Ingen heder i Bjästa

Som Bo Lundgren sa en minnesvärd kväll: man ska alltid välja rätt ord.

Jag märker att det de senaste dagarna blivit vanligt att referera till Bjästa i termer av heder. "Alla ingredienser finns där" skriver exempelvis Dagens Arenas Nisha Besara som menar att vi har att göra med ett svenskt hedersförtryck. I Debatt häromkvällen yttrades liknande tankegångar, oemotsagda, och jag har sett andra varianter av detta på en mängd håll i bloggosfären (ett extremt men knappt läsbart exempel finns här).

Låt mig därför påminna om några omständigheter:

Den våldtagna flickans familj har inte vänt sig emot henne. Inga bröder eller äldre manliga släktingar har, i syfte att leva upp till socialt tvingande normer, straffat flickan offentligt. Ingen av hennes egna betraktar henne efter våldtäkten som oren.

Det är två saker som händer när hedersbegreppet stoppas in i analysen av Bjästa.

För det första begriper vi mindre av vad som ägde rum. Heder, som det används i det här sammanhanget, associerar till en specifik uppsättning kulturella normer som helt enkelt inte existerar i ett samhälle som Bjästa. Det blir som att analysera en hockeymatch med vokabulär hämtad från konståkning.

För det andra förstår vi än mindre av det för oss redan främmande - men på sina håll i Sverige faktiskt existerande - fenomenet hederskultur om vi låtsas att "det är samma förtryck här som där". Nej, det är det inte. Inte alls.

Gudrun Schymans famösa talibantal - från hennes sista partikongress för Vänsterpartiet i januari 2002 - var väl roligt i en vecka ungefär innan Fadime Sahindal mördades i Uppsala och skratten fastnade i halsen. Låt oss för allt i världen se till så att inte Bjästa blir ett tillfälle för somliga att åter ta till den farliga och verklighetsfrånvända retoriken.