Rothstein, Bildt och förlöjligandet av Sverigedemokraterna

Diskussionen om hur Sverigedemokraterna ska bemötas vill inte dö ut, hur tröttsam den än börjar kännas. Idag är det Bo Rothstein som i Expressen skriver att det vid sidan av tystnadens och argumentations strategier även finns en tredje linje: "ironins och förlöjligandets strategi". Men detta kräver sin man:

Här duger inte alls de schyssta Pelle- och flitliga Lisa-karaktärer, som dominerar svensk politik. Istället behövs någon som verkligen behärskar den svåra konstformen med ironiska elakheter. Vad jag kan se finns endast en person i svensk politik som kan fylla denna roll och det är Carl Bildt.

Jag vill nu inte verka alltför tråkig, men... nej. Jag tror inte riktigt på detta förslag.

Först det uppenbara: Om inte tystnadens strategi fungerat eftersom den skänker SD martyrstatus, vilka borde då inte de förväntade effekterna av en samordnad förlöjlingskampanj vara? Och hur mallig bör inte Jimmie Åkesson känna sig av analysen att det bara finns en enda svensk politiker som kan stoppa honom, och då bara med ojusta medel?

Sen en allvarligare poäng. Humor behöver vi mer av i politiken, absolut. Men ska man ironisera i syfte att förlöjliga ska man rikta humorn uppåt. Då är det ett både effektivt och legitimt politiskt vapen. Sådan humor fyllde en viktig funktion för att minska legitimiteten hos de kommunistiska öststatsdiktaturerna och förordas idag av feministiska postmodernister, exempelvis Judith Butler (inspiration för Rothstein?) som menar att könsrollerna bara förändras om vi parodierar dem. Det finns många exempel.

Humor som används instrumentellt endast i syfte att förlöjliga politiska motståndare, likvärdiga eller underlägsna, lär dock kännas mer osmaklig än rolig. Det är också ett förslag som rimmar illa tillsammans med varningar om att Sverige ska gå en dansk utveckling till mötes, med allt vad det inneburit av ett förråat politiskt debattklimat.