Ett palats i Makedonien

Hört talas om Prins Ghazanfar Ali Khan? Han är företrädare för Burushofolket som lever i norra Pakistan. Burushofolket betraktar sig själva som släkt i rakt nedstigande led till soldater ur Alexander den stores armé, som på 300-talet f kr lade under sig stora delar av västra Asien (en myt som inte är unik för Burushofolket, förvisso).

Prins Ali Khan har nu av tilldelats 37 kvadratkilometer obebodd mark i det sydöstra hörnet av Makedonien för att bygga sig ett kungligt palats. Bakom gåvan står borgmästaren i den till Grekland gränsande kommunen Bogdanci som motiverar gåvan med Burushofolkets släktskap med Alexander den Store och med att de ”känner sig som äkta makedonier”, till skillnad från många som bor i Makedonien (läs albaner/romer). (Transitions Online 8 februari 2011) När prinsen och hans hustru sommaren 2008 besökte Makedonien för första gången möttes de på flygplatsen inte bara av statsministern och ärkebiskopen utan även av en grupp män utklädda till soldater i Alexanders armé. Prinsen sade sig då vara hedrad av att vara i ”sitt” land. 

Denna av den makedoniska regeringen sanktionerade landgåva, närmare bestämt den obebodda byn Paljurci som enligt traditionen besöktes av Aposteln Paulus på 50-talet e kr, är det senaste i raden av exempel på hur Makedonien använder sig av antika symboler för att definiera en makedonisk identitet. Sedan tidigare har vi exempel Alexander the Great Airport och Philip II of Macedon Arena i Skopje.

Den socialdemokratiska oppositionen är missnöjd och ser hur Makedonien alltmer låser fast sig i en symbolvärld som omöjliggör kompromisser med Grekland och, därigenom, en öppning för framtida medlemskap i EU och Nato.  

Negativa konsekvenser av nej till Makedonien

Det blev ingen kompromiss mellan Grekland och Makedonien och därmed heller inget startdatum för medlemskapsförhandlingar. Hellre än att låta Grekland lägga sitt veto valde EU:s ministerråd i veckan att bordlägga frågan till första halvåret 2010.

Detta är ett stort misslyckande. Förutsättningarna var bättre den här gången än på mycket länge. Den makedonska regeringen hade fria händer från den inhemska oppositionen och även den nytillträdda grekiska vänsterregeringen bör ha haft större utrymme för att kompromissa än tidigare regeringar. Ändå gick det inte.

Risken är nu stor att hela processen tappar momentum. Makedoniens president Ivanov sa exempelvis i ett tal efter beslutet att landet gärna blir del av ett enat Europa, men inte "till vilket pris som helst" och betonade att namnet inte kommer att ändras.

Inrikespolitiskt i Makedonien ställs nu krav på regeringens avgång och det talas om att de albanska partierna ska enas för att "försvara albanska intressen" (den albanska gruppen är mycket mer EU-positiv än den slaviska). Socialdemokratiska oppositionsledaren Crvenkovski har uppgivet konstaterat att landet saknar någon plan B.

Eftersom EU-frågan varit ett enande kitt för de politiska partierna i landet finns risk för destabilisering när medlemskapet nu framstår som längre bort än många hade hoppats på.

Det är också ett bakslag för EU-integrationen i regionen som helhet. Makedonien är det enda land som av EU-kommissionen anses vara redo för att inleda förhandlingar och ett startdatum hade kunnat haft positiva effekter även på utvecklingen i exempelvis Albanien (där den politiska krisen har fortsatt hela hösten).

Avslutningsvis: det bör också sägas att detta är ett misslyckande för det svenska ordförandeskapet.

Dags för uppgörelse mellan Grekland och Makedonien?

Det kanske låter överdrivet dramatiskt mot bakgrund av mer än femton år av arga leken, men det känns som att klockan nu närmar sig fem i tolv vad gäller Makedoniens möjligheter att nå en uppgörelse med Grekland.

