingen i Ungern under Viktor Orban illustrerar "vänsterns dåliga samvete och högerns avsaknad av detsamma".

Wemans tes är att medan "en nyliberal populist dyker upp mitt i Europa och är på god väg att inrätta ett auktoritärt styre väl på nivå med Putins Ryssland", ja då låtsas "högern" att det regnar.

Men frågan är om något annat land väckt så mycket negativ uppmärksamhet det senaste året som Ungern. Mot bakgrund av hur lite som vanligen skrivs i svenska medier om mellanstora länder i Central- och Östeuropa (jämför t ex med den bedrövliga bevakningen av valet i Polen) är det anmärkningsvärt hur omskrivna de ungerska medielagarna och "arbetsplanerna" har blivit. Det råder heller ingen tvekan om att rapporteringen och kommentarerna, såväl i Sverige som i andra EU-länder, är övervägande negativ.

Problemet är istället att saklig kritik av medielagar som inskränker yttrandefriheten och arbetsplaner som tvingar arbetslösa till odrägliga arbetsvillkor blandas med rena dumheter.

Nej, Viktor Orban är givetvis ingen nyliberal. Och bristerna i Ungern till trots, landet är en stabil demokrati som alltjämt har en 1-1 ranking i Freedom House. Det är en högre ranking än flera andra EU-länder som Bulgarien, Grekland, Italien, Lettland och Rumänien och framförallt helt fjärran från ofria auktoritära stater som Ryssland.


Men Weman är inte ensam om att gå från att fördöma till att fördumma. I våras skrev Ervin Rosenberg i Dagens Nyheter att "Ungern skall inte jämföras med länder som Iran eller Vitryssland. Inte än" och använde begreppet "demokratur" som ofta användes om exempelvis Serbien under Slobodan Milosevic styre (då diktaturen gavs viss legitimitet genom regelbundna fria, men ej rättvisa, val). I Expressen skrev Johannes Forssberg på ledarplats om ett "allt mindre civiliserat land" och spred myten att östländerna skulle ha mötts med lägre krav från EU:s sida. Sanningen är snarare att anpassningskraven för de åtta länder som blev medlemmar 2004 var tuffare, inte bara ekonomiskt utan även politiskt.

Vad gäller huruvida "högerns" bristande samvete noterar jag bara Wemans jämförelse mellan denna högers påstått "mycket mer avslappnade inställning" till utvecklingen i Ungern under Viktor Orban och den samvetstyngda vänster som "debatterat och våndats över Hugo Chávez klavertramp". Venezuela ligger på en 5-5 ranking i Freedom House och kvalar med minsta möjliga marginal in i de delvis ofrias skara.


Med detta inte sagt något annat än att Ungerns problem är omfattande. Landets nuvarande regering domineras av klåfingriga och revanschistiska politiker med alltför stor aptit på makten och alltför liten insikt om vikten av att respektera minoriteter och opposition. Detta är förvisso ingen ovanlig egenskap bland europeiska politiker. Men vad som gör det extra bekymmersamt är den närmast oinskränkta makt väljarna har gett Fidesz. Helt avgörande är dock att vi förmår förstå skillnaden mellan en dålig politik som genomförs av demokratiskt valda regeringar - kom ihåg att Orbans jättelika majoritet är en direkt konsekvens av de ungerska väljarnas missnöje med den tidigare genomkorrupta oh inkompetenta socialistregeringen - och all politik (oavsett hur förförande den må vara) som bedrivs av ledare som saknar demokratisk legitimitet.

PS. Läs gärna Johan Lundberg om andra egenheter i senaste Arena.

Integrationsdebattens förändrade förutsättningar

Som de flesta som följer den här bloggen säkert känner till har det i
efterdyningarna av terrorattentaten i Norge i juli förts en diskussion
gällande inte bara hur vi ska förhålla oss till terroristen, Anders
Behring Breiviks, utan också vilket ansvar som kan utkrävas från dem
som tycks ha influerat Breiviks världsbild och eventuellt inspirerat
till bomben i Oslo och skotten på Utöya.

