På DN Debatt uppmanar idag elva debattörer till förbud mot omskärelse av pojkar. Enligt undertecknarna är frågan så viktig att Sveriges ”engagemang för mänskliga rättigheter” inte kan kallas ”annat än halvhjärtat” om inte ”stympningen” av pojkar upphör.
För mig är frågan om manlig omskärelse komplicerad och jag ser gärna att den uppmärksammas mer i den offentliga debatten (min egen ståndpunkt är att jag är emot ett statligt förbud men för en fri debatt där bland andra jag själv har möjlighet att argumentera kritiskt mot traditionens utövare). Men svåra frågor kräver seriös argumentation, vilken tyvärr lyser med sin frånvaro i nämnda artikel.
För det första väljer artikelförfattarna att använda termen ”stympning” om manlig omskärelse. De efterlyser också en ”könsneutral” lagstiftning. Därigenom antyds att problematiken med manlig omskärelse befinner sig på samma nivå som frågan om kvinnlig könsstympning. Det är osakligt, vulgärt och medför oundvikligen ett relativiserande av det lidande som alla könsstympade kvinnor utsätts för. Av samma skäl är det osmakligt att artikelförfattarna spelar upp omskärelse som ett fall av barnaga.
För det andra visar man ingen som helst insikt om vilken betydelse omskärelse av pojkar har för väldigt många individer eller varför traditionen överhuvudtaget existerar. Istället lutar man sig mot ett fånigt tankeexperiment (som även används av Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten i boken Till frihetens försvar) och skriver att ”ponera att Socialstyrelse får in ett fall där ett par föräldrar tillhör en religiös rörelse som vill skära bort öronsnibbarna på sina nyfödda barn”. Det vore i så fall enligt artikelförfattarna diskriminerande av Socialstyrelsen att inte tillmötesgå dessa föräldrar.
Argumentet är oväsenligt eftersom det bortser från den i sammanhanget helt avgörande faktorn, nämligen kulturell kontext. Givetvis skulle en örsnibbspraktik kunna vara legal i Sverige om den vilade på en flera hundra år gammal tradition. Givetvis skulle inte någon efterfråga ett sådant ingrepp om inte den redan praktiserades i samhället. Manlig omskärelse är inte tillåtet i Sverige – och resten av världen – på grund av liberala stater som låter föräldrar göra som de vill utan på grund av att detta är en tradition som fanns redan när lagen skrevs och där efterfrågan på ett förbud har varit begränsad. Mycket tyder exempelvis på att föräldrar är mindre benägna att vilja stympa sina döttrar i ett nytt land, där seden, till skillnad från i hemlandet, inte är vanligt utbredd utan istället stigmatiserad.
Men det är också ett dåligt argument eftersom det helt bortser från att det även finns andra former av icke-medicinskt motiverade ingrepp som görs på omyndiga barn i Sverige, där graden av autonomi kan ifrågasättas. Hur många mellan- och högstadiebarn kan själva välja huruvida de vill bära tandställning (för att de som vuxna ska få, enligt vår kulturs normer, snyggare tänder)? Hur många gravida tonårstjejer tillåts i praktiken själva fatta beslutet om de ska fullfölja en graviditet eller ej? Jag hävdar inte att dessa praktiker är rakt igenom jämförbara med omskärelse av nyfödda pojkar. Men ska vi på allvar ha en diskussion om gränserna för barns autonomi över sina kroppar bör vi börja i reellt existerande praktiker, inte i förvillande tankeexperiment.
Bland undertecknarna av debattartikeln finns – förutom några usual suspects (Torbjörn Tännsjö, Christer Sturmark och PC Jersild) i kampen mot religiösa traditioner – även Bengt Westerberg. Samme Westerberg som av integrationsminister Erik Ullenhag tidigare i år utsågs till utredare med uppdraget att ta ett ”samlat grepp” om frågan om främlingsfientlighet. Bakgrunden var undersökningar som visat minskad tolerans bland ungdomar mot muslimer och judar och det uttalade syftet med utredningen, som Ullenhag formulerade det, var att underlätta arbetet med att ”vaccinera människor mot värderingar som riskerar att göra Sverige både kallare och hårdare” (Svenska Dagbladet, 6 maj 2011). Mot bakgrund av argumentationen i debattartikeln, och genom att ställa sig bakom ett förslag som i riksdagen endast lär få stöd av Sverigedemokraterna, är Westerberg inte rätt man att leda den utredningen.
RÄTTELSE: Christer Sturmark har skrivit till mig och bett om en rättelse. I texten ovan skrev jag tidigare att tankeexperimentet med örsnibbarna är hämtat från Per Bauhns och Dilsa Demirbag-Stens bok Till frihetens försvar (Norstedts, 2010, s. 76). Jag tog för givet att så var fallet eftersom Bauhn och Demirbag-Sten inte hänvisar till någon annan och eftersom det är ett något udda tankeexperiment som inte av en slump borde dyka upp på olika ställen samtidigt. Sturmark påpekar nu att han själv använt samma exempel tidigare, både i en debattartikel i Expressen (17 maj 2007) och i sin bok Tro och Vetande 2.0 (Nya Doxa, 2007). Jag ber därför Christer om ursäkt för att jag antytt att han slarvat med referenserna, när exemplet uppenbarligen är hans eget från början.
RÄTTELSE: Christer Sturmark har skrivit till mig och bett om en rättelse. I texten ovan skrev jag tidigare att tankeexperimentet med örsnibbarna är hämtat från Per Bauhns och Dilsa Demirbag-Stens bok Till frihetens försvar (Norstedts, 2010, s. 76). Jag tog för givet att så var fallet eftersom Bauhn och Demirbag-Sten inte hänvisar till någon annan och eftersom det är ett något udda tankeexperiment som inte av en slump borde dyka upp på olika ställen samtidigt. Sturmark påpekar nu att han själv använt samma exempel tidigare, både i en debattartikel i Expressen (17 maj 2007) och i sin bok Tro och Vetande 2.0 (Nya Doxa, 2007). Jag ber därför Christer om ursäkt för att jag antytt att han slarvat med referenserna, när exemplet uppenbarligen är hans eget från början.