Nästa månad kommer EU:s ministerråd att fatta beslut om ett eventuellt klartecken för medlemsförhandlingar med Makedonien, förutsatt att inte Grekland lägger in sitt veto. Vilket man som Nato-medlem gjorde så sent som i våras och vilket man med all sannolikhet kommer göra nu också, om inte en uppgörelse om namnfrågan kan nås. Grekland vägrar som bekant att erkänna Makedonien under namnet Republic of Macedonia, med hänvisning till den region i norra Grekland som heter just Makedonien.

På grund av nyvalet i Grekland i oktober avbröts den pågående FN-ledda medlingen (vilken ansågs ha gjort vissa framsteg under sommaren), men de senaste veckorna har processen åter kommit igång. Från makedonsk sida hälsades den nyvalda socialistiska regeringen i Grekland med idel artigheter (Papandreou beskrevs exempelvis som en "modern europeisk politiker" i uppenbar kontrast till företrädaren Karamanlis) och de båda regeringscheferna har även haft korta överläggningar i frågan, i Bryssel, under hårt tryck från EU:s sida (den svenske veterandiplomaten Lars Fredéns namn dyker ibland upp i de här sammanhangen).

Viktigast av allt är kanske att Makedoniens liberalkonservative premiärminister Nicola Gruevski har fått nästan fria händer från oppositionen. Socialdemokraterna har sagt sig stödja alla kompromisser med Grekland som innebär garantier för att språket och nationen, men inte staten, erkänns som makedonsk. De albanska partierna, både inom och utanför regeringen, har ännu tydligare pressat på och talat om att tiden rinner ut. Detta innebär förstås också att hela ansvaret för ett eventuellt misslyckande läggs på regeringen. För att undkomma detta dilemma har regeringen talat om behovet av att en eventuell kompromiss om namnändring måste knytas till en folkomröstning.

Men här har EU å sin sida, genom kommissionär Olli Rehn, mycket kraftigt markerat mot en folkomröstning och bedrivit "övertalningskampanjer" mot Gruevski. Jag har lite svårt att förstå logiken i detta, inte minst som det ytterligare begränsar handlingsutrymmet för Gruevskis regering (även om EU naturligtvis inte har någon formell rätt att påverka beslutsprocessen).

Till detta ska också läggas den tydliga splittring som finns mellan Makedoniens slaviska och albanska befolkning i den här frågan. Bland albanerna är en stor majoritet villiga att kompromissa om namnet och andelen EU-positiva betydligt större än bland slaverna.

Var kommer det hela att landa? Det har ganska länge spekulerats i att en kompromiss nästan är färdig, där Makedonien accepterar en namnändring till något i stil med "Northern Republic of Macedonia". Detta förnekas förstås, men förefaller vara det mest troliga. Ingenting talar för att Grekland kommer ändra ståndpunkt och prislappen för fortsatt dödläge är, i form av uteblivet Nato- och EU-medlemskap, betydligt smärtsammare för Makedonien.

Makedonien och det grekiska valet

Igår vann PASOK parlamentsvalet i Grekland. Möjligen förbättrar detta utsikterna för en lösning på den utdragna konflikten med Makedonien. Grekland har ju ända sedan Makedoniens självständighet 1993 vägrat erkänna landet under namnet Makedonien och haft detta som skäl för att blockera såväl Nato-medlemskap som medlemsförhandlingar med EU.

PASOK gick nu till val bland annat med löftet att inta en mer "försonande" linje i förhandlingarna. Dessutom har man sagt sig vilja ersätta de pågående FN-ledda medlingarna med direkta bilaterala förhandlingar.

Till och från har det spridits rykten om att en uppgörelse är på gång. Varje gång har detta dementerats och ledare från båda länderna upprepat sina ståndpunkter: Grekland kräver en namnändring som ska gälla i alla internationella sammanhang medan Makedonien enbart kan tänka sig en ändring som är begränsad till relationen med Grekland.

Samtidigt har det gått att skönja tecken på att Makedonien faktiskt varit på väg att vika ner sig. När Albanien i våras kom med i Nato samtidigt som Makedonien lämnades utanför var detta ett hårt slag och en konkret prislapp på vad Greklands nej faktiskt kostar. Grekland har å sin sida varit obevekligt och bevisligen inte påverkats av påtryckningar från andra EU- och Nato-länder.

