Imorgon förväntas resultatet av omräkningen av rösterna i det moldaviska parlamentsvalet. Ingen förväntar sig annat än att det tidigare resultatet kvarstår. Detta av två anledningar: i) väldigt få tror att det förekom något fusk vid rösträknandet första gången varför det skulle förvåna om man inte kommer fram till samma siffror nu; ii) den allvarligare anklagelsen om manipulation av röstlängderna utreds inte.
Twitter-revolutionen tycks således inte bli någon värdig uppföljare till de post-sovjetiska färgrevolutionerna. Vilka blir istället de långsiktiga konsekvenserna av de senaste veckornas händelser?
Att såväl demonstranter som polis så snabbt tog till våld speglar en djup frustration men också starka skiljelinjer i samhället. Det var ungdomar och studenter som demonstrerade, utan stöd från särskilt många fler. Protesterna spred sig heller aldrig utanför huvudstaden, mer än marginellt. För att läka såren krävs att både kommunistpartiet och oppositionspartierna är beredda att agera konstruktivt istället för att bidra till ytterligare polarisering.
På kommunistpartiet vilar även ansvaret att föra en ansvarsfull utrikespolitik. Vad som nu sker är att landets suveränitet undermineras i ökande takt. I veckan gjorde Rumäniens president Basescu ett utspel om att erbjuda moldaver med "rumänska förfäder" en snabb väg till rumänskt medborgarskap. Medborgarskapslagstiftningen är förvisso en sak för det rumänska parlamentet och utspelet bör ses i ljuset av Basescus omvalskampanj inför höstens presidentval, men faktum är att mellan 10 och 20 procent av Moldaviens befolkning redan nu beräknas ha ansökt om rumänskt medborgarskap (25 procent enligt Basescu, dvs en miljon nya EU-medborgare) och med enklare regler lär det bli betydligt fler. Från Moldavien har kommit signaler om att nu inskränka möjligheten till dubbelt medborgarskap. Det vore inget klokt beslut, om man vill behålla åtminstone en del av sin befolkning.
I Transnistrien saknar sedan tidigare Chisinau inflytande. Och där är det Moskva som delar ut ryska medborgarskap till invånarna, enligt samma modell som tidigare prövats med framgång i Abkhazien och Sydossetien. Ryssland har ännu inte tagit steget att erkänna Transnistrien (än så länge balanserar Kosovo upp de georgiska utbrytarrepublikerna vad prejudikat beträffar), men det ska inte uteslutas att ett sådant läge kan uppstå att ett erkännande framstår som det mest lockande.
Visar inlägg med etikett Moldavien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Moldavien. Visa alla inlägg
19 april 2009
8 april 2009
Moldavien och den rumänska kopplingen
Ett framträdande tema i det som nu händer i Moldavien är kopplingen till Rumänien. Demonstranterna viftar med rumänska flaggor, regeringen anklagar Rumänien för inblandning (och har slängt ut den rumänska ambassadören) och bland oppositionspartierna finns flera som förespråkar ett närmande mellan länderna.
Den bakgrund som ges i nyhetsförmedlingen stannar ofta vid konstaterandet att länderna delar språk och historia, och ovanstående utveckling kan därför tyckas vara logisk. Men det är, som vanligt, lite mer komplicerat än så.
När självständighetsrörelsen bildades i Moldavien mot slutet av 1980-talet hade den starka rumänsk-nationalistiska förtecken. Valet av flagga - snarlik den rumänska - och nationalsång - "vakna upp, rumäner" - liksom ogiltigförklarandet av Sovjetunionens annektering 1940 talade sitt tydliga språk. Den från 1990 styrande moldaviska folkfronten samarbetade öppet med extrema nationalistpartier i Rumänien som drömde om återskapandet av mellankrigstidens Stor-Rumänien. Många bedömare trodde därför att en återförening var nära förestående.
Två faktorer var avgörande för att så inte blev fallet. Dels den ryska militära närvaron som följde på Gagauziens och Transnistriens självständighetsförklaringar (i sin tur motiverade av rädsla just för ett samgående med Rumänien). Dels bristen på opinionsmässigt stöd för den pro-rumänska politiken. Folkräkningar på 1990-talet avslöjade en kraftig övervikt för den moldaviska identiteten gentemot den rumänska och elitens pro-Rumänska politik hade helt enkelt inte tillräcklig folklig förankring.
