1 juli 2013

De svenska partierna i ett europeiskt perspektiv: Sverigedemokraterna

De svenska partiernas öden kommenteras vanligen med närsynt blick. Förklaringar till opinionsmässiga svängningar söks i aktuella händelser eller hos enskilda personer. Är det Annie Lööf eller idéprogrammet som sänkt Centern? Kan Socialdemokraterna åter bli ett 40-procentparti när de gjort sig av med Sahlin och Juholt? Är det för att vi pratar så mycket om invandring som Sverigedemokraterna lyfter?

Inga dumma frågor. Men världen består av mer än Sverige. Som en motvikt till det provinsiella perspektivet kommenterar jag under Almedalsveckan de svenska partierna ur ett europeiskt perspektiv. Hur ser de lång- och kortsiktiga trenderna ut för respektive partifamilj i hela Europa? Är den svenska utvecklingen representativ eller avvikande?

Sverigedemokraterna definierar sig själva som ett socialkonservativt och nationalistiskt parti. Medialt beskrivs de ofta som ett främlingsfientligt eller invandringskritiskt parti. Inom partiforskningen placeras SD vanligen in i en partifamilj som brukar beskrivas med termer som högerpopulism eller högerradikalism.

Ingen etikett är perfekt men alla är inte lika dåliga. Jag föredrar att använda termen nationalistiska partier. I den kategorin placerar jag alla partier som verkar i en nationalistisk idétradition och förespråkar en nationalistisk politik. Det ska sägas direkt att detta är en vid definition som inkluderar såväl demokratiska nationalkonservativa partier (t ex Dansk Folkeparti och Fidesz i Ungern) som mer radikala nationalistpartier med mer eller mindre explicita fascistiska inslag(t ex Jobbik i Ungern och Gyllne Gryning i Grekland). Här ingår också de partier med högerliberal bakgrund som under de senaste decennierna blivit alltmer nationalistiska och invandringskritiska (FPÖ i Österrike, FrP i Norge).

Med en sådan vid definition finns nationalistiska partier numera representerade i en majoritet av de europeiska parlamenten: i 16 av 28 EU-länder. Dessutom finns de i parlamenten i Norge, Schweiz, Serbien, Montenegro, Kosovo och Ukraina.

Få av de nationalistiska partierna är äldre än 30 år, de flesta är yngre än 20 år. Efter enstaka framgångar under 1980-talet i framförallt Frankrike och Belgien kom det stora genombrottet på 1990-talet. 2000-talet har huvudsakligen inneburit en konsolidering av 1990-talets framgångar. I de senaste valen samlade nationalistpartierna i genomsnitt 11,2 procent.

Ungerska Fidesz (52,7 procent i valet 2010) är det överlägset mest framgångsrika av dessa partier. Endast fyra ytterligare partier i den här familjen når över 20 procent: FRP i Norge, SVP i Schweiz, SNS i Serbien och NSD i Montenegro. Viktor Orbán i Ungern är Europas ende premiärminister från ett nationalkonservativt parti. Därutöver ingår nationalkonservativa partier i regeringskoalitioner i Bosnien, Litauen och Serbien (samt i den permanenta schweiziska samlingsregeringen).

Av de mer radikala nationalisterna är ungerska Jobbik mest framgångsrikt (16,7 procent). Även Nationella Fronten i Frankrike, Svoboda i Ukraina och PVV i Nederländerna fick mer än 10 procent i de senaste valen. 

Den ständiga mediala fokuseringen på framgångar för ytterlighetspartier skymmer sikten för den som nyktert vill studera hur starka nationalisterna i Europa egentligen är. För den vanlige tidningsläsaren är bilden att dessa partier ständigt växer, ständigt radikaliseras.

Fakta säger annat. I de senaste valen gick nationalistpartierna i genomsnitt framåt med 0,5 procent. Men siffrorna dras upp av de stora framgångarna för Jobbik, Nationella Fronten och Sannfinländarna (som ökade med nästan 15 procent till 19). Totalt var det 14 partier som gick framåt medan 19 partier tappade i stöd. I de senaste valen har nationalistpartier tvingats lämna parlamenten i länder som Slovenien, Slovakien och Serbien. I stora europeiska länder är nationalistpartierna fortfarande marginaliserade (i Tyskland har Republikanerna minskat i varje val sedan 1990; i Storbritannien har UKIP endast några strömandat, i Polen röstades de nationalkonservativa bort för flera år sedan och i Spanien har man aldrig lyckats bryta igenom).

Med sina 5,6 procent hör Sverigedemokraterna alltså till de mindre av Europas nationalistpartier. Det är också ett av de äldsta. SD bildades redan 1988. Inget annat nationalistparti har haft en längre startsträcka. Att genombrottet dröjde har sina lokala förklaringar - i grunden en kombination av ett relativt svårforcerat svenskt partisystem och ett parti som länge var alltför extremt och tyngt av sin historia - men framgången på 2010-talet kan inte förklaras utan att man tar hänsyn även till faktorer utanför den svenska kontexten. I grunden är det nämligen samma sociala och politiska förändringar som driver nationalistpartier i alla länder: globalisering, europeisk integration och ökad migration. En substantiell minoritet i alla europeiska länder är emot dessa förändringar - ibland på ideologisk grund, oftare som en reaktion mot upplevda negativa effekter i termer av ekonomi, brottslighet och social sammanhållning.


