Populistisk argumentation om manlig omskärelse

På DN Debatt uppmanar idag elva debattörer till förbud mot omskärelse av pojkar. Enligt undertecknarna är frågan så viktig att Sveriges ”engagemang för mänskliga rättigheter” inte kan kallas ”annat än halvhjärtat” om inte ”stympningen” av pojkar upphör.

För mig är frågan om manlig omskärelse komplicerad och jag ser gärna att den uppmärksammas mer i den offentliga debatten (min egen ståndpunkt är att jag är emot ett statligt förbud men för en fri debatt där bland andra jag själv har möjlighet att argumentera kritiskt mot traditionens utövare). Men svåra frågor kräver seriös argumentation, vilken tyvärr lyser med sin frånvaro i nämnda artikel.  

För det första väljer artikelförfattarna att använda termen ”stympning” om manlig omskärelse. De efterlyser också en ”könsneutral” lagstiftning. Därigenom antyds att problematiken med manlig omskärelse befinner sig på samma nivå som frågan om kvinnlig könsstympning. Det är osakligt, vulgärt och medför oundvikligen ett relativiserande av det lidande som alla könsstympade kvinnor utsätts för. Av samma skäl är det osmakligt att artikelförfattarna spelar upp omskärelse som ett fall av barnaga.

För det andra visar man ingen som helst insikt om vilken betydelse omskärelse av pojkar har för väldigt många individer eller varför traditionen överhuvudtaget existerar. Istället lutar man sig mot ett fånigt tankeexperiment (som även används av Per Bauhn och Dilsa Demirbag-Sten i boken Till frihetens försvar) och skriver att ”ponera att Socialstyrelse får in ett fall där ett par föräldrar tillhör en religiös rörelse som vill skära bort öronsnibbarna på sina nyfödda barn”. Det vore i så fall enligt artikelförfattarna diskriminerande av Socialstyrelsen att inte tillmötesgå dessa föräldrar.

Argumentet är oväsenligt eftersom det bortser från den i sammanhanget helt avgörande faktorn, nämligen kulturell kontext. Givetvis skulle en örsnibbspraktik kunna vara legal i Sverige om den vilade på en flera hundra år gammal tradition. Givetvis skulle inte någon efterfråga ett sådant ingrepp om inte den redan praktiserades i samhället. Manlig omskärelse är inte tillåtet i Sverige – och resten av världen – på grund av liberala stater som låter föräldrar göra som de vill utan på grund av att detta är en tradition som fanns redan när lagen skrevs och där efterfrågan på ett förbud har varit begränsad. Mycket tyder exempelvis på att föräldrar är mindre benägna att vilja stympa sina döttrar i ett nytt land, där seden, till skillnad från i hemlandet, inte är vanligt utbredd utan istället stigmatiserad.

Men det är också ett dåligt argument eftersom det helt bortser från att det även finns andra former av icke-medicinskt motiverade ingrepp som görs på omyndiga barn i Sverige, där graden av autonomi kan ifrågasättas. Hur många mellan- och högstadiebarn kan själva välja huruvida de vill bära tandställning (för att de som vuxna ska få, enligt vår kulturs normer, snyggare tänder)? Hur många gravida tonårstjejer tillåts i praktiken själva fatta beslutet om de ska fullfölja en graviditet eller ej? Jag hävdar inte att dessa praktiker är rakt igenom jämförbara med omskärelse av nyfödda pojkar. Men ska vi på allvar ha en diskussion om gränserna för barns autonomi över sina kroppar bör vi börja i reellt existerande praktiker, inte i förvillande tankeexperiment.

Bland undertecknarna av debattartikeln finns – förutom några usual suspects (Torbjörn Tännsjö, Christer Sturmark och PC Jersild) i kampen mot religiösa traditioner – även Bengt Westerberg. Samme Westerberg som av integrationsminister Erik Ullenhag tidigare i år utsågs till utredare med uppdraget att ta ett ”samlat grepp” om frågan om främlingsfientlighet. Bakgrunden var undersökningar som visat minskad tolerans bland ungdomar mot muslimer och judar och det uttalade syftet med utredningen, som Ullenhag formulerade det, var att underlätta arbetet med att ”vaccinera människor mot värderingar som riskerar att göra Sverige både kallare och hårdare” (Svenska Dagbladet, 6 maj 2011). Mot bakgrund av argumentationen i debattartikeln, och genom att ställa sig bakom ett förslag som i riksdagen endast lär få stöd av Sverigedemokraterna, är Westerberg inte rätt man att leda den utredningen.

RÄTTELSE: Christer Sturmark har skrivit till mig och bett om en rättelse. I texten ovan skrev jag tidigare att tankeexperimentet med örsnibbarna är hämtat från Per Bauhns och Dilsa Demirbag-Stens bok Till frihetens försvar (Norstedts, 2010, s. 76). Jag tog för givet att så var fallet eftersom Bauhn och Demirbag-Sten inte hänvisar till någon annan och eftersom det är ett något udda tankeexperiment som inte av en slump borde dyka upp på olika ställen samtidigt. Sturmark påpekar nu att han själv använt samma exempel tidigare, både i en debattartikel i Expressen (17 maj 2007) och i sin bok Tro och Vetande 2.0 (Nya Doxa, 2007). Jag ber därför Christer om ursäkt för att jag antytt att han slarvat med referenserna, när exemplet uppenbarligen är hans eget från början.