Istället utvecklades under 1990-talet en moldavisk-nationalistisk politik, som sedan kommunistpartiet (efter att i opposition förespråkat återförening med Ryssland) efter 2001 fortsatt med. Man har till exempel definierat moldaviska som ett eget språk och givit ut en rumänsk-moldavisk ordbok. Man har också dragit slutsatsen att det i Moldavien finns dels en moldavisk titulärnation och dels en rumänsk nationell minoritet.
Relationerna till Rumänien har som en följd av detta präglats av återkommande symbolpolitiska konflikter. Moldavien har anklagat Rumänien för att inte erkänna sin moldaviska minoritet (det finns en region i Rumänien som heter Moldavien, vars historiska föregångare dagens moldaviska stat gör historiska anspråk på). Rumäniens förre premiärminister Adrian Nastase gjorde sig vid ett tillfälle lustig över de lingvistiska nymodigheterna och låtsades vid ett tal "byta språk" från rumänska till moldaviska, till föga uppskattning från inblandade moldaver.
När nu Rumänien återigen ses som frälsaren (eller åtminstone närmsta vägen till EU) ska man alltså komma ihåg att de identitetsmässiga banden mellan staterna är komplicerade. Man ska heller inte överskatta det rumänska intresset: förutom extremnationalister finns det inga partier i Rumänien som vill se ett samgående med Moldavien.
Det finns också tydliga skiljelinjer inom det moldaviska samhället: stadsbefolkningen (och yngre och högutbildade) är mycket mer pro-rumänska än landsbygdsbefolkningen (och äldre och lågutbildade). Själva förekomsten av en separat moldavisk nationell identitet är i sig ett resultat av Sovjetunionens nationalitetspolitik. Före andra världskriget fanns rumäner, ryssar och ukrainare i området, men inga moldaver. Men den sovjetiska politiken bidrog till framväxten av en separat moldavisk nationell identitet som idag, trots allt, är den dominerande i landet.
Den bakgrund som ges i nyhetsförmedlingen stannar ofta vid konstaterandet att länderna delar språk och historia, och ovanstående utveckling kan därför tyckas vara logisk. Men det är, som vanligt, lite mer komplicerat än så.
När självständighetsrörelsen bildades i Moldavien mot slutet av 1980-talet hade den starka rumänsk-nationalistiska förtecken. Valet av flagga - snarlik den rumänska - och nationalsång - "vakna upp, rumäner" - liksom ogiltigförklarandet av Sovjetunionens annektering 1940 talade sitt tydliga språk. Den från 1990 styrande moldaviska folkfronten samarbetade öppet med extrema nationalistpartier i Rumänien som drömde om återskapandet av mellankrigstidens Stor-Rumänien. Många bedömare trodde därför att en återförening var nära förestående.
Två faktorer var avgörande för att så inte blev fallet. Dels den ryska militära närvaron som följde på Gagauziens och Transnistriens självständighetsförklaringar (i sin tur motiverade av rädsla just för ett samgående med Rumänien). Dels bristen på opinionsmässigt stöd för den pro-rumänska politiken. Folkräkningar på 1990-talet avslöjade en kraftig övervikt för den moldaviska identiteten gentemot den rumänska och elitens pro-Rumänska politik hade helt enkelt inte tillräcklig folklig förankring.
Istället utvecklades under 1990-talet en moldavisk-nationalistisk politik, som sedan kommunistpartiet (efter att i opposition förespråkat återförening med Ryssland) efter 2001 fortsatt med. Man har till exempel definierat moldaviska som ett eget språk och givit ut en rumänsk-moldavisk ordbok. Man har också dragit slutsatsen att det i Moldavien finns dels en moldavisk titulärnation och dels en rumänsk nationell minoritet.
Relationerna till Rumänien har som en följd av detta präglats av återkommande symbolpolitiska konflikter. Moldavien har anklagat Rumänien för att inte erkänna sin moldaviska minoritet (det finns en region i Rumänien som heter Moldavien, vars historiska föregångare dagens moldaviska stat gör historiska anspråk på). Rumäniens förre premiärminister Adrian Nastase gjorde sig vid ett tillfälle lustig över de lingvistiska nymodigheterna och låtsades vid ett tal "byta språk" från rumänska till moldaviska, till föga uppskattning från inblandade moldaver.