Jag har själv inte deltagit i den debatten (förutom en kortare
kommentar till Göteborgs-Posten, ej på nätet). Det betyder inte att
jag inte finner den relevant, tvärtom. Inte minst frågorna om huruvida
vi bedömer en terrorist annorlunda om han heter Anders och inte
Taimour och om vi tenderar att bedöma västerländska terrorister i
termer av rationalitet/galenskap medan muslimska terrorister bedöms i
termer av religion/kultur, tangerar det övergripande tema som inramar
min pågående forskning, det vill säga relationerna mellan religion,
kultur och hälsa. Jag hoppas få tid att återkomma i det här ämnet.

Betydligt mindre intresserad är jag däremot av att delta i en debatt där
terrorattentat utnyttjas för att smutsa ner meningsmotståndare. Gång
på gång upprepas ogrundade påståenden som att Axess driver samma linje
som Breivik (Lisa Bjurwald, Expressen 24 juli),
att det finns kopplingar mellan "den pikanta kulturhögern runt
tidskrifter som Neo och Axess" och parlamentarisk och autonom
högerextremism" och att en del av borgerligheten har "ägnat de senaste
åren åt att förlöjliga kulturell tolerans och mångfald" (Cecilia
Verdinelli, Göteborgs-Posten 11 augusti,)
eller att Breivik är en produkt av idéer i den politiska mittfåran och
att det finns "tankesmedjor och tidskrifter" [gissa vilka...] som
hävdar att SD har rätt (Petter Larsson, Aftonbladet 25 augusti,).

I senaste numret av Arena (ännu ej på nätet) presenterar Devrim Mavi ett litet potpurri av de här idéerna. Hon hävdar att Angela Merkel har högerextrema åsikter, att Timbro, Axess och Svenska Dagbladets ledarsida har visat en "besatthet av islam, muslimer och mångkultur" och, mest fantastiskt av allt, att det är Axess som har hittat på uppdelningen mellan mångkultur och multikulturalism.

Men det finns också en del i Mavis text som förtjänar att tas på allvar. Hon påpekar att det är avgörande hur det "vi" som ska skapas i Sverige formuleras. Hon markerar tydligt avstånd från den rörelse bort från identitetspolitiken som hon befarar att Socialdemokraterna kommer att göra under Håkan Juholt. Hon avvisar fokus på "jämlikhetspolitik, omfördelning och samhörighet" och vill hellre "uppmärksamma erfarenheter som särskiljer grupper". Hon skriver vidare att "ett enat samhälle skapas den dag då vi vågar lyssna på alla olika erfarenheter av förtryck och politisera dessa". Konkret vill hon att det ska bli enklare att bli medborgare i Sverige.

Med anledning av detta har jag två enkla frågor:

1. Sverige är det land i Europa som det redan nu är enklast att bli medborgare i. Det är också ett av de länder där skillnaden mellan medborgare och icke-medborgare är minst. Vilka problem menar Mavi att vi löser genom att göra det ännu enklare att bli medborgare?

2. Menar Mavi allvar med att den som kommer till Sverige på flykt från politiskt, religiöst eller kulturellt förtryck, från stat, familj eller klan, ska bli en del av den svenska gemenskapen genom att manifestera det förtryck (diskriminering, rasism) han eller hon upplever i Sverige? Eller vad betyder orden om det enade samhället som jag citerar ovan?

För att undanröja eventuella missförstånd ska jag upprepa ett par självklarheter. Multikulturalism är ett samlingsnamn för att i första hand beskriva en rad olika politiska åtgärder (som genomförts i en ganska begränsad utsträckning i ett ganska litet antal länder de senaste 40 åren), i andra hand för att fånga de ideologiska grundvalar som denna politik vilar på. Multikulturalismen kan alltså ses som ett av flera tänkbara svar på frågan hur nationellt homogena demokratiska välfärdsstater ska hantera en omfattande och permanent invandring. Som ideologi kan multikulturalismen granskas idékritiskt, som policy kan den utvärderas med avseende på dess effekter.