Sverigedemokraterna, Feministiskt initiativ och den svenska jämställdheten

När Jimmie Åkesson och Gudrun Schyman ikväll debatterar jämställdhetspolitik i Agenda är det två extremer som möts. Den ene företräder ett parti som hävdar att invandrare är mer benägna att begå brott (och särskilt sexualbrott), än vad svenskar är. Den andre ser mäns våld mot kvinnor som en universell konstant och har till sitt nya parti tagit med sig idén att det är samma strukturer i Sverige som i talibanernas Afghanistan.

Låt oss hoppas att debatten inte fastnar i skruvade tolkningar av olika gruppers eventuella överrepresentation i brottsstatistiken. En jämställdhetsdebatt mellan Åkesson och Schyman skulle nämligen kunna bli väldigt spännande.

Som många har påpekat skiljer Sverigedemokraterna ut sig från övriga partier i Sverige inte enbart genom sin invandrings- utan också genom sin jämställdhetspolitik. Partiet ogillar pappamånader. Man vill sänka gränsen för fri abort från 18:e till 12:e veckan. Man talar om väl om kärnfamiljen och beskriver skilsmässor som ett problem. Man tar avstånd från idén att kön är en social konstruktion och betraktar istället könsskillnader som naturliga.

När Bengt Westerberg frågade ut Jimmie Åkesson i ett program i TV8 i våras gjorde han detta till ett retoriskt huvudnummer och sa ungefär att ”er politik är i själva verket ganska osvensk, svenskar har inga problem med skilsmässor och aborter men just det vill ni bekämpa”. Åkesson blev svaret skyldig.

I en bemärkelse hade Westerberg, som även medverkar i kvällens Agenda, helt rätt. Sveriges jämställdhets- och familjepolitik har ett brett opinionsstöd, åsiktsskillnaderna mellan de etablerade partierna är små och på landets ledar- och debattsidor är samsynen om möjligt ännu större (såväl Aftonbladet som Expressen som Dagens Nyheter är t ex för en individualiserad föräldraförsäkring). Jämställdhet omnämns väldigt ofta som ett typiskt svenskt värde.

Det är således ganska lätt att avfärda Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik som extrem och göra den retoriskt tacksamma poängen att de är osvenska.

Men med den strategin riskerar man också att skjuta sig själv i foten. Ur ett europeiskt perspektiv är Sverigedemokraterna allt annat än extrema på jämställdhets- och familjepolitiksområdet. Tvärtom är det förmodligen Sverigedemokraterna av de svenska partierna som ligger närmast någon sorts medianuppfattning bland europeiska partier. Jämför vi med den syn som dominerar i de länder från vilka merparten av de senaste decenniernas invandrare har kommit till Sverige är det också Sverigedemokraterna som ligger närmast.

Det är därför motsägelsefullt att avfärda Sverigedemokraternas jämställdhetspolitik samtidigt som man också, utan reservationer, avfärdar deras idé att invandrare måste assimileras.

Det är också en aning paradoxalt att medan Sverige är ett extremt land i global jämförelse (inget annat land i världen avviker mer från medianen av alla världens länder, när man jämför genomsnittet för befolkningarnas åsikter i värdefrågor) så blir det svenska nationalistpartiet extremt i Sverige just genom att ta avstånd från stora delar av det åsiktspaket som idag definierar svenskheten. Det är också intressant att det parti som främst företräder den ideologi, feminismen, som i Sverige kanske har sin allra mest framträdande position, hittills helt har avstått från att koppla ihop detta med svenskhet.

Men Sverigedemokraterna är nationalister mer än de är populister. I grunden finns en specifik idé om det goda, homogent svenska, samhället, och där är feminismen nästan lika främmande som mångkulturalismen, samkönade äktenskap lika avvikande som moskéer. Företagsledaren är lik mycket man som han är svensk medan hemmafrun bara är välkommen om hon är vit.

Och Gudrun Schyman övergav populismen när hon bildade Feministiskt initiativ och står, trots svaga opinionssiffror, fast vid sin ideologiska övertygelse om könsförtryckets globala struktur. Därför talar hon och hennes partikamrater mycket om löneskillnader och föräldraledighet, men inte alls om burkor eller könsstympning. Partiet betonar kampen mot rasism vilket i praktiken ofta inneburit ett ogiltigförklarande av varje påpekande om kulturell variation i synen på könsroller.

Jag har flera gånger förutspått att Sverigedemokraterna kommer att förändra sin politik, i mer populistisk riktning. Men trots enstaka försök att spela ut grupper mot varandra – som när man försökt värva HBT-röster med islam-varningar – kvarstår huvudintrycket att partiet prioriterar en ideologiskt renlärig uttolkning av svenskheten framför en mer uppdaterad med, rimligen, större väljarpotential.

Ytterlighetspartier med alltför avvikande åsikter har inte många väljare att hämta i Sverige. Därför är det fortfarande tveksamt om Sverigedemokraterna klarar spärren och därför är Feministiskt Initiativ chanslösa i årets val. Detta trots att det finns en stor potential i såväl invandrings- som jämställdhetsfrågan, och kanske ännu mer så om man skulle koppla ihop de båda.