Det grekiska nyvalet satte ett stopp för de pågående förhandlingarna, men nu kommer de alltså att återupptas, med delvis nya aktörer. Då är det upp till bevis för såväl PASOK som den makedoniska högerregeringen (som i våras blev vald på liknande retorik) att leverera.

I Makedonien är regeringen hårt pressad. Den socialdemokratiska oppositionen kräver att man "slutar spela patrioter" och ror hem en kompromiss, så att man kan gå vidare med EU-förhandlingar. Opinionsläget är också prekärt. En undersökningen nyligen visade att 95 procent av den slaviska befolkningen i landet är motståndare till en namnändring, även om det krävs för att komma med i Nato och EU. Däremot är två tredjedelar av den albanska befolkningen (som utgör runt 25-30 procent) för en sådan kompromiss.

Regeringskris - men inte i Makedonien

I tisdags skrev jag om en annalkande regeringskris i Makedonien, på grund av protesterna mot vetenskapsakademins encyklopedi. För stunden tycks det omedelbara hotet vara avvärjt, sedan regeringspartiernas ledare träffats och uppslagsverket dragits in för att korrigeras. Trots detta kommer det under dagen hållas demonstrationer (och mot-demonstrationer) i Skopje, med mycket stort pådrag, men det tycks finnas en politisk beredskap och vilja att inte låta detta urarta. Albanska ledare har exempelvis fördömt händelsen i början på veckan då den makedonska flaggan brändes vid en fotbollsmatch i Kosovo.

Istället blev det i Rumänien som höstens första östeuropeiska regering sprack. Socialdemokraterna (PSD) har regerat tillsammans med det liberaldemokratiska partiet (PD-L) i en koalition, skapad mer av nödvändighet än glädje. När så premiärministern Emil Boc (PD-L) beslutade att avskeda den socialdemokratiska inrikesministern Dan Nica, valde samtliga socialdemokrater att lämna regeringen.

Senare i höst är det presidentval i Rumänien där PSD:s partiledare Mircea Geoana är främste utmanare till sittande liberaldemokratiske presidenten Traian Basescu. Ur den aspekten är tidpunkten för en regeringskris ganska väl vald, åtminstone för Geoana, som har ett opinionsmässigt underläge mot Basescu. Utlösande faktor bakom avskedandet av Nica var att denna hävdat att det kan förekomma fusk vid presidentvalet i höst. För detta har han stöd, en opinionsundersökning tidigare i somras visade att en majoritet av Rumäniens väljare förväntade sig just detta (och det största oppositionspartiet, det Liberala partiet, hävdar bestämt att det förekom valfusk under Europaparlamentsvalet i juni).

Kris i Makedonien?

Det är inte varje dag som Makedonien uppmärksammas i internationell press. Och när det väl sker är det naturligtvis inga goda nyheter det handlar om.

Den här gången gäller det en av den nationella konst- och vetenskapsakademin nyutgiven encyklopedi, som väckt protester från albanska politiker i landet. I encyklopedin beskrivs albaner som historiska "bosättare" i regionen, albaner benämns med det pejorativt klingande "shiptari" och partiledaren för det största albanska partiet i landet, DUI:s Ali Ahmeti, påstås vara en "förmodad krigsförbrytare".

Samtliga albanska partier har nu ställt sig bakom en stor demonstration på torsdag och DUI, som ingår som näst största parti i regeringskoalitionen, hotar med att hoppa av regeringen. Man har även fått uppbackning från bland annat USA:s ambassadör i Skopje, vid sidan av exempelvis regeringschefer i Albanien och Kosovo.

Detta är, naturligtvis, inte vad Makedonien behöver. Det har bara gått åtta år sedan krisen 2001, och symbolpolitiska frågor har sedan tidigare visat sig ha en mycket stor sprängkraft. Ökad polarisering mellan makedonska och albanska grupper, både på elit- och gräsrotsnivå, är precis vad man måste motverka, för att möjliggöra en demokratisk utveckling. För omvärlden, och det EU man gemensamt strävar efter bli medlemmar i, befästs bilden av ett land som är oförmöget att reformeras.