Själv är jag kritisk mot multikulturalismen som ideologi på ungefär samma grunder som jag är kritisk mot nationalismen, det vill säga jag anser att det är en kollektivistisk ideologi som gör politik av något som för mig hör det civila samhället till.

Vad gäller effekterna av multikulturalismen är jag mer ambivalent. Kunskapsläget är begränsat. Det finns för få länder att jämföra, för många tänkbara förklaringsfaktorer och alltför stor variation inom den policy som kallas multikulturalistisk. Trots det vågar jag hävda att det inte finns något som helst stöd för att en multikulturalistisk politik generellt sett skulle samvariera med en bättre integration (enligt de indikatorer som vanligen används). Ruud Koopmanns (Journal of Ethnic and Migration Studies, 36:1, 2010) har exempelvis jämfört de länder i Europa som har haft mest multikulturalism (Sverige, Nederländerna, Belgien och Storbritannien) med tre länder som haft en tydlig assimilationspolitik (Tyskland, Frankrike och Österrike) och konstaterar att det är de förstnämnda som har en högre grad av boendesegregation, en lägre grad av språklig integration, en högre andel invandrare från icke-EU-länder som saknar sysselsättning och en högre andel invandrare från icke-EU-länder bland populationen i fängelserna. Koopmanns visar inte att assimilationspolitik nödvändigtvis är bättre, men hans (och andras) studier bör tas på allvar av dem som, likt Devrim Mavi, likställer motstånd mot multikulturalism med motstånd mot invandring eller mångkultur. Det är två från varandra helt fristående saker.

Den integrationspolitiska debatten håller långsamt på att förändras. Med stöd hos forskare som Koopmanns drar nu alltfler liberaler och konservativa slutsatsen att en omfattande invandring inte är förenlig med de nuvarande välfärdssystemen. Åtminstone i Sverige tycks de flesta på den borgerliga sidan då välja att värna invandring och mångkultur vilket på sikt kommer att leda till fler krav på ökad lönespridning, förändrade spelregler på arbetsmarknaden och i förlängningen även förändringar i bidragssystemen.


Det är också självklart att anti-invandringspartier likt Sverigedemokraterna gör en motsvarande analys men drar den omvända slutsatsen: välfärden hotas av invandrarna, varför invandringen måste stoppas. 

Där tidigare den Sverigedemokratiska världsbilden bekräftades från vänsterkanten (multikulturalistisk och nationalistisk identitetspolitik bygger på samma grundläggande logik) är vi nu alltså på väg mot en utveckling där det är borgerliga invandringsförespråkare och Sverigedemokratiska invandringsmotståndare som bekräftar varandras verklighetsbeskrivningar, vad gäller effekterna av migration, globalisering och minskad nationell sammanhållning. Utmaningen för socialdemokratin och vänstern är att bryta den utvecklingen. Väljer man, som Arena förespråkar, att avvisa en generell jämlikhetspolitik till förmån för identitetspolitisk förtrycksfetishism, tror jag det blir väldigt svårt.

Är det rasistiskt att säga invandrare?

Temat för aprilnumret av Arena (ännu ej på nätet) är "Den nya underklassen". På omslaget kan man läsa att ”invandrarbegreppet låser fast människor i ett givet ’vi’ och ’dom’”.

Utgångspunkten för temasektionen är att ”invandraren är tillbaka”. Det hävdas, utan belägg, att invandrarbegreppet har fått en ökad popularitet och utgör en del av ett större bakslag för den svenska antirasismen. Men inte nog med detta, själva ordet invandrare sägs vara rasistiskt.

Frilansjournalisten Leila Zoubir skriver i sitt bidrag att ”invandrare är ett rasistiskt ord och en del av ett maktspråk vars syfte är att ordna och värdera” (s.32).