När nu Rumänien återigen ses som frälsaren (eller åtminstone närmsta vägen till EU) ska man alltså komma ihåg att de identitetsmässiga banden mellan staterna är komplicerade. Man ska heller inte överskatta det rumänska intresset: förutom extremnationalister finns det inga partier i Rumänien som vill se ett samgående med Moldavien.
Det finns också tydliga skiljelinjer inom det moldaviska samhället: stadsbefolkningen (och yngre och högutbildade) är mycket mer pro-rumänska än landsbygdsbefolkningen (och äldre och lågutbildade). Själva förekomsten av en separat moldavisk nationell identitet är i sig ett resultat av Sovjetunionens nationalitetspolitik. Före andra världskriget fanns rumäner, ryssar och ukrainare i området, men inga moldaver. Men den sovjetiska politiken bidrog till framväxten av en separat moldavisk nationell identitet som idag, trots allt, är den dominerande i landet.
5 april 2009
Helgens val i Central- och Östeuropa
En intensiv helg i central- ochösteuropeisk politik.
I Slovakien omvaldes igår Ivan Gasparovic till president, med 55,5 procent av rösterna mot 44,5 procent för Iveta Radicova. Valdeltagandet steg till 51 procent, jämfört med 43 procent i första omgången. Valet har splittrat Slovakien: storstäderna och den ungerska minoriteten har röstat på Radicova medan Gasparovic har vunnit sina röster främst i mindre städer och på landsbygden där tvetydiga slogans som "Slovaker, rösta!" går hem. Valresultatet är mer en seger för Robert Ficos vänsterpopulistiska/nationalistiska regering än en förlust för den liberala och kristdemokratiska oppositionen (Gasparovic var förhandsfavorit och Radicova har gått bättre än väntat).
Från Tjeckien rapporteras de ledande partierna nu ha kommit överens om att låta en expeditionsministär styra landet fram till nyval i oktober. Trolig ny regeringschef är Jan Fischer, som är chef för den tjeckiska statistiskmyndigheten. Om detta nu realiseras innan det tjeckiska ordförandeskapet hinner i mål är det faktiskt ett otroligt exempel på hur ett lands elit devalverar sitt internationella och europeiska inflytande.
Nästan helt utan internationellt inflytande är det parlament som idag väljs i Moldavien. Valet är också ett indirekt presidentval, eftersom en av parlamentets allra viktigaste uppgifter är att utse en ny president (under 1990-talet hade Moldavien ett semipresidentiellt system, men sedan 2001 utses presidenten av parlamentet). Sedan 2001 styrs också Moldavien av ett icke alltför väl reformerat kommunistparti med president Vladimir Voronin i spetsen. Voronin, som efter två mandatperioder inte kan sitta kvar, har, efter känd östslavisk förebild, klargjort att han önskar fortsätta på en central position i moldavisk politik även efter att mandatperioden går ut.
Att tala om effekter av finanskrisen kan tyckas överdrivet i ett land som varit i ständig kris sedan självständigheten och allmänt räknas som Europas allra fattigaste. Kommunisterna höll nästan in i det sista fast vid att förneka några kriseffekter och har istället kryddat valkampanjen med kraftiga höjningar av pensionerna. Den tydligaste effekten av krisen så här långt är istället indirekt - den tredjedel av landets BNP som kommer från emigranters hemskickade pengar minskar rejält när försörjningsmöjligheterna för moldaver utomlands minskar. För kommunistpartiet har annars detta varit en fruktbar ekonomisk ekvation: unga människor emigrerar, skickar hem pengar som håller landet (knappt) flytande och lämnar kvar en åldrande befolkning som på valdagen röstar på partiet.
Helgens sista val är avgörandet i presidentvalet i Makedonien. Om detta val har jag skrivit tidigare. Tidiga rapporter talar om ett lågt valdeltagande och det mesta tyder väl på att den konservative kandidaten Ivanov vinner. Men aavsett vem som blir president blir han också överbefälhavare för en armé som alltjämt står utanför Nato. Som bekant missade Makedonien, pga namnkonflikten med Grekland, det tåg som denna vecka förde Kroatien och Albanien in i försvarsalliansen.