Det är detta som utgör grogrunden även för Sverigedemokraterna. Ingenting tyder på att den kommer förändras de närmaste åren. Precis som i resten av Europa kommer vi även i Sverige få vänja oss vid att partisystemet numera rymmer ett nationalistiskt parti som mobiliserar kring en ny politisk skiljelinje.

Se gärna även Adam Cwejmans två texter kring orsaker till nationalistpartiers framgångar och misslyckande.

8 kommentarer:

  1. Om det fanns ett klassiskt liberalt eller konservativt parti som erbjöd ett alternativ i migrations- och värdepolitiken, så skulle de kunna växa sig jättestora, och enkelt ha blivit andra eller tredje största parti. Nu finns bara SD, och då kommer de att växa. De andra partierna har slutat fungera i sin demokratiska roll, dvs att driva frågor som folk tycker är viktiga. Det är inte populism att driva sådana frågor, populism är att förenkla verkligheten; det gör de andra partierna i större utsträckning än SD.

    SvaraRadera
  2. Resonemanget är inte fel. Men du förminskar betydelsen av islams utbredning i Europa. Denna invandring skiljer sig från all annan känd invandring genom tiderna.

    SvaraRadera
  3. Bra ansats till en ärlig analys men man missar helt i vilken utsträckning dessa partiers framgångar är resultatet av att socialdemokratiska partier övergett arbetarklassen och den gamla konservativa högern blivit nyliberal.

    SvaraRadera
  4. Kommentarena ovan är mycket bra, så jag behöver inte upprepa det som sagts där.

    Att de nationalistiska partierna växte fram under 90-talet tror jag har att göra med en reaktion mot den under föregående decennier påfallande starka vänstervågen i Västeuropa. I tex. Sverige har en nyvänster länge dominerat kulturlivet, och vi vet att journalistkåren står långt till vänster jämfört med vanligt folk. Media domineras därför av en vänstervriden agenda, som även spritt sig till yrkespolitikerna. Det handlar om att förringa allt som har att göra med svensk kultur, samtidigt som man glorifierar alla inflytanden från främmande kulturer. Nymarxisterna har nämligen den agendan. Folk reagerar mot detta men hittar inget verkligt alternativ - förutom SD. Övriga partier är lika intill förväxling i många frågor.

    SvaraRadera
  5. På vilket sätt är SD "höger"? Är inte det inte lite väl missvisande? Tittar man på vad de säger så är de ju snarast gråsossar av den gamla 1960-talssorten (alltså innan sossarna blev marknadsliberaler, fast med LAS och världens högsta skatt i behåll).

    Socialdemokraterna var dessutom betydligt mer "bruna" (om det är höger) så sent som in på 1970-talet. Man talade om den svenska rasen och gladde sig åt att den "var homogen". Man "höll koll" på "tattarstammen". Man steriliserade "mindervärdiga" människor, som inte "borde" fortplanta sig.

    Innan dess fanns en lång historia av rasbiologi och även en viss tidig vurm för national-SOCIALISMEN bland en del ledande partiorgan och närstående propagandaorgan, som Aftonbladet.

    /Sven Ekeberg

    SvaraRadera
  6. Alla problem är inte "upplevda", de är tvärtom reella
    och lätta att statistiskt belägga. Sverigedemokrater
    är alltså inte förvillade människor utan personer
    som utifrån sina värderingar reagerar rationellt på aktuella samhällsproblem.

    SvaraRadera
  7. Det är sant att UKIP i Storbritannien inte har några mandat i Underhuset. Men det är inte hela sanningen ty Storbritannien har enmansvalkretsar i val till underhuset. I valet 2009 fick UKIP drygt 900.000 röster motsvarande 3,1 procent. Om det hade varit ett proportionellt valsystem skulle detta gett minst 20 av de 649 mandaten. I valet till EU parlamentet där proportionalitetsval tillämpas fick UKIP 16,5 procent och 13 mandat.

    https://en.wikipedia.org/wiki/UK_Independence_Party

    http://sv.wikipedia.org/wiki/United_Kingdom_Independence_Party

    Med vänlig hälsning.

    x.

    SvaraRadera
    Svar
    1. @Anonym 2 juli 2013 07:36
      Du har naturligtvis helt rätt i din kommentar. Andreas Johansson Heinö är naturligtvis mycket medveten om det du säger men ändå skriver han som han gör när han informerar oss om förekomsten och styrkan av vad han kallar nationalistiska partier i europeiska länder. Man kan verkligen undra varför han gör så. Är han en objektiv och ärlig statsvetare eller är han en ”agendasättande” statsvetare?

      Radera