Filmvetaren Ylva Habel hävdar i en annan artikel att det svenska samhället ”omhuldar bilder av invandrare som obildad, arbetsovillig, kriminell, våldsbenägen, underklassig och fångad i utanförskap”. Båda relaterar detta till teorier om postkolonialism, enligt vilka svenska/europeiska föreställningar om migranter på 2000-talet speglar århundraden av europeisk kolonialism.

Två strategier återstår enligt Zoubir: antingen att ”reclaima” invandrarbegreppet och ge det en positiv laddning (jfr bög, flata), eller att helt enkelt vägra använda det (jfr "N-ordet".

Låt mig direkt säga att jag ser flera problem med hur begreppet invandrare ofta används. Det är inte alltför sällan en bekväm lösning att placera alla dem vi inte betraktar som svenskar i en och samma kategori. Det här har två nackdelar. Dels riskerar vi att frånta individer den etniska eller nationella identitet som de har burit med sig till Sverige. Vi osynliggör en central del av deras personlighet. Dels riskerar vi att försvåra för dem som vill tillägna sig en svensk identitet, eftersom invandrare väldigt ofta används som motsatsen till svensk. Den som är invandrare är, enligt det sätt att tänka som språket reflekterar, därigenom inte helt svensk.

Men har detta verkligen blivit vanligare? Talar vi mer om "invandrare" idag än för tio år sedan? Någon kvantitativ analys på området känner jag inte till men jag skulle bli förvånad om någon sådan trend gick att urskilja. Ser vi till lagstiftning och politik är utvecklingen snarare den motsatta. Om det är någon förändring som framträder vid en överskådlig jämförelse över tid är det hur individperspektivet har vunnit mark. Nuvarande regerings integrationspolitik är exempelvis helt fokuserad på immigranternas första tid i Sverige, i skarp kontrast mot 1970-talets invandrarpolitik som var mer inriktad på grupper.

Snarare än en empirisk förändring är det snarare den minskade populariteten för ett visst teoretiskt perspektiv (Masoud Kamalis idéer om strukturell rasism) som Arena sörjer, och får man förmoda, försöker förändra.

Jag är förvisso inte främmande inför analyser som fäster vikt vid språkets makt (men smått allergisk mot kategoriska förenklingar av den sort som Arena-artiklarna ägnar sig åt). Det finns ett reellt problem i Sverige som speglas exempelvis i en alltför vanlig oförmåga att se ”icke-svenskar” som annat än invandrare.

Men är detta uttryck för rasism? De flesta svenskar har inga problem att identifiera etniska markörer hos amerikaner, skottar, spanjorer eller kanske även polacker. Men den som inte kan höra skillnad på turkiska och arabiska, som inte vet någonting om kultur, religion och sedvänjor hos flera av de allra största invandrargrupperna gör enklast i att betrakta dessa som just invandrare (och inte kurder, turkar, somalier, assyrier, syrianer etc).

Om detta skrev Dagens kulturredaktör Haore Sulaiman en mycket fin essä häromveckan. Och även Arena bjuder på en läsvärd essä av Susanna Alakoski, i samma temasektion som Zoubirs och Habels texter. Alakoski berättar bland annat om sin skoltid i Sverige:

Jag kan inte minnas att jag en enda gång under hela min skoltid fick frågan ”var kommer du ifrån?”, trots att jag hetat ”Alakoski” hela mitt liv. Inte en enda gång fick jag berätta om Kekkonen eller de tusen sjöarna.

Alakoski kontrasterar sin erfarenhet med den afghanske taxichauffören i Stockholm som får just den frågan, dag ut och dag in.

Den enes annorlundahet osynliggörs. Den andras exotiseras. Exemplen speglas svenska normer om assimilationens möjligheter och gränser. Somligas svenskhet tas för given. Andras betraktas som en omöjlighet. I båda fallen begränsas individens handlingsfrihet.

Det här reflekterar i sin tur en delvis kulturellt betingad oförmåga att hantera olikheter och avvikelser. Språkliga kategorier både begränsar i sig själva men, kanske ännu mer, avslöjar samhälleliga strukturer.