Det sista är värt att stanna upp vid en liten stund. Albanien som Nato-medlem. En oerhörd händelse, i ett litet längre perspektiv. Det som en gång var världens utrikespolitiskt allra mest (självvalt) isolerade land ingår nu i Nato. Faktum är att Albanien redan 1992, som det allra första landet från Öst, ansökte om medlemskap. Då avvisade Nato vänligt men bestämt, men 17 år - och en hel del amerikanska ansträngningar för att rusta upp den albanska armén - senare fullbordas denna remarkabla förändring. Jag kan faktiskt inte komma på något annat land i världshistorien som ändrat sin utrikespolitik så dramatiskt under så kort tid som Albanien i början av 1990-talet.
I Slovakien omvaldes igår Ivan Gasparovic till president, med 55,5 procent av rösterna mot 44,5 procent för Iveta Radicova. Valdeltagandet steg till 51 procent, jämfört med 43 procent i första omgången. Valet har splittrat Slovakien: storstäderna och den ungerska minoriteten har röstat på Radicova medan Gasparovic har vunnit sina röster främst i mindre städer och på landsbygden där tvetydiga slogans som "Slovaker, rösta!" går hem. Valresultatet är mer en seger för Robert Ficos vänsterpopulistiska/nationalistiska regering än en förlust för den liberala och kristdemokratiska oppositionen (Gasparovic var förhandsfavorit och Radicova har gått bättre än väntat).
Från Tjeckien rapporteras de ledande partierna nu ha kommit överens om att låta en expeditionsministär styra landet fram till nyval i oktober. Trolig ny regeringschef är Jan Fischer, som är chef för den tjeckiska statistiskmyndigheten. Om detta nu realiseras innan det tjeckiska ordförandeskapet hinner i mål är det faktiskt ett otroligt exempel på hur ett lands elit devalverar sitt internationella och europeiska inflytande.
Nästan helt utan internationellt inflytande är det parlament som idag väljs i Moldavien. Valet är också ett indirekt presidentval, eftersom en av parlamentets allra viktigaste uppgifter är att utse en ny president (under 1990-talet hade Moldavien ett semipresidentiellt system, men sedan 2001 utses presidenten av parlamentet). Sedan 2001 styrs också Moldavien av ett icke alltför väl reformerat kommunistparti med president Vladimir Voronin i spetsen. Voronin, som efter två mandatperioder inte kan sitta kvar, har, efter känd östslavisk förebild, klargjort att han önskar fortsätta på en central position i moldavisk politik även efter att mandatperioden går ut.
Att tala om effekter av finanskrisen kan tyckas överdrivet i ett land som varit i ständig kris sedan självständigheten och allmänt räknas som Europas allra fattigaste. Kommunisterna höll nästan in i det sista fast vid att förneka några kriseffekter och har istället kryddat valkampanjen med kraftiga höjningar av pensionerna. Den tydligaste effekten av krisen så här långt är istället indirekt - den tredjedel av landets BNP som kommer från emigranters hemskickade pengar minskar rejält när försörjningsmöjligheterna för moldaver utomlands minskar. För kommunistpartiet har annars detta varit en fruktbar ekonomisk ekvation: unga människor emigrerar, skickar hem pengar som håller landet (knappt) flytande och lämnar kvar en åldrande befolkning som på valdagen röstar på partiet.
Helgens sista val är avgörandet i presidentvalet i Makedonien. Om detta val har jag skrivit tidigare. Tidiga rapporter talar om ett lågt valdeltagande och det mesta tyder väl på att den konservative kandidaten Ivanov vinner. Men aavsett vem som blir president blir han också överbefälhavare för en armé som alltjämt står utanför Nato. Som bekant missade Makedonien, pga namnkonflikten med Grekland, det tåg som denna vecka förde Kroatien och Albanien in i försvarsalliansen.
Det sista är värt att stanna upp vid en liten stund. Albanien som Nato-medlem. En oerhörd händelse, i ett litet längre perspektiv. Det som en gång var världens utrikespolitiskt allra mest (självvalt) isolerade land ingår nu i Nato. Faktum är att Albanien redan 1992, som det allra första landet från Öst, ansökte om medlemskap. Då avvisade Nato vänligt men bestämt, men 17 år - och en hel del amerikanska ansträngningar för att rusta upp den albanska armén - senare fullbordas denna remarkabla förändring. Jag kan faktiskt inte komma på något annat land i världshistorien som ändrat sin utrikespolitik så dramatiskt under så kort tid som Albanien i början av 1990-talet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)