EUP-valet i Central- och Östeuropa

Några snabba och osystematiska iakttagelser till de valresultat som strömmar in:

I Ungern vinner oppositionen en jordskredsseger. Det konservativa partiet Fidesz får över 56 procent. Det nya högerextrema partiet Jobbik vinner nästan 15 procent och blir tredje största parti, vilket måste beskrivas som en stor framgång.

Libertas misslyckas över hela Europa. 4,8 procent i Lettland ser ut att vara det näst bästa resultatet i hela Europa, efter Frankrike. En rimlig gissning är att detta är tack vare att partiets förstanamn i Lettland var den tidigare premiärministern

Libertas är annars ett av hela 11 partier som får över 4 procent i Lettland, i ett av de absolut mest fragmentariska partisystemen i hela Europa. New Era, som gjorde comeback i regeringen efter regeringskrisen i våras, har inte fått något nytt stöd från väljarna, utan stannar på 7 procent.

I Bulgarien är EUP-valet intressant, även som genrep inför parlamentsvalet senare i sommar. Som väntat har GERB-partiet (center-höger, antikorruption), försvarat sin seger från valet 2007. Då var partiet helt nybildat, men nyhetens behag tycks alltså inte ha lagt sig, och GERB förblir favoriter inför parlamentsvalet. Men intressant är också några siffror längre ner. Kung Simeons parti NSDV (center-höger), som 2001 vann parlamentsvalen med över 40 procent, men sedan fallit kraftigt och i opinionsundersökningar verkat vara på väg att bli helt utraderat, får nu 8 procent vilket tyder på en viss återhämtning och överlevnadsförmåga. ytterligare ett nytt parti ser ut att komma in, nämligen LIDER-partiet (center-höger) som hamnar kring 5 procent.

I Rumänien upprepas dödläget från senaste parlamentsvalet, med 30 procent vardera för det dominerande center-vänster och center-högerpartiet. Noterbart är också att Elena Basescu, ung fotomodell och dotter till sittande presidenten, som kandiderat som självständig kandidat, får 3,5 procent vilket förmodligen räcker till ett mandat.

Lågt valdeltagande att vänta i EUP-valen i Östeuropa

Det är inte varje vecka man får chansen att ostört lägga ut texten om Östeuropa inför en intresserad publik. Den här veckan har jag dock haft möjligheten inte mindre än två gånger.

I måndags var jag med på Sidas kurs för valobservatörer inför parlamentsvalet i Albanien. Det är naturligtvis väldigt roligt att få prata på om albansk historia och politik. Men det är också givande att lyssna på observatörerna, flera av dem med tidigare erfarenheter även från albanska val. Särskilt mot bakgrund av den kritik som riktats mot OSSE:s arbete i ett antal val är det intressant att få mer kännedom om hur arbetet går till.

Själva valet ligger nu nästan två månader bort och valrörelsen har ännu inte dragit igång (det är fortfarande inte ens helt klart vilka partier som ställer upp). Men precis som fallet var med valen i Makedonien tidigare i år är det viktigaste inte vem som vinner, utan hur. Inte minst i ljuset av den formella EU-ansökan som nu har lämnats in har Albanien inte råd med ännu en valrörelse med oroligheter, eller efterföljande anklagelser om valfusk.

I eftermiddags var det så ett gäng engagerade studenter vid Europaprogrammet här i Göteborg som ville höra om EUP-valen ur ett östeuropeiskt perspektiv.

Det som kanske är mest slående, ur ett väst-öst-perspektiv, är att intresset för valen är ännu lägre i de nya medlemsländerna. Medan valdeltagandet i hela EU senast sjönk till 45 procent, var deltagandet i "öst-länderna" bara 28 procent. Endast i Lettland och Litauen nådde siffrorna över 40 procent medan det i Slovakien var så lågt som 17 procent.

Jag skulle bli förvånad om det blir någon större förändring den här gången. Valdeltagandet överlag har minskat över tid i regionen, på alla nivåer.

En delförklaring till detta kan handla om mängden val: med skilda valdagar för nationella, lokala, europeiska och presidentval blir det val ganska ofta. I år är det till exempel parlamentsval i Bulgarien en månad efter EUP-valen. senare i höst är det nyval i Tjeckien och presidentval i Rumänien. Samtidigt med EUP-valet är det presidentval i Litauen. Redan har det hållits presidentval i Slovakien. Lägg därtill regeringskriser i Ungern och Lettland, vilket förmodligen gör EUP-valen där i första hand till förtroendeomröstningar för de nya regeringarna.

Ett möjligt undantag skulle kunna vara Litauen: ett antal partiledare ställer upp som kandidater till parlamentet, vilket torde ge valen en ökad tyngd. Dessutom sammanfaller valdagen med andra omgången (om det blir någon) i preisdentvalet. Där är Dalia Grybauskaite, Litauens nuvarande EU-kommissionär, storfavorit till segern. Om det blir en andra omgång, vilket inte alls är säkert, hon kan mycket väl ha hem det i första rundan, skulle det kunna dra upp deltagandet.

Libertas och bristen på europeisk politik

Igår lanserades Libertas officiellt i Sverige. Den irländske entreprenören Declan Ganleys skapelse kandiderar nu till Europaparlamentet i de flesta av medlemsländerna. Det första alleuropeiska partiet är ett faktum.

Vilka chanser har Libertas att komma in?

Ganska små, verkar det som. Det opinionsmässiga lyftet har ännu inte kommit, någonstans. I Irland – där chanserna borde vara som störst – ligger man kring två procent i mätningarna. I Tjeckien – ett av de länder där partiet är mest uppmärksammat, efter regeringskrisen i april där de två ledamöter som fällde sin egen regeringschef i ett misstroendevotum sedan hoppade över till Libertas – ligger man på en procent. I ett tungt land som Tyskland lyckades man inte ens fått ihop tillräckligt med namnunderskrifter för att kunna registrera partiet.

Samtidigt är fem veckor ganska lång tid i sammanhanget av ett EUP-val. Valrörelsen är kort och de som vet mer än jag säger att väljarna dessutom tenderar att bestämma sig extra sent, jämfört med ett riksdagsval.

Men man är naturligtvis helt beroende av medial uppmärksamhet – någon annan bas har inte partiet, åtminstone inte i Sverige. För ett nytt parti krävs att man lyckas skapa ett momentum – t ex ett genombrott i en opinionsundersökning som visar att partiet har en chans att komma in och därmed ökar incitamenten för potentiella sympatisörer att faktiskt rösta utan att riskera slösa bort sin röst. I nuläget är det väldigt svårt att se en sådan öppning för Libertas Sverige.

Men även om partiet inte lyckas komma in kan man göra en del nytta på vägen. Själva existensen av partiet väcker viktiga frågor.

En fråga är huruvida den svenska EU-journalistiken nu är tillräckligt mogen för att kunna hantera ett parti som är för EU-samarbetet men kritiskt mot hur unionen fungerar. 2004 misslyckades man som bekant kapitalt (en majoritet av Junilistans väljare trodde fel om den mest grundläggande åsikten hos det parti man röstade på). Det ser inte ljust ut nu heller. I intervjun med Ganley i Agenda i söndags visade Anna Hedenmo att hon inte alls förstod att EU-kritik inte måste innebära att man vill se ett svagare EU. Och idag skriver Göteborgs-Postens ledarsida (inte på nätet, lyckligtvis) att Libertas är ”EU-fientligt”, vilket ju får sägas vara direkt ohederligt.

(Därmed inte sagt att partiet har en entydig idémässig profil. Mot det budskap som Ganley förmedlar – ett starkare och mer demokratiskt EU och en tydligare europeisk identitet – kan ställas den ganska brokiga skara representanter han har skramlat ihop: alltifrån en fd nationalistisk lettisk premiärminister, via avhoppare från starkt EU-skeptiska partier i Polen och Tjeckien till, ryktas det, Phillippe de Villiers i Frankrike).

En annan gäller fenomenet med ett europeiskt parti och hur det ska värderas. Nu finns ju för första gången någonsin det som många EU-federalister länge drömt om: ett alleuropeiskt parti som går till val på europeiska frågeställningar. Inga nationella agendor, inga proteströster mot inhemska regeringar. Ett parti i en valrörelse, inte 27 olika som sedan ska försöka överbrygga nationella särintressen.

Till sist tror jag att det är detta som kommer fälla Libertas: det finns ännu ingen europeisk arena för ett europeiskt parti att spela på. Vad vi än tycker om det är Europapolitiken fortfarande nationell. Vad hjälper Libertas Sverige att Ganley är en exceptionellt skicklig och karismatisk politiker, när den nationella ställföreträdaren är i det närmaste helt okänd? Vem vill överhuvudtaget höra talas om Europafrågor i en valrörelse, ens till EUP-valet?

Jag tror nog en hel del EU-federalister, i smyg, håller tummarna för Libertas. Åtminstone borde de det.

Inför Europaparlamentsvalen

Om man ska tro senaste Eurobarometern kommer valrörelserna inför Europaparlamentsvalen i juni att helt domineras av ekonomiska frågor. Tillväxt, arbetslöshet och inflation framträder som de tre stora frågorna, när svarspersoner i medlemsländerna ombeds ange vad valen bör handla om. I detta märks ingen direkt skillnad mellan gamla och nya medlemsländer.

Skillnaderna mellan Väst och Öst framträder istället lite längre ner på listan. Klimatfrågan (som totalt hamnar på en delad sjätteplats i rangordningen över de viktigaste frågorna) värderas mycket lågt i Baltikum och Sydösteuropa (medan intresset i Centraleuropa är på genomsnittlig EU-nivå). Än tydligare är mönstret när det gäller invandring som delar sjätteplatsen med klimatet men är nästintill en icke-fråga i Öst. Den fråga som har tydligast östeuropeisk profil är pensionssystemens framtid, som i de nya medlemsländerna ges samma dignitet som de tre stora.

Det andra intressanta resultatet av undersökningen är det dramatiskt låga förtroendet för inhemska politiska institutioner i flera av länderna. Andelen som har förtroende för sitt nationella parlamentet respektive sin nationella regeringen är i hela EU 34 respektive 32 procent. Allra lägst är förtroendet i tre av de nya medlemsländerna: Bulgarien (8 respektive 15 procent), Lettland (9, 16) och Litauen (11, 16).

Graden av politiskt förtroende tycks samvariera med graden av instabilitet i ländernas partisystem. Litauen har på de fem parlamentsval som genomförts sedan självständigheten haft en genomsnittlig väljarrörlighet (volatilitet, med statsvetenskaplig terminologi) på 40 procent. Dvs, fyra av tio väljare byter parti mellan varje val (Lettland hamnar på 36 procent och Bulgarien på 26 procent). Det här är nivåer utan motstycke i åtminstone europeisk parlamentarisk historia. Som en jämförelse kan nämnas att EU15-länderna under perioden 1994-2004 hade en genomsnittlig volatilitet på 12 procent i de nationella parlamentsvalen, dvs under en period då det talats en hel del om ökad väljarrörlighet i Västeuropa!

Starkt relaterat till väljarrörlighet är uppkomsten av nya politiska partier. Jag har tidigare skrivit om det ständiga flödet av nybildade partier i Bulgarien men Lettland och Litauen är inte direkt sämre i detta avseende. Mot bakgrund av att Europaparlamentsvalen brukar kännetecknas av högre volatilitet och större möjligheter för nya partier att komma fram är det väldigt mycket som talar för stora omkastningar även i sommarens val.

Nya partier i Östeuropa är för övrigt temat för det forskningsprojekt jag har ihop med kollegorna Andreas Bågenholm och Li Bennich-Björkman.