Men låt oss inte reducera detta till en fråga om effekter av ett kolonialt arv. Låt oss inte heller inbilla oss att lösningen består av att tabubeläggavissa ord. Få människor lär känna sig kränkta av att kallas invandrare.

Min bild är att det just nu händer en hel del spännande i den svenska debatten om integration och mångkultur. Ett exempel är den utmärkta nystartade sidan sverigesresurser.se. Ett annat exempel att flera tankesmedjor (jag är partisk vad gäller Timbro så låt mig då istället flagga för Fores) publicerat utmärkta rapporter. Och ett tredje exempel är de många debattinlägg som följde på min egen Timbrorapport tidigare i år som visade att det faktiskt går att föra en seriös och nyanserad diskussion även i dessa frågor.

Vill Arena vara med i den här utvecklingen bör man nog snabbast möjligt sluta kasta nostalgiska blickar mot de förlorade åren på 2000-talet då Masoud Kamalis dogmer härskade i den svenska politikens mittfåra.

Okritiskt om kritik av Göteborgs-statsvetenskapen i Arena

För någon månad sedan var jag på ett seminarium där statsvetaren Anders Urbas presenterade sin avhandling "Den svenska valforskningen. Vetenskapande, demokrati och medborgerlig upplysning". Urbas argumenterar för att den valforskning som bedrivs vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg har stora brister: den utgår från en specifik demokratimodell (istället för att diskutera flera alternativ), den mörklägger sina normativa utgångspunkter och den har bestämt sig på förhand för att svenska väljare är tillräckligt kunniga (för att denna modell ska fungera).

Jag var inte särskilt imponerad av Urbas argumentation men det blev aldrig av att jag skrev något här, främst eftersom kollegan Henrik Oscarsson gav en så fyllig sammanfattning av diskussionen på sin blogg.

Nu ser jag att Urbas har belönats med en mycket positiv recension i senaste numret av Arena. Det är den för mig okände Jörgen Johansson som helt okritiskt återger Urbas resonemang och beskriver resultaten som "minst sagt häpnadsväckande". Enligt Johansson har Urbas funnit "genanta brister" hos valforskningen och kommit till slutsatser som är "förödande" för denna.

Utöver att locka eventuella Arena-läsare att klicka på länken ovan och som ett korrektiv till Arena-recensionen ta del av Henriks betydligt mer sakliga genomgång kan jag väl även passa på att lyfta fram mina egna huvudinvändningar mot Urbas resonemang:

1. Urvalet av material. Henrik kommenterar detta också i sin text men det tål att understrykas: Urbas har valt ut ett begränsat antal, mycket likartade, rapporter på vilka han bygger hela sin argumentation. Men han bortser helt från att precis samma forskare även skrivit forskningsartiklar, andra böcker och, framförallt, en stor mängd debattartiklar, där just de resonemang om normativa utgångspunkter och demokratimodeller som han efterlyser faktiskt förekommer. Detta är snudd på ohederligt, givet den stora poäng han vill göra av att forskarna maskerar sina utgångspunkter.

2. Urbas visar inte att dessa påstådda brister skulle ha några effekter på de analyser som görs. Vad skulle det innebära att analysera svenska riksdagsval med en deltagardemokratisk modell som utgångspunkt? Vilka spännande slutsatser går vi miste om, på grund av att alla valforskare är övertygade anhängare av representativ demokrati? Urbas resonemang hade för mig känts betydligt mer spännande om han hade intresserat sig för att titta på konsekvenserna.

I övrigt är Arena som vanligt ojämn. Devrim Mavis intervju med Ebba Witt-Brattström är kul och Lisa Bjurwalds text om näthatet känns viktig. Det är också kul att Arena ger plats åt lite eko-bashing i form av Jan Sellings bidrag. Däremot känns Tobias Hübinetts och Carina Tigerwalls artikel om "gulinghumor" mest obehaglig, på flera plan.

Uppdatering: Jörgen Johansson är tydligen statsvetare i Lund, men tidigare verksam i Halmstad där även Anders Urbas skrev sin avhandling (även om disputerade i Örebro).