Nu gäller det att den aviserade demonstrationen sker fredligt. Oddsen är inte jättegoda. Organisatörerna har redan avsagt sig ansvaret för vad demonstrationerna gör, och från grannlandet Albanien kommer moralisk uppbackning; förre premiärministern Pandeli Majko sa nyligen att albanerna i Makedonien "har Guds rätt att bränna den makedonska flaggan i hjärtat av Skopje".

Vill det sig illa blir det både regeringskris och urartade demonstrationer. Ska det undvikas krävs
ansvarsfullt ledarskap.

Helgens val i Central- och Östeuropa

En intensiv helg i central- ochösteuropeisk politik.

I Slovakien omvaldes igår Ivan Gasparovic till president, med 55,5 procent av rösterna mot 44,5 procent för Iveta Radicova. Valdeltagandet steg till 51 procent, jämfört med 43 procent i första omgången. Valet har splittrat Slovakien: storstäderna och den ungerska minoriteten har röstat på Radicova medan Gasparovic har vunnit sina röster främst i mindre städer och på landsbygden där tvetydiga slogans som "Slovaker, rösta!" går hem. Valresultatet är mer en seger för Robert Ficos vänsterpopulistiska/nationalistiska regering än en förlust för den liberala och kristdemokratiska oppositionen (Gasparovic var förhandsfavorit och Radicova har gått bättre än väntat).

Från Tjeckien rapporteras de ledande partierna nu ha kommit överens om att låta en expeditionsministär styra landet fram till nyval i oktober. Trolig ny regeringschef är Jan Fischer, som är chef för den tjeckiska statistiskmyndigheten. Om detta nu realiseras innan det tjeckiska ordförandeskapet hinner i mål är det faktiskt ett otroligt exempel på hur ett lands elit devalverar sitt internationella och europeiska inflytande.

Nästan helt utan internationellt inflytande är det parlament som idag väljs i Moldavien. Valet är också ett indirekt presidentval, eftersom en av parlamentets allra viktigaste uppgifter är att utse en ny president (under 1990-talet hade Moldavien ett semipresidentiellt system, men sedan 2001 utses presidenten av parlamentet). Sedan 2001 styrs också Moldavien av ett icke alltför väl reformerat kommunistparti med president Vladimir Voronin i spetsen. Voronin, som efter två mandatperioder inte kan sitta kvar, har, efter känd östslavisk förebild, klargjort att han önskar fortsätta på en central position i moldavisk politik även efter att mandatperioden går ut.

Att tala om effekter av finanskrisen kan tyckas överdrivet i ett land som varit i ständig kris sedan självständigheten och allmänt räknas som Europas allra fattigaste. Kommunisterna höll nästan in i det sista fast vid att förneka några kriseffekter och har istället kryddat valkampanjen med kraftiga höjningar av pensionerna. Den tydligaste effekten av krisen så här långt är istället indirekt - den tredjedel av landets BNP som kommer från emigranters hemskickade pengar minskar rejält när försörjningsmöjligheterna för moldaver utomlands minskar. För kommunistpartiet har annars detta varit en fruktbar ekonomisk ekvation: unga människor emigrerar, skickar hem pengar som håller landet (knappt) flytande och lämnar kvar en åldrande befolkning som på valdagen röstar på partiet.

Helgens sista val är avgörandet i presidentvalet i Makedonien. Om detta val har jag skrivit tidigare. Tidiga rapporter talar om ett lågt valdeltagande och det mesta tyder väl på att den konservative kandidaten Ivanov vinner. Men aavsett vem som blir president blir han också överbefälhavare för en armé som alltjämt står utanför Nato. Som bekant missade Makedonien, pga namnkonflikten med Grekland, det tåg som denna vecka förde Kroatien och Albanien in i försvarsalliansen.

Det sista är värt att stanna upp vid en liten stund. Albanien som Nato-medlem. En oerhörd händelse, i ett litet längre perspektiv. Det som en gång var världens utrikespolitiskt allra mest (självvalt) isolerade land ingår nu i Nato. Faktum är att Albanien redan 1992, som det allra första landet från Öst, ansökte om medlemskap. Då avvisade Nato vänligt men bestämt, men 17 år - och en hel del amerikanska ansträngningar för att rusta upp den albanska armén - senare fullbordas denna remarkabla förändring. Jag kan faktiskt inte komma på något annat land i världshistorien som ändrat sin utrikespolitik så dramatiskt under så kort tid som Albanien i början av 1990-talet.

