Väntade resultat i Rumänien

Nu har de sista rösterna räknats efter söndagens rumänska presidentval. Det blir som väntat en andra valomgång om två veckor mellan sittande presidenten Basescu och Socialdemokraternas Mircea Geoana. Basescu vann knappt men Geoana är favorit i andra omgången sedan Liberalernas Crin Antonescu (som fick 20 procent) uppmanat sina väljare att stödja Geoana. Detta sedan Geoana accepterat att nominera Klaus Johannis (populär borgmästare i Sibiu) som ny premiärminister om han vinner.

Det som är slående med resultatet från den första omgången är att den rumänska väljarkåren är väldigt orörlig. Basescus 32,4 procent motsvarar exakt Liberaldemokraternas resultat i parlamentsvalet förra hösten. Geoana fick nu 31 procent, att jämföra med 33 procent för Socialdemokraterna senast. Antonescus 20 procent ska jämföras med 19 procent för Liberalerna senast. Inte heller längre ner i listan finns några direkt oväntade resultat att rapportera.

I denna aspekt är Rumänien ett klart avvikande land i en region som annars präglas av stor väljarrörlighet och ett ständigt tillskott av nya partier och kandidater. Vad detta beror på får jag återkomma till när den artikel jag och Andreas Bågenholm nu håller på att skriva blir färdig.

Vid sidan av presidentvalet anordnades även en folkomröstning om författningsförändringar. Här gick en stor majoritet på Basescus linje: 89 procent röstade för att minska antalet parlamentariker och 78 procent för att avskaffa tvåkammarsystemet. Eftersom 51 procent deltog (54 procent i presidentvalet) är resultatet giltigt, men det krävs ytterligare en omröstning för att förändringen ska träda i kraft.

Tyvärr svärtas siffrorna ner av de anklagelser om valfusk som återigen förekom. Nu handlade det framförallt om att ett antal väljare röstade mer än en gång. OSSE:s preliminära rapport var (som vanligt) positiv, men noterade att detta var ett bekymmer.

Kyrkovalet igen

Några snabba kommentarer angående resultatet i kyrkovalet:

Väljarrörligheten är anmärkningsvärt låg. Centerpartiet tappar 2,5 procent och Frimodig Kyrka ökar 2,2 procent, i övrigt är alla förändringar mindre än 2 procent och oftast mindre än 1 procent. Den totala volatiliteten, dvs den sammanlagda upp- och nedgången för alla partier dividerad med två (0 procents volatilitet motsvarar exakt samma procentandel för alla partier och 100 procents volatilitet motsvarar total förändring) är så låg som 5,6 procent. I de senaste riksdagsvalen ligger den siffran klart över 15 procent.

Det här är lite förvånande i ett val med ett stort antal grupperingar och ett mycket lågt valdeltagande. Dessutom tyder fördubblingen av Miljöpartiet och Sverigedemokraterna på att delvis nya väljare har tillkommit som inte tidigare röstat i kyrkoval.

Vad Sverigedemokraterna beträffar landade man alltså på 2,8 procent. Det är en framgång jämfört med tidigare kyrkoval, acceptabelt i förhållande till föregående riksdags- och Europaparlamentsval, men säkerligen ändå en liten besvikelse för partiledningen. Regionalt är skillnaderna ganska stora och väntade: I Lunds stift fick SD 5,3 procent, medan man i Luleå stannade på 1,1 och i Visby enbart fick ihop 0,4 procent.

Inför Europaparlamentsvalen

Om man ska tro senaste Eurobarometern kommer valrörelserna inför Europaparlamentsvalen i juni att helt domineras av ekonomiska frågor. Tillväxt, arbetslöshet och inflation framträder som de tre stora frågorna, när svarspersoner i medlemsländerna ombeds ange vad valen bör handla om. I detta märks ingen direkt skillnad mellan gamla och nya medlemsländer.

Skillnaderna mellan Väst och Öst framträder istället lite längre ner på listan. Klimatfrågan (som totalt hamnar på en delad sjätteplats i rangordningen över de viktigaste frågorna) värderas mycket lågt i Baltikum och Sydösteuropa (medan intresset i Centraleuropa är på genomsnittlig EU-nivå). Än tydligare är mönstret när det gäller invandring som delar sjätteplatsen med klimatet men är nästintill en icke-fråga i Öst. Den fråga som har tydligast östeuropeisk profil är pensionssystemens framtid, som i de nya medlemsländerna ges samma dignitet som de tre stora.

Det andra intressanta resultatet av undersökningen är det dramatiskt låga förtroendet för inhemska politiska institutioner i flera av länderna. Andelen som har förtroende för sitt nationella parlamentet respektive sin nationella regeringen är i hela EU 34 respektive 32 procent. Allra lägst är förtroendet i tre av de nya medlemsländerna: Bulgarien (8 respektive 15 procent), Lettland (9, 16) och Litauen (11, 16).

Graden av politiskt förtroende tycks samvariera med graden av instabilitet i ländernas partisystem. Litauen har på de fem parlamentsval som genomförts sedan självständigheten haft en genomsnittlig väljarrörlighet (volatilitet, med statsvetenskaplig terminologi) på 40 procent. Dvs, fyra av tio väljare byter parti mellan varje val (Lettland hamnar på 36 procent och Bulgarien på 26 procent). Det här är nivåer utan motstycke i åtminstone europeisk parlamentarisk historia. Som en jämförelse kan nämnas att EU15-länderna under perioden 1994-2004 hade en genomsnittlig volatilitet på 12 procent i de nationella parlamentsvalen, dvs under en period då det talats en hel del om ökad väljarrörlighet i Västeuropa!

Starkt relaterat till väljarrörlighet är uppkomsten av nya politiska partier. Jag har tidigare skrivit om det ständiga flödet av nybildade partier i Bulgarien men Lettland och Litauen är inte direkt sämre i detta avseende. Mot bakgrund av att Europaparlamentsvalen brukar kännetecknas av högre volatilitet och större möjligheter för nya partier att komma fram är det väldigt mycket som talar för stora omkastningar även i sommarens val.

Nya partier i Östeuropa är för övrigt temat för det forskningsprojekt jag har ihop med kollegorna Andreas Bågenholm och Li Bennich-Björkman.