Den pågående debatten om förutsättningarna för en dynamisk
och frimodig diskussion om politik i Sverige är inte uppenbart överlastad med
systematiskt insamlad empiri.
I ett försök att tränga igenom en vägg av åsikter, metaforer
och anekdotiska argument presenterar jag därför i en krönika i Borås Tidning idag
resultaten från en miniatyrstudie jag gjort.
Min utgångspunkt är en hypotes att åsiktskorridoren inte
nödvändigtvis är trång, men däremot syrefattig. Mitt intryck har varit att
svensk debatt är introvert och provinsiell. Ja, helt enkelt väldigt svensk. Men
går detta att belägga?
Jag har gjort ett försök. Empirin är enkel. Jag har gått
igenom vad Sveriges samlade kår av ledarskribenter länkar till under en vecka
på Twitter. Urvalet är ett försök till totalurval, det vill säga alla länkar
från alla ledarskribenter med twitterkontot. Jag har totalt hittat 53 stycken
vid 29 tidningar. Jag har däremot inte inkluderat frilansande krönikörer utan endast
skribenter som vid mättillfället var fast knutna till en redaktion. (Sannolikt har
jag missat någon, men ambitionen var att vara heltäckande). Mätperioden är
sista veckan i maj i år, en förhoppningsvis ”vanlig vecka” (jag har åtminstone
inga skäl att tro något annat). Totalt består materialet därmed av 766 länkar.
Argumentet för att välja Twitter är enkelt: Twitter är de
facto ett centralt forum för ledarskribenter. Argumentet för att välja länkar
är att det ofta är just länkar till andra artiklar som håller diskussionen på
Twitter igång. Rimligen säger det något, om än inte allt, vad man väljer att
länka till på Twitter.
Resultatet visade att 88 procent av länkarna går till texter
publicerade i svenska tidningar och 12 procent till utländska. Men av de
utländska länkarna handlar det nästan uteslutande om ren nyhetsförmedling. Jag
hittar i princip inte en enda länk till en utländsk opinions- eller kulturartikel.
Jag valde också att göra en jämförelse med kulturskribenter.
Jag följde samma urvalskriterier, men hade här svårare att hitta tillräckligt
många konton. Dels för att jag känner till färre kultur- än ledarskribenter, dels för att somliga, till
exempel Åsa Linderborg, inte har Twitterkonton (och av hennes kollega på
Aftonbladet var jag blockad). Här hittade jag därför bara 153 länkar. Och av
dessa var 150 till svenska tidningar.
En kritik jag har fått under dagen är att Twitter inte är
representativt. Det stämmer säkert. Twitter är ingen perfekt spegelbild av vad
opinionsbildare skriver och läser. Jag vill däremot fortsatt hävda att det
spelar roll vad som twittras, och jag är ganska säker på att de flesta
ledarskribenter också tycker det. Annars hade de rimligen inte varit så noga
med att länka till sina egna och sina kompisars texter. (För att inte tala om
beröm som andra skriver om egna texter).
Och när det under en hel vecka inte en enda gång twittras en endaste länk till en internationell opinionsartikel, en internationell kulturartikel
eller en forskningsrapport; ja, då tycker jag att resultatet är så intressant
att det motiverar en diskussion. Jag vill också hävda att detta resultat är
betydligt mer intressant och problematiskt än var skribenterna bor, vad de
heter eller hur de ser ut.
Men som sagt, det är trots allt bara ett begränsat mått. Jag
har därför kompletterat med en analys av vad som faktiskt skrivs i de ledar-
och kulturartiklar som publiceras i papperstidningarna. Är det här de utländska
referenserna gömmer sig?
Jag har inte möjlighet att läsa igenom alla ledar- och
kulturartiklar, men jag har gått en genväg genom en sökning i Mediearkivet. Jag
har valt ut de 25* dagstidningar och tidskrifter som jag bedömer är mest troliga
att anses relevanta för svenska debatt, och helt enkelt sökt för att se
om de refereras på ledar- och kultursidor. För att utöka träffytan har jag
studerat en månad, istället för en vecka. Sökningen inkluderar alltså all storstads-
och landsortspress i Sverige från 1 till 31 maj.
Totalt hittar jag 19 referenser från ledarsidorna och 20
från kultursidorna. Är det mycket eller lite? Jag har ingen jämförelsepunkt,
men vill nog ändå hävda att även detta är väldigt lite. Vi pratar alltså om ett
genomsnitt här där det förekommer en referens till en utländsk tidning en gång
i månaden, per tidning.
Vad är det då som refereras? New York Times citeras på
ledarplats sedan man konstaterat att det går dåligt för svenska tennisspelare i
Öppna Franska. The Guardian refereras i en debatt om höga
klackar på filmfestivalen i Cannes. The Economist citeras efter ett reportage om
homosexualitet. Däremot hittar jag inte heller i papperstidningarna några
seriösa försök att presentera en utländsk debatt för svenska läsare eller någon
ambition att berika den svenska debatten med argument från utlandet. En elak,
men inte helt orättvis slutsats, är att omvärlden uppfattas som intressant
när den skriver om svenskar eller om sex. Annars får det vara.
Den mest refererade tidningen är föga förvånande brittiska
vänstertidningen The Guardian (sju omnämnanden), följd av New York Times (sex)
och Aftenposten (fyra). Tidskrifter som London Review of Books, Der Spiegel
eller Prospect Magazine förekommer däremot inte en enda gång.
Det är inte lika mörkt överallt. Svenska Dagbladets
kultursida har under maj månad nio utländska referenser, Norrbottens-Kurirens
ledarsida har sju och Dagens Nyheters kultursida har fem. Tillsammans står
dessa tre redaktioner för hälften av alla referenser till utländska tidningar
och tidskrifter. Aftonbladets ledarsida, vars skribenter twittrar utländska
länkar hyfsat ofta, landar däremot på noll, precis som kultursidan. Expressens
kultursida har noll referenser, ledarsidan en.
Är det en paradox att opinions- och kulturskribenterna är så
nationellt orienterade, i en tid präglad av ständigt ökande globalisering och
där hela världens åsiktsproduktion är tillgänglig? Eller är det tvärtom en
naturlig följd, ett sätt att hitta en nisch och trygghet i en tid fylld av
förändringar? Oavsett vilket: provinsialismen är ett faktum och borde motivera en självkritisk debatt.
* Financial Times, Washington Post, Le Monde, New York Times, Frankfurter Allgemeine, Jyllands-Posten, Helsingin Sanomat, Süddeutsche Zeitung, The Economist,The Guardian, El Pais, El Mundo, Le Figaro, Aftenposten, Dagbladet, Berlingske Tidende, The Independent, Daily Telegaph, The Times, Prospect Magazine, New York Review of Book, London Review of Books, Times Literary Supplement, Wall Street Journal, Der Spiegel
Att media som inte är engelskspråkiga nämns extremt sällan i svenska tidningar är nog inte så märkligt. Hur många journalister och ledarskribenter kan några fler språk än svenska och engelska? Ett lika stort problem är att de knappast är intelligenta nog att ta till sig innehållet i en längre och lite mer krävande text, oavsett språk. Twitter är en mer passande nivå för Sveriges journalister.
SvaraRaderaHur som helst är inte bristen på jämförelser med utlandet det stora problemet. För den som inte klarar av att resonera och dra rimliga slutsatser hjälper det inte att få veta vad som sägs i andra länder.
Ja Will, du föll mig i talet där! :-)
SvaraRaderaBirger Persson
En sak att ha i åtanke är att Guardian helt saknar betalvägg.
SvaraRaderaWill: problemet är inte intelligensnivån utan tiden. Som en journalistbekant fräste till när jag klagade över ungefär samma sak som Andreas ovan: "Vet du att vi måste göra minst två nyhetsartiklar varje dag?" Då hinner det inte bli så mycket djupborrande.
SvaraRaderaOch bristen på kunskaper i andra språk gäller inte bara journalister, den gäller nästan alla. Inte gör dagens skola mycket för att hjälpa upp situationen heller, s.k. "moderna språk" är det mest lågprioriterade av allt.