Östeuropeiska uppdateringar

Hög tid med lite uppdateringar kring valens och regeringskrisernas Östeuropa.

I Ungern ser Gordon Bajnai ut att bli ny premiärminister. Bajnai har ingått i regeringen sedan 2007, senast som ekonomiminister, men förefaller ändå betraktas som en outsider: från att ha varit aktiv i kommunistpartiets ungdomsförbund vid slutet på 1980-talet har han spenderat de flesta av åren efter 1989 i näringslivet och han är inte direkt associerad med socialistpartiet. Den regering han nu sätter samman är tänkt att bestå av ministrar hämtade från alla politiska läger i Ungern. Bajnai är inte förstavalet, snarare fjärde eller femte på listan, och saknar demokratiskt mandat. Trots det bedöms han vara en av de som kan leda landet och återskapa förtroendet för regeringen, fram till ordinarie parlamentsval nästa vår. (Tvärtemot vad jag skrev tidigare avgick premiärminister Gyurcsany till slut även som partiordförande för socialistpartiet, trots stöd från kongressombuden).

Redan i höst ser det däremot ut att bli val i Tjeckien, sedan de två största partierna kommit överens om nyval som enda vägen ut ur det nu uppkomna dödläget. Det tål att understrykas att regeringskrisen i Tjeckien tycks ha överraskat alla bedömare. Misstroendevotum mot regeringar hör till vardagen i landet, men inte att de resulterar i fällande dom. Sanningen om spelet bakom kulisserna lär också komma fram, förr eller senare, inklusive Vaclav Klaus eventuella roll. Alldeles oavsett har man nu lyckats ge Lissabon-förespråkarna ett starkt argument för avskaffat roterande ordförandeskap i unionen.

De kommande valen i Ungern och Tjeckien blir högintressanta. Kommer de etablerade partierna att hålla ställningarna eller skapar den ekonomiska krisen utrymme för nya politiska aktörer att ta sig fram? Vilket utrymme kommer frågor om kompetens och expertis få i valkampanjerna, relativt ideologiska och sakpolitiska motsättningar?

Mer traditionella, vilket i Östeuropa innebär inriktade på etniska relationer, förefaller kampanjerna inför kommande helgs avgöranden i presidentvalen i Slovakien och Makedonien. I Slovakien har president Gasparovics kampanj spridit flygblad som anklagar utmanaren Radicova för att vilja ge den ungerska minoriteten autonomi. Gasparovic (som bland annat har stöd av det slovakiska nationalistpartiet) var storfavorit inför valet men skillnaden i första omgången blev inte större än 8 procent. Kan Radicova vinna de flesta av de cirka 10 procent som röstade på två liberala och konservativa kandidater (men som inte tagit ställning för någon av kandidaterna i andra omgången), samt locka till sig fler av de soffliggare som eventuellt engagerar sig i en jämn andra omgång, har hon en realistisk chans att bli regionens första kvinnliga president.

I Makedonien är politiken gentemot Grekland eventuellt den fråga där kandidaterna skiljer sig tydligast åt. Om VMRO:s Ivanov, som fick omkring 35 procent i första omgången, vinner över socialdemokraten Frckovski (ca 20 procent), är det mindre troligt att det går att nå en kompromiss i namnfrågan. Grekiska kommentatorer bedömer exempelvis utsikterna för en framtida kompromiss om namnfrågan som helt borta ifall Ivanov vinner.

I Azerbajdzjan har det inte blivit några större efterspel efter folkomröstningen som gav överväldigande stöd för presidentens förslag till författningsändringar. Det kom faktiskt inofficiella hot från Europarådet om uteslutning direkt efteråt, men dessa har inte fått någon uppföljning och det mesta tyder på att folkomröstningen får betraktas som en stor framgång för Aliev-familjen.

Till sist ska vi inte glömma att det även har hållits parlamentsval i Montenegro, för andra gången sedan landet blev självständigt. Preliminära rapporter talar om huvudsakligen väl genomförda val.

Valet i Makedonien

Det officiella valresultatet från Makedonien dröjer men två konstateranden kan göras redan nu:

1. Makedonien har genomfört första valrundan utan större anmärkningar. Fungerar det lika väl om två veckor är uppmuntrande kommentarer från EU definitivt att vänta.

2. Imer Selmani lyckades inte ta sig till andra omgången men har ändå rört om rejält i de albanska valkretsarna. Med cirka 15 procent har han fått dubbelt så många röster som företrädarna för de två stora albanska partierna och han tycks dessutom ha fått en hel del röster i slavisk-dominerade områden. Möjligen kan detta utgöra ett steg på vägen mot en mer integrerad makedonisk politik (inte helt oväntat har Selmani marknadsförts som "Makedoniens Obama"). Landet är i stort behov av politiker som kan överbrygga de etniska motsättningarna. Det ska också bli spännande när resultaten kommer att se hur det har gått för Selmanis nya parti, New Democracy, i lokalvalen i nordvästra delarna av landet.

I andra omgången står det nu mellan den konservative Gjorgje Ivanov (ca 34 procent) och socialdemokraten Ljubomir Frckovski (ca 20 procent). En viktig skiljelinje dem emellan är attityden till namnkonflikten med Grekland. Ivanov förespråkar ett vidhållande vid den oförsonliga linje som Makedonien, inte helt utan framgång ska sägas, har haft hittills, medan Frckovski, precis som Selmani, gått till val på att försöka nå en kompromiss (som skulle kunna landa i ett omdöpande av landet till exempelvis "Norra Makedonien").

Val i Slovakien och Makedonien

De östeuropeiska valen avlöser varandra. Igår Slovakien, idag Makedonien.

Resultaten från Slovakien är inte direkt uppseendeväckande. De två toppkandidaterna samlade tillsammans ca 85 procent av rösterna. Ivan Gasparovic var med 46,7 procent hyfsat nära att undvika en andra omgång men nu blev det inte så utan istället väntar en andra omgång om två veckor mot utmanaren Iveta Radicova som fick 38 procent. Radicovas kampanj förefaller ha varit ytterst USA-inspirerad med lika doser Obama (Yes we can-ripoffs) och Clinton (chansen att bli den första kvinnliga presidenten i regionen). Valdeltagandet stannade på låga men anständiga 43,6 procent.

Av större betydelse, och mer följaktligen mer uppmärksammat, är dagens utveckling i Makedonien. Det handlar om både president- och lokalval och lika viktigt som vem som vinner är huruvida valen genomförs på ett demokratiskt acceptabelt sätt. Makedonien har under 2000-talet utmärkt sig negativt, med såväl våldsamma valkampanjer som vanligt förekommande valfusk, i princip uteslutande i de albanskdominerade områdena. Från EU-håll har kommentarer av typen "sista chansen" satt agendan för dagens val. Såväl valkampanjen som valdagen tycks, att döma av avsaknaden av rapporter om motsatsen, ha fungerat väl, vilket är hoppingivande.

Till skillnad från Slovakien är presidentämbetet viktigt i Makedonien. Det handlar inte så mycket om de formella befogenheterna, ungefär samma som i Slovakien, utan om att samtliga presidenter hittills har varit starka personligheter som kommit att prägla mycket av det politiska livet.

Makedonsk partipolitik har under självständigheten haft tre poler: det till socialdemokrater reformerade forna kommunistpartiet, det konservativa nationalistpartiet VMRO, samt en varierande uppsättning konkurrerande albanska partier. De senaste åren har VMRO haft majoritet i parlamentet, samtidigt som socialdemokraten Branko Crvenkovski varit president (och socialdemokraterna styrt en majoritet av kommunerna, inklusive Skopje). Nu ställer Crvenkovski inte upp för omval, och favorit att vinna valet är VMRO:s kandidat Gjorgje Ivanov. Främsta utmanare är socialdemokraten Ljubomir Frckosvki, oberoende kandidaten och tidigare Haag-åtalade Ljube Boskoski samt Iver Selmani, som representerar det nybildade albanska partiet New